Kommentar Mikaela Kindblom, 16 januari 2016

Låt tusen teorier blomma

Erik Gandinis senaste dokumentär skapar utrymme för eftertanke, menar Mikaela Kindblom.

Jag gick och såg Erik Gandinis film The Swedish theory of love tillsammans med ett par jämnåriga – 50 plus – och ett par av våra barn – som är kring 20 år. Vi som är 50 plus gillade filmen mycket, det var dessutom andra gången jag såg den. Men 20-åringarna reagerade skarpt, särskilt på avsnittet med den dansk-svenska läkaren som flyttat till Etiopien och visade hur han fixade benbrott med grejer som vanligtvis säljs i cykelaffären och hjälpte en massa folk, som en flicka med tumör på tungan och en man som fått ett spjut rakt igenom kroppen.

Nu är det här en dokumentärfilm, eller kanske snarare en essäfilm, och filmen heter The Swedish theory of love. Filmen utforskar mest av allt den svenska ensamheten, något som förklaras som inte bara en nationell egenhet men också som ett politiskt projekt som gått snett. En av de starkaste minnesbilderna jag har från filmen handlar inte om kärlek men om drömmen om oberoende: bilden på en lycklig Palme som går i täten för ett demonstrationståg, och så dörrarna till lägenheterna som slår igen, en efter en, i det välmående svenska välfärdssamhället. Och så berättarrösten, filmarens, som frågar sig, och oss, om det verkligen var Palmes avsikt, när han förespråkade ett samhälle av oberoende individer, där kvinnor skulle kunna försörja sig, där barnen inte måste vara ett hinder för sina föräldrar, och vice versa, att vi skulle hamna här?

Men vad har allt det med Etiopien att göra? Och hur kan man förstå det ganska långa, och naturligtvis iögonfallande avsnittet i filmen som beskrivs ovan och som tycks vara en rejäl utvikning – rent av en utspårning i exotism?

Handlar det bara om en excentrisk filmare som har fastnat för något kul som han bara måste ha med i sin film? Och som inte har haft hjärta eller vett att göra relevanta val, ”kill your darlings”?

Jag tycker att det är modigt av Gandini att ha med avsnittet om Etiopien och den påhittige läkaren i sin film. Han får oss att se något nytt, genom att chockera. Och han chockerar både i bilder (flickan med tumören, pojken med slutet) – men han visar oss också att det har gått bra: Vi får se att flickan blir återställd och kommer på besök till sjukstugan, det blir rena kramkalaset med den svensk-danske läkaren och hans kollegor som lyckats med bedriften att ge henne livet åter. Och pojken med spjutet överlever också. Vi ser honom gå tillbaka ut i skogen, redo för en ny jakt, med ett nytt spjut i handen.

Det är inte riktigt samma sak som Buñuels kniv genom ögat – men det är fullt jämförbart med de konstnärliga utvikningar som vi fascinerat följer hos andra filmare, som när Jan Troell måste avbryta en filminspelning för att plåta en blomma, eller Tarantino måste ge utlopp för en osannolikt lång svada om hamburgare.

Så vad är det Gandini försöker säga?

I slutet av sin film intervjuar Gandini sociologen Zygmunt Bauman. Bauman är en av de idag allt färre som har sett Förintelsen med egna ögon. Han överlevde och idag är han en mycket klok, gammal man. Han talar om vår tid, som han beskriver i termer av en on-off knapp – och detta borde vara minst lika chockerande som en ett spjut genom en människokropp.  Vad är vi? Robotar, maskiner som går att antingen sätta på eller stänga av? Är det vad vi vill? Vad människosläktet har strävat efter?

Här svävar jag iväg själv, bortförd av mina egna tankar. För Bauman pratar inte om någon slags robotmänniska – men det är ju fritt fram att som gammal filmälskare minnas både Fritz Langs Metropolis och Jake Gyllenhaals djupt oroväckande porträtt av en Nightcrawler. Däremot talar Bauman om lycka, och vad han tror gör oss människor lyckliga: Det handlar om något så enkelt, och svårt, som att lösa problem. Och när vi befinner oss i ett läge där det inte finns några problem att lösa, där kan vi inte bli lyckliga.

Foto: Lars Tunbjörk

Foto: Lars Tunbjörk

”Det har blivit så mycket svårare för människorna idag att få en plats någonstans” säger Charlotte Wiberg i senaste FLM-podden där hon också ställer sig frågande till vad Gandini egentligen försöker säga med sin film. Hon talar just där, i citatet, om en annan förklaring till varför folk dör ensamma i sina lägenheter, och att det kan finnas helt andra, eller mer närliggande, svar på de frågor Gandini ställer – som i privatiseringen av vården, till exempel.

Och det gör det så klart.

Men i ljuset av Baumans mjukt rynkiga gestalt förstår jag precis varför Gandini tagit med avsnittet om Etiopien, och varför han också visar oss andra saker som kan chockera: lägenheter där människor har dött utan att någon har saknat dem, en kvinna som tycker att insemination är bra för hon vill ju ha barn, men hon är inte beredd för någon ny relation. I filmen använder sig också av upprepningar och ekon av de röster och idéer som vi tidigare sett och hört. Det är frustrerande, på ett sätt, som ett slags tjat, men det är också ett sätt att påminna oss om något som vi också har så lätt för att glömma bort i den här tiden där allt ligger ett knapptryck bort.

Det hela handlar om något som filmkritikern Robert Phillip Kolker kallar för ”reflective space”, ett utrymme för reflektion, ett utrymme för att minnas, tänka efter, kanske omvärdera, och som finns med under tiden som man ser en film.  Och det utrymmet är något helt annat, inser jag nu, än det som den löpande kvinnan i The Swedish theory of love säger sig behöva, hon som talar om att hon behöver ”space”.

Hur ska det gå för oss människor? Det är den svåra, djupa, ofattbara frågan som Erik Gandini ställer i sin film. Och den måste vi vrida och vända på, och försöka se ur så många perspektiv och ljus som möjligt. Därför presenterar Gandini oss för människor och situationer som först kan verka banala, eller löjeväckande, eller rent av helt fel. Och det gör mig lycklig, att någon åtminstone orkar ställa frågan, och sedan insisterar på att någonstans finns det ett svar.

Annons