Kritik & essä Jacob Lundström, 3 februari 2016

Förstör kvalitetsfilmen!

Sedan millennieskiftet har svenskens undertryckta förkärlek för amerikansk underhållningsfilm blommat ut på allvar. Jacob Lundström väntar med spänning på fler genretillskott och anser för övrigt att kvalitetsfilmen bör förstöras.

”Vafan? Aprilskämt eller? En svensk film som inte ser lam eller lågbudget ut.”

”Flyglarmet ger mig fan kårar genom hela ryggen… Och vilket jobb med VFX, herrejävlar, en ny ribba är satt för svensk film!”

Youtube-kommentarerna till klippet som ska locka svenssons att skänka en slant till Den blomstertid nu kommer är överförtjusta. Bakom titeln gömmer sig en katastroffilm om ett Sverige som befinner sig ”under attack”. Vi ser en majstång vaja olycksbådande under regntunga skyar, en söndertrasad svensk fana som fastnat på ett träd medan flyglarmet dånar, människor som flyr i panik och slutligen – trumfkortet – ett stridsflygplan som avtecknar sig genom dimhöljet och störtar mot motorvägen. Crash. Boom. Bang.

Men Den blomstertid nu kommer är ingen film som helt finansieras av fans, även om den har kickstartat ihop närmare 800 000 kronor, utan även Norrköpings nystartade filmfond pytsar in en miljon till det lokala grabbkollektivet Crazy pictures långfilmsprojekt.

Filmen förväntas ha premiär först år 2017, men redan i höst kunde Norge ståta med sin första katastroffilm. Den heter Bølgen, eller Vågen i svensk vod-distribution, och berättar om följderna av en våldsam flodvåg i en norsk dalgång. Spoiler alert: Folk flyr i panik.

I Den blomstertid nu kommer verkar Sverige däremot attackeras av något annan än moder jord. Man undrar ju lite av vilka. ”Det känns aktuellt med tanke på det som händer på Östersjön och i försvarspolitiken”, har Johan Karlsson från Norrköpings filmfond kommenterat tematiken.

Äntligen crash boom bang samtidigt som alla talar svenska.

Senast Sverige attackerades på film förresten, var det i Rymdinvasion i Lappland från 1959? Främmande makt spionerar visserligen i Kjell Sundvalls Hotet från 2004 och omvärldens konflikthärdar kommer farligt nära i 2012 års Hamilton: I nationens intresse, men annars är det en påfallande frid och fröjd i svensk film. Nu ska det bli ändring på det. Ring in kameradrönarna.

Ryssen kommer, kommenterar någon, men de flesta verkar uppfyllda av en annan känsla. Äntligen crash boom bang samtidigt som alla talar svenska. Och kanske är det inte så viktigt vilka som ligger bakom attacken. Kanske bör inte Den blomstertid nu kommer betraktas som ett slags beredskapsfilm 2.0. Kanske är det faktum att någon anfaller mest en genretrop, alltså en premiss man tar till för att kunna göra en effektspäckad film. Som svensken har längtat.


Sedan millennieskiftet har svenskens undertryckta förkärlek för amerikansk underhållningsfilm börjat blomma ut. Genrefilmens genombrott går att förstå som en fördröjd effekt av videobutikernas och kabelkanalernas inverkan på ungdomen under föregående årtionden. På 80-talet sågs videovåld fortfarande som något kulturellt främmande, och inhemska genrefilmförsök bemöttes med skepsis eller förpassades till marginalen (tänk lingonvästernproducenten Mats-Helge Olsson).

På 80-talet sågs videovåld fortfarande som något kulturellt främmande, och inhemska genrefilmförsök bemöttes med skepsis eller förpassades till marginalen.

Nu kan inget längre stoppa oss – under 2015 har två svenska 80-talspastischer, internetsensationen Kung Fury och Bitte Anderssons Dyke hard, bedyrat nationens barnsliga förkärlek för amerikansk videokitsch.

I desto dovare färgtoner har kommissarie Martin Beck under 00-talet varit anförare av den stora kriminalfilmvågen, som blivit synonym med hjärnavkopplande söndagsmys i tv-soffan. När den föregående reinkarnationen rullade på biograferna, med Gösta Ekman istället för Peter Haber i titelrollen, fanns det fortfarande viss resistens mot våldsinslagen bland recensenterna. ”Stockholm marathon har en obehaglig, ytterst spekulativ, inledning som naturligtvis inte finns med i [romanförlagan] Terroristerna”, kunde det så sent som 1994 heta om en scen som skulle höja exakt noll ögonbryn idag.

Låt den rätte komma in (2008)

Låt den rätte komma in (2008)

Svensk kriminalfilm är visserligen forfarande bespottad av kritiker men den anses inte längre suspekt. Och genrer som tidigare fick ta bakvägen har nu börjat knacka på huvuddörren till den svenska filmateljén. Det går inte att underskatta betydelsen av Tomas Alfredsons perfekt kylda vampyrberättelse från 2008. Låt den rätte komma in visade att man kan vinna internationell prestige för något så oseriöst som huggtänder, Snabba cash att man kan göra hårtslående kriminalfilm från skurkarnas perspektiv med socialrealistisk skärpa, och så vidare.

När den svenska filmhistoriens berättare, den nyligen bortgångne Leif Furhammar, skulle sammanfatta 00-talet i FLM pekade han just på det som årtiondet där genrefilmen slutligen började ta plats. ”Det är inte särskilt länge sen som skräck och fantasy var närmast tabubelagt territorium för svenska filmare och action det var något för amerikanerna. Om inte annat är allt det här ett tecken på en tilltagande professionalisering av kåren.

I takt med att omvärlden turas om att hylla nordic noir börjar svensk genrefilm uppfattas som mindre tafflig även på hemmaplan. Har det rentav blivit dags för en hemvävd övernaturlig rysare eller övertänd katastroffilm?


Genrefilm är ett luddigt begrepp. Ja, minst lika luddigt som det mycket svenska begreppet kvalitetsfilm, som ironiskt nog har sitt ursprung i François Truffauts utdefiniering av trista franska ateljéproduktioner på 50-talet (”tradition de qualité”).

Möjligen är det enklaste sättet att definiera begreppen att betrakta dem som ömsesidigt uteslutande – en genrefilm kan inte vara en kvalitetsfilm i gängse mening och vice versa. Det skulle isåfall kunna vara en förklaring till den styvmoderliga behandlingen av svensk genrefilm, med tanke på att det omtvistade kvalitetsfilmsbegreppet länge har dominerat filmpolitiken.

Möjligen är det enklaste sättet att definiera begreppen att betrakta dem som ömsesidigt uteslutande – en genrefilm kan inte vara en kvalitetsfilm i gängse mening och vice versa.

Men kanske hann det gamla franska påståendet att amerikansk genrefilm kunde vara mer konstnärligt högtstående än, säg, filmatiserade Victor Hugo-romaner, inte riktigt få fäste innan Hollywood åter föll i onåd och främst började betraktas genom ideologikritiska glasögon.

Jag använder genrefilm i begreppets populära betydelse och syftar på de ”främmande” genrer som ansetts lägre stående i den svenska filmoffentligheten, såsom skräck och action (snarare än den minst lika föraktade pilsnerbuskisen alltså). I egenskap av billig eller rentav farlig spekulation har skräckfilmen till exempel befunnit sig längst ner i hierarkin, möjligen med undantag för Victor Sjöströms Körkarlen och Ingmar Bergmans Vargtimmen, och därmed knappast prioriterats av stödavdelningen på Svenska filminstitutet.

Just därför var dragkampen mellan motsatsparet genrefilm-kvalitetsfilm så intressant i fallet Låt den rätte komma in. Det var å ena sidan en vampyrfilm, å andra sidan hade den en guldbaggebelönad regissör och baserades på en kritikerhyllad romanförlaga. På motsvarande sätt kunde recensionerna vara positiva samtidigt som det poängterades att filmen var lyckad trots snarare än tack vare sin genretillhörighet.

Inte för att det var första gången som en kvalitetsmärkt regissör testade på genrefilm. Bergman gjorde redan 1950 spionthrillern Sånt händer inte här, som han förvisso själv snabbt placerade i malpåse. Det mest ikoniska exemplet är istället Bo Widerbergs Mannen på taket – scenen där en polishelikopter störtar mot Odenplan i Stockholm hör till svensk filmhistorias fetaste utropstecken. För sånt händer ju inte här, i svensk film alltså. Och trots upprepade experiment tycks varje nytt genreförsök fortfarande komma som en helikopterkrasch från klar himmel.


Den blomstertid nu kommer, Kung Fury och så sci-kortfilmen State zero, med andäktiga panoramavyer över ett postapokalyptiskt murgrönt Stockholm, som fått mer än en miljon visningar på Youtube. Onekligen är detta en del av svensk filmkultur. Eftersom vi har gjort oss kända som storögda uttolkare av amerikansk populärkultur borde det inte överraska.

Kanske är inte genrefattigdomen så konstig med tanke på att den nationella filmkulturens roll har varit att bjuda motstånd mot masskultur à la Hollywood.

Ändå är det som att det svär mot den svenska filmens självbild. ”Vafan? Aprilskämt eller?”

Men kanske är inte genrefattigdomen så konstig med tanke på att den nationella filmkulturens roll har varit att bjuda motstånd mot masskultur à la Hollywood. I Sverige var det ett uppdrag som formaliserades i och med filmreformen på 60-talet.

Nu tycks öppenheten mot genrefilm dock även ha influerat filmskapare som stannat kvar inom kvalitetsfilmens hägn – eller det som Lars Gustaf Andersson i en artikel i Filmhäftet år 1995 benämner den svenska konstfilmsinstitutionen.

Andersson refererar till filmvetaren Thomas Elsaesser som hävdat att konstfilmen i estetisk och filmhistorisk bemärkelse har slutat att produceras och fortsätter: ”Den svenska konstfilmen befinner sig i kris men institutionen står än så länge fast med sin tro på individuella konstnärers originella konstverk, med sina kvalitetshierarkier och med sin kader av uttolkare.”

Mot den bakgrunden är det inte konstigt att regissörer tar sin tillflykt till genreland på jakt efter identitet och existensberättigande. Såväl Jesper Ganslandts Apan som Ruben Östlunds Play lånade till exempel drag av mysterium och suspense. Det finns många fler exempel på hybridfilmer.

Det vita folket (2015)

Det vita folket (2015)

Lisa Aschan, som redan 2011 liknade regidebuten Apflickorna vid en modern västern, har beskrivit sin senaste film Det vita folket som ”ett rymdepos inspirerat av The Shining”. Och nu följer Axel Petersén upp dramathrillern Avalon med Under pyramiden, som han själv kallar för en äventyrsfilm med drag av Indiana Jones.

Givet genrefilmens framryckningar kan det såklart vara angeläget att vända ut och in på olika troper och premisser, och att bara närma sig dem från ett annat håll. Eller finns det en risk med att regissörer börjar betrakta sig som Så mycket bättre-deltagare och försöker tolka en ny genre för varje film? Varken Det vita folket eller Under pyramiden bjuder hur som helst på någon genredekonstruktion à la Måns Månssons Hassel – Privatspanarna från 2012 utan rör sig istället i ett ingenmansland.

Bortsett från den tryckande miljön på flyktingförvaret, ett ominöst ljudspår och Linda Wassbergs foto har Det vita folket egentligen inget som talar för den som genrefilm. Det är med andra ord utanverk men inte mycket till kvalificerad spänning. Filmen påminner mest om ett pilotavsnitt för en tv-serie eftersom den landar i en intressant moralisk frågeställning som med fördel hade kunnat bearbetas vidare istället för att lämnas hängande.

Axel Petersén närmar sig sin genre med en distans som gör att Under pyramiden känns avslaget snarare än medryckande.

Under pyramiden gör inte ens det. Filmen handlar om en ung kvinna som driver ett galleri för samtidskonst men plötsligt kastas in i den gamla konstvärldens intriger, vi snackar idoldyrkan och västvärldens plundring av Orientens konstskatter. Men Petersén närmar sig sin genre med en distans som gör att slutresultatet känns avslaget snarare än medryckande.

Äventyrsfilm kan vara en medvetet falsk varudeklaration, ett slags retlig lek med våra förväntningar, men jag kommer ändå på mig själv med att tänka att Kjell Sundvall nog hade gjort något mer rafflande av samma manus. Om man nu inte vill göra en äventyrsfilm utan raffel. Varför någon nu skulle vilja göra det. Är det för att raffel när allt kommer omkring fortfarande betraktas som lite billigt?


Under pyramiden (2016)

Under pyramiden (2016)

Det vita folket och Under pyramiden är således två exempel på filmer från hyfsat haussade svenska regissörer som pendlar självmedvetet mellan storheterna genrefilm och kvalitetsfilm.

För en filmbransch som nojar över minskad marknadsandel för svensk film kvarstår frågan hur man ska göra för att överbrygga avståndet. Det var exempelvis uppdelningen mellan kommersiell film (som förväntas vara dålig) och kvalitetsfilm (som inte förväntas locka någon publik) som häromåret gav fri lejd åt det misslyckade experimentet med automatstöd.

Pengar delades ut till filmer enbart på basis av uppskattad publiktillströmning, till skillnad mot SFI:s vanliga produktionsstöd som framför allt kvalitetsbedöms. Underförstått: den stora publiken bryr sig inte om kvalitet. Att inte ens hälften av de automatstödda filmerna så här långt har nått målet på 250 000 biobesökare tyder på en missbedömning.

Under året har svensk films bristande genomslagskraft diskuterats i takt med att publiksuccéerna har uteblivit. Enligt filmbranschen stavas lösningen på ekvationen ”bred kvalitetsfilm”. Varför inte överraska oss med kvalitativ genrefilm?


Ögonblick i svensk genrefilmhistoria:

Häxan (1922)

Den mest iögonfallande och effektsökande skräckskildringen i svensk filmhistoria spelades in i Danmark av Benjamin Christensen – men med svenska pengar! Filmen fick ett respektfullt mottagande men inga omedelbara efterföljare.

Sånt händer inte här (1950)

Ingmar Bergman gör spionthrillern Sånt händer inte här, med Ulf Palme i skurkrollen som Atkä Natas, en film som han senare menade ”cementerat en bottennivå” i karriären och förbjöd att visas.

Yngsjömordet (1966)

Regissören Arne Mattssons fascination för människans lägre drifter föll inte alltid i god jord på 60-talet. Men filmen om Anna Månsdotter, den sista kvinna som avrättats i Sverige, blev en sista framgång. Halshuggningsscenen möjligen den dittills råaste i svensk filmhistoria.

The ninja mission (1984)

Mats-Helge Olssons filmfabrik i Lidköping var plantskola för bland andra Johan Falk-skaparen Anders Nilsson. Utskälld som få, men ninjafilmen rosade den globala hyrvideomarknaden. Samarbetade senare med Arne Mattsson på The Mad Bunch med David Carradine i en av rollerna.

Kill Bill (2003)

Bespottad svensk genrefilm får internationell upprättelse när Quentin Tarantino kungör att Christina Lindbergs rollfigur i Thriller – en grym film från 1974 skänkt honom inspiration till Kill Bill.

Johan Falk (2015)

”Beck” må vara ett skällsord men Johan Falk har blivit en favorit bland fulstreamande ungdomar. Den avslutande säsongens fem filmer är de mest sedda någonsin på Dreamfilmer, med sammanlagt över fem miljoner visningar, enligt piratsajtens egen statistik.

Annons