fbpx
Kommentar & debatt Jacob Lundström, 5 augusti 2015

De 400 piratslagen

Som cineast finns det ingen anledning att sörja Swefilmer
Johan Falk – Blodsdiamanter (2015)

Johan Falk – Blodsdiamanter (2015)

Ingen har väl missat att fulstreamingsajten Swefilmer har stängt ner. Och ful var den verkligen – plottrig av enerverande annonser och med en malplacerad filmremsa i den ögonstickande logotypen. Att Swefilmer ändå drog mer trafik än alla branschsanktionerade streamingsajter i Sverige, Netflix undantaget, beror såklart på att den var gratis.

Häromveckan häktades två personer bakom sajten för upphovsrättsintrång och mitt i nyhetstorkan fick vi ett nytt kapitel i filmbranschens kamp mot piraterna. Företrädare för branschen har tuppat sig i media medan Swefilmers trogna besökare har tagit till kommentarsfälten för att gråta ut. Det har också blåst upp till debatt, med gott om repriserade argument från det stora Pirate bay-dramat. Därför kan det vara värt att påminna om hur piratstreaming skiljer sig från fildelning. Så här sammanfattar historikern Rasmus Fleischer saken:

Fildelningsnätverk bygger ju på distribuerade arkiv, delad bandbredd och att vem som helst har möjlighet att distribuera vad som helst; inslaget av centralisering begränsar sig till sökfunktionen som t.ex. kan tillhandahållas av The Pirate Bay. Piratstreaming är helt annorlunda och skiljer sig föga från laglig betalstreaming, i det att underhållning pumpas ut från en serverhall till konsumenter som har att välja mellan ett utbud som har bestämts av tjänstens ägare. Kostnaderna för bandbredd innebär att en piratstreamingtjänst måste dra in pengar från varje användare, vilket brukar ske genom reklam.

För många användare må distinktionen vara ointressant – gratis film som gratis film. Men det går inte att ta miste på hur ljusskygga streamingsajter har seglat upp som ett juridiskt tryggare gratisalternativ för alla som blivit uppskrämda av tio års debatt om illegal nedladdning och nyhetsrapportering om personer som fått böta mångmiljonbelopp för att ha fildelat Harald Hamrell-filmer.

Men bittorrent-tekniken som The pirate bay gjorde folkkär användes också för kulturellt utbyte bortom svenska kriminalfilmer, annars hade den inte blivit föremål för kulturkritiska antologier eller bidragit till att Piratpartiet tog sig hela vägen in i Europaparlamentet. Det är betydligt svårare för Swefilmer att gömma sig bakom politiska paroller. Om sajten har bevarat något av arvet efter TPB så är det väl möjligen långfingret mot filmjättarna i Hollywood.

Om vi går med på att piratstreaming är ett problem för filmbranschen, vad beror det på och vad ska man göra åt det?

Enkelt uttryckt finns det två läger i debatten, ett som tycker att folk måste lära att betala för sig, och inte har något emot när syndare straffas, ett annat som ser piratstreaming som ett kvitto på filmbranschens misslyckande och menar att den enbart har sig själv att skylla.

I en kommentar till nedstängningen ger Hynek Pallas på Tvdags underkänt betyg till utbudet på de lagliga streamingsajterna i Sverige, som Swefilmer konkurrerat med. Han har rätt i att övergången till streaming har lett till en minskning och likriktning av utbudet – det finns helt enkelt mindre Ettore Scola på Netflix än i Kramfors videobutik på 90-talet – och om filmbranschen bryr sig om kundnöjdhet borde det förstås ha högsta åtgärdsprioritet.

Frågan är bara om det skulle stoppa piratstreaming. Det är inte primärt för den filmhistoriska katalogens skull som människor söker sig till sajter som Swefilmer eller Dreamfilm HD. Utbudet är inte direkt upphetsande. Alice Guy-Blaché bor inte här. Det gör inte Billy Wilder, Lucrecia Martel eller Hasse Ekman heller.

Som cineast har jag knappast någon anledning att sörja nedstängningen av sajten, som till skillnad från filmintresserade fildelare inte tar något arkivariskt ansvar för filmhistoriens förbisedda kvarlåtenskap. (Själv använde jag till exempel torrenttrackern Karagarga när vi gjorde Mai Zetterling-numret i våras eftersom hennes dansk-amerikanska film Dr. Glas inte finns utgiven på dvd och svårligen går att se på annat sätt än genom en fildelad vhs-rip.)

Men det var alltså helt andra filmer som fick Swefilmers ryska serverhallar att gå varma. Ett aktuellt och talande exempel är snutföljetongen om Johan Falk, inte bara för att upphovsmannen Anders Nilsson stått i främsta ledet i ordkriget mot piraterna, ibland med en retorik som inte står Johan Falk själv långt efter. Till den avgörande säsongen har man gett upp biografen som lanseringstrampolin och istället förlitat sig på sitt goda namn och sin egen fanbase.

Säsongen består av fem filmer som släpps direkt digitalt, först som dyrare köpfilm och någon vecka senare som billigare hyrfilm. Strategin verkar ha gått hem, helt utan draghjälp från dagstidningarnas recensionssidor, och de första filmerna har toppat de digitala försäljningslistorna. Men i samma stund som filmerna finns att köpa går de också att se gratis på Dreamfilm HD.

Om man ska tro sajtens egen statistik har den senaste filmen, Lockdown, visats närmare 800 000 gånger på mindre än två veckor. Det talar emot att ökad tillgänglighet utan fördröjning, som Kjell Häglund på Tvdags sätter sin tilltro till, skulle vara receptet mot piratproblematiken. Såvida inte ökad tillgänglighet är det samma som gratis tillgång.

Faktum är att 46 av de 48 mest populära filmerna på Dreamfilm HD just nu går att se på lagliga sajter. Det går alltid att peka finger mot filmbranschens tröga anpassning till nya konsumentbeteenden, eller oförmåga att utveckla attraktiva användargränssnitt, men det är lättare sagt än gjort att konkurrera med gratis.

Piratslagen lär fortsätta bölja men i sinom tid kommer den överetablerade och konkursförföljda svenska streamingmarknaden att samla sig till något gammalt hederligt monopolliknande à la Spotify (eller för den delen SF Bio). Så blir alla filmskapare glada sen när de får 5 öre per filmvisning och tvingas tjäna sitt uppehälle på företagsgig precis som Magnus Uggla.

I väntan på one streamingtjänst to rule them all får var och en förstås fulstreama efter eget omdöme, det finns viktigare saker att moralisera över än gratisåkande tonåringar, men jag undviker att erkänna Swefilmers martyrstatus eller smickra sajten med cineastisk goodwill.

Annons