fbpx
Intervju & reportage FLM, 20 april 2016

Den fulsnygga livsstilsromantiken i Whit Stillmans Metropolitan

Rebecka Kärde och Caroline Ringskog Ferrada-Noli mejlar om en pratglad klassiker: Whit Stillmans Metropolitan från 1990.

REBECKA:
Så Whit Stillmans debutfilm har fyllt 25 år. Kom ihåg den som bra, men hade liksom ändrat mitt omdöme över tid utan någon egentlig grund annat än att jag retar mig på grundpremisserna. Rika ungdomar som går på debutantbaler och röker cigarr på Upper East Side liksom… Det känns så voyeuristiskt, hela det där tröttsamma estetiserandet av överklassen. Fast nu när jag såg om den tyckte jag givetvis att den var mycket bättre och mer intelligent än vad min efterfördom g jorde gällande. Du är ett gammalt fan eller?

CAROLINE:
Ja! Jag tolkar den som om den handlar om reorientering, fast i en välinredd miljö. Otroligt bra tapeter skymtar här och var. Staden och stilen är en fantastisk fond till samma gamla existentiella frågor. Det blir en fantastisk kontrast mellan det konservativa yttre och det krisiga inre.

REBECKA:
Jag vet inte om jag ser staden och stilen som en fond. Det låter så passivt, som om det vore frågan om ren dekoration. Jag tänker att de är mer bärande än så, att det inte går att ytta ut Metropolitan från miljön där den utspelar sig; klassen, tidpunkten, platsen, narcissismen, allt är så speci kt. Fast det är klart att grundfrågorna om uppväxt, kärlek och pojkar som ska bli män är kulturellt solida. Därför kanske den kan tilltala en i rätt olika stadier av livet? När jag såg den första gången och själv var runt 20 tänkte jag att den handlade om ett gäng coola, framgångsrika människor som förde bildade diskussioner om livet och litteraturen, och att eskapismen bestod i att filmen gestaltade något slags estetisk och moralisk idyll. Men nu ser jag ju att det nästan är tvärtom: att de är barn, helt hopplösa och osäkra, med fula kläder och skittråkiga liv.

CAROLINE:
Jag har nog aldrig upplevt dem som mer maktfullkomliga än andra wasps. Eller mer än den vita överoch medelklassen i Sverige. Det finns inget hot. Förutom grundhotet som formar strukturen som brukar kallas klassamhället. Den är å andra sidan evig och alltid. Men den är för integrerad i kulturen för att göra extra ont här. Bara snabb recap: Vita människor äger världen. Det är ett grundvillkor som man tvingas facea varje dag. I Metropolitan romantiseras och problematiseras detta. Det är gulligt. Det adderar romantik till borgerligheten. Det behövs. En borgerlighet utan romantik är vedervärdig. Det intressanta här är att det bara är förvirrade unga människor det handlar om. När de romantiserar den burgna klassen blir det transparent. Det blir desperat. Det finns inget beständigt tryggt där heller. Det finns inga svar i deras klasstillhörighet. Den här gestaltningen blottar på ett nt och melankoliskt sätt hur det är att vara ung. Eller hur det är att vara människa. Inte ens borgerligheten är svaret. Det kanske inte finns några svar.

REBECKA:
De är ju väldigt, ja, upptagna av sin sociala identitet. Ibland är det komiskt, som när Charlie är besviken på Buñuels Borgarklassens diskreta charm som han sett i tron att någon ÄNTLIGEN ska skildra hans tillvaro som den är. Men genomgående skär det in i en mer allmän existentiell kamp – alla vet till exempel att de
inte kommer att bli lika framgångsrika som sina föräldrar och att hela deras tillvaro är absurd och anakronistisk. På så vis finns det ändå ett hot som består i ett potentiellt, framtida och relativt fall. Det är fånigt, men det är också reellt; mer än en fråga om tillgång till dyra kläder, trista cocktailpartyn och ett relativt meningslöst liv inom societeten. Men för vem är en borgerlighet utan romantik vedervärdig, för de som tillhör den eller för betraktaren?

Whit Stillmans Metropolitan från 1990

Whit Stillmans Metropolitan från 1990

CAROLINE:
För mig som utifråntittare på det hela. Delvis som medellös men framför allt som icke-vit. Med mörkare pigment och en sårig bakgrund med en far som är en politisk flykting kan jag inte se de här vita människorna tillhöra nåt annat än de svenskar jag växt upp med. Som har lantställen, anor, julaftnar, svenska mysiga traditioner, farmödrar och mormödrar, bastubad och nakenbad och whatnot. Kärnfamilj och fölsedagssfirande och sommarhus. Jag har alltid förhållit mig voyeuristiskt till vit/svensk/wasp-kultur. ALDRIG känt mig delaktig. Att Whit Stillman visar upp ett gäng ungdomar som erkänner och på ett gulligt sätt vill behålla sina privilegier gör att man får syn på ett maktförhållande som är smärtsamt otydligt i vardagen. Där fanns det bara som ett allmänt obehag som blir tydligt varje höst-, sport- och sommarlov.

Här kallar man det vid dess rätta namn: sötma, privilegiernas sötma. Därför blir det inte hotande utan man får liksom kartan för kriget istället. Det är bakgrunden. På denna karta finns ingen väg men ett gäng ungdomar som vet jack shit om livet. Det blir sårbart. Där uppstår kontakt med tittaren.

Om någon som ser ut som jag skulle vara med i filmen skulle hon vara en hispanic diskare på ett av hotellen där de har sina underbara efterfester. Whit Stillman skriver inte in någon mexikan, latinamerikan eller hispanic i gänget och ger dem privilegier. För det skulle göra filmen sämre. Den skulle börja ljuga.

I svenskt drama försöker man istället börja där. Man ljuger gärna via representation. Noll spegling av livet alltså. Det är ett smärtsamt och sårande och framförallt förljuget sätt att lösa ett otroligt akut och ätande problem om makt, vithet, färg, pengar och klass. Det är att stoppa huvudet i sanden, att vara självgod, konflikträdd. Och nåt som skapar dålig konst.

Whit Stillmans Metropolitan från 1990

Whit Stillmans Metropolitan från 1990

REBECKA:
Håller med dig om det överslätande i att inte låta rollbesättningen spegla samhället som det ser ut. Det går inte att förstå hierarkier om man inte ser hur jävla gött de har det längst upp. Fast det där med representation är samtidigt dubbelt. Är filmers och bilders enda funktion i relation till verkligheten att skildra den? De griper väl också in i den, formar inte bara hur den ser på sig själv utan också hur den faktiskt ser ut, vilket gör att det kanske finns en poäng i att visa, typ, svarta kvinnliga professorer. Där tror jag dock att man kan operera på mer eller mindre bra sätt om man som regissör har en bredare politisk agenda.

Tillbaka till Metropolitan. En grej jag tänkt på är att den är så ful? Nästan alla har skeva kläder och sminkningar, klippningen är helt o , många scener bryts efter en slagfärdig replik à la sitcom. Möjligen är det mest en fråga om budget och 90-tal, men det skapar ändå en intressant e ekt. Överklassen är varken vacker eller fulländad; ingetdera hotar dess makt. Samtidigt undrar jag hur detta i grunden humaniserande porträtt av borgerligheten fungerar. Delvis är det nog förmildrande – när vi ser att de inte är övermänniskor kan vi också unna dem deras godtyckliga framgång, eftersom vi kan identifiera oss med dem. En fråga blir då vad detta ”vi” består i och vem som är filmens tänkta betraktare. Jag tänker att Metropolitan kan vara den film som Charlie söker när han vill se sig själv återgiven.

CAROLINE:
Jag tror det främst handlar om romantiken, som sagt. Det är jul. Man är ung. Man är på Manhattan. Man har möjlighet att göra vad fan man vill av det och om man inte har det uppfylls man av melankolin, också romantisk, att man måste kämpa och se på de lyckligt lottade ströva sin utmejslade bana.

Julgranen på 30 Rockefeller Plaza dignar. Julskyltningen överträ ar sig själv på Macy’s och man är olyckligt kär. Man har inget ansvar men fullt av känslor och pengar. Man är nklädd och full på champagne och ledsen men samtidigt glad. Ett ord för detta är romantik. Ett annat är mys. Jag tror således filmen inte är ”till för nån” eller ”vill säga nåt” utan tar avstamp i utforskandet av dessa bitterljuva känslor som kan fylla en hel stad eller i alla fall en plats som Manhattan juletid. Bitterljuvhet, ansvarslöshet och otillfredsställd kärlek.

REBECKA:
Jag håller med om att den bitterljuva stämningen är bärande i filmen. Den utspelar sig under ett slags brott i den normala tiden, där livet hänger som klasar av mogen frukt framför en. En rafflande och potentiellt (fast förmodligen inte) livsavgörande övergångsperiod. Men som jag ser det handlar den om sådana mekanismer utan att själv direkt utnyttja dem. Den är inte bara ful, som sagt, för trots undersköna lägenheter och julmässor är fotot kornigt och gulblekt. Den är också rätt återhållsam. De starka känslor som gestaltas, typ Audreys och Charlies olyckliga förälskelser, går ganska snart över eller sjunker undan. Vi får inte känslan av att det som sker är lika viktigt som de inblandade just då upplever det som. Där fungerar Metropolitan annorlunda än en genomsnittlig high school-film eller poplåt, som både tematiserar och spelar på det känsloregister som här bara visas. Samtidigt är kanske miljön så exotiserad och lättkonsumerad att ett visst mått av svärmeri infinner sig hur man än gör. Det är möjligt att det inte går att göra socialrealism om den vita överklassen.

Apropå den eskapismen så är det roligt att Tom, den mindre välbemedlade protagonisten som kommer utifrån och liksom leder oss in i gänget, är inne just på den utopiska socialisten Charles Fourier. Hans bästa idé var att grunda självförsörjande jordbrukskollektiv där människor levde i storfamiljer och ”lekte” i stället för att arbeta i den mening man vanligen gör i kapitalistiska samhällen. Till följd av detta samhällsskick skulle jorden få sex månar, världshaven fyllas av lemonad och del ner och ett antal nya djurarter dyka upp, till exempel anti-giraffen och anti-lejonet. Tom vill vara en man av folket, men kan inte låta bli att dras till det udda och excentriska.

CAROLINE:
Jag skriver det här från Stockholm BB Danderyds sjukhus. Det är fult. Det är november i Sverige 2015. Utsikten är en parkering. Jag skriver det här för att säga att jag inte håller med dig. Metropolitan är inte ful. Den innehåller drinken Manhattan och låten O Come, All Ye Faithful i St. Patrick’s Cathedral. Vita wasps sjunger den på latin medan tårarna rullar runt i kapp med pärlhalsbandet.

Min enda poäng. Det är fint. Det är en vacker hemlighet. Omoraliserat blir det en dröm, som ett skrin med förslagsvis en ballerina, man öppnar, ljuv musik man ej känner till spelas. När filmen är slut stängs den igen. Och däri går det att spinna romantik. Det är en del av dess existensberättigande. Kanske det enda. Nej. Inte det enda existensberättigandet. Det andra är underhållning och det tredje är att det är sant. Det finns klassskillnader. Det finns ungdom. Dåliga val. Ytlig kärlek och hus vid stranden. Jag behöver fly dit i en tid av snålblåst och tillfälliga uppehållstillstånd.

Annons