fbpx
Kritik & essä Jacob Lundström, 20 mars 2015

Såsom i en spegel i Los Angeles

Jacob Lundström ser fyra nya filmer som undersöker filmstaden Los Angeles
Inherent vice (2015)

Inherent vice (2015)

Alla har varit i världens mest fotograferade stad – åtminstone på bio. Jacob Lundström ser fyra nya filmer som undersöker filmstaden Los Angeles.

Jag har aldrig varit i Los Angeles, men det är den stad jag känner bäst i världen. Det inbillar jag mig åtminstone efter alla gånger jag sett den passera revy på vita duken, tv och laptop. Från den sjaskiga periferin i Cassavetes Mordet på en kinesisk bookmaker till det magiska morgonljuset när John McClane rullar in mot staden i Die hard. Jo, jag har varit där.

Men det är inte konstigt om man känner sig hemtam i Los Angeles – det är trots allt världens mest fotograferade stad. Och gränsen mellan sken och verklighet grumlas förstås på en plats som ständigt används som filmkuliss. Om New York är staden som aldrig sover är Los Angeles staden som aldrig är riktigt vaken.

I den lysande essäfilmen Los Angeles plays itself från 2003 åker Thom Andersen till exempel förbi ett McDonald’s som inte är öppet för allmänheten utan enbart används för filminspelningar. Eller ta det klassiska Ambassador hotel som stängdes 1989 men ändå fick stå kvar i 16 år bland annat för att det var en så populär inspelningsplats.

Det dröjde tills i höstas innan Los Angeles plays itself äntligen släpptes för hemmabruk. 169 minuter lång rymmer den ett myller av klipp från hundratals filmer. Andersen är en ögonöppnande och underhållande felfinnare som pekar ut Los Angeles-landmärken – och palmträd – i James Cagney-filmer som ska utspela sig i Chicago. För att inte tala om alla geografiskt felaktiga biljakter eller det faktum att oproportionerligt många rollfigurer har havsutsikt.

Andersen erkänner att han inte har något giltigt teoretiskt argument mot fiktion som förfuskar verkligheten, men är ändå personligt förorättad å hemstadens vägar. Det är en kvardröjande bitterhet mot en filmindustri som tidigt distanserade sig från sitt ursprung, och låtsades som att Hollywood var sig själv nog, trots att flera filmstudior låg i helt andra delar av den splittrade staden.

Ibland fungerar Los Angeles bara som bakgrund, för att den helt enkelt finns nära tillhands, men nästan lika ofta frossar den numera i myten om sig själv. Den senaste tiden har det kommit flera profilstarka filmer som både har Los Angeles som ämne och skådeplats: Knight of cups, Nightcrawler, Maps to the stars och Inherent vice. Men finns det någonting kvar att drömma om?

I Terrence Malicks Knight of cups framstår Los Angeles som ett både förföriskt och frånstötande Sodom – och precis som i Bibeln hemsöks detta gudlösa fäste av jordbävningar. Huvudpersonen Rick stapplar ut från sin Santa Monica-lägenhet, som trots maxat ljusinsläpp och närheten till stranden upplevs som en kylig plats.

Scenerna för tankarna till Thom Andersens genomgång av Hollywoods styvmoderliga behandling av modernistisk arkitektur. Han lyfter till exempel fram hatkärleken till arkitekten John Lautner, vars hus på vita duken varit residens åt otaliga skummisar (korrumperad snut i Twilight, porrkung i Big Lebowski, mordisk psykopat i Body double, sydafrikanska ambassaden i Dödligt vapen 2, osv).

Rick är en manusförfattare som verkar känna sig mest hemma när han promenerar omkring bland tomma kulissbyggnader på Warner bros. och Paramounts studioområden. Fast i slutändan är det ändå, Malicks vana trogen, enbart naturen som erbjuder själslig rening. Men även om Knight of cups handlar om svårigheten att få till ett mänskligt möte i en stad full av speglar och skådespel, finns det samtidigt en motsägelsefull skönhet i den stora guldfiskskålen, som huvudrollsinnehavaren Christian Bale liknade Los Angeles vid på världspremiären i Berlin.

I Tony Gilroys svartsynta Nightcrawler finns det inget utrymme för nyanser. Jake Gyllenhaals skamlösa nyhetsfotograf blir ett slags antihjälte i staden som gör allt för att smutsa ner sin egen självbild. Blod säljer men när brottsligheten minskar står de konkurrensutsatta lokalnyheterna inför en utmaning och gör allt för att behålla hotbilden som förhöjer livskänslan. Det är en noirfilm för 2000-talet om en stad som klamrar sig fast vid sitt förflutna som film noir-stad.

Mer intressant är dock Maps to the stars där David Cronenberg låter Los Angeles – staden som aldrig vill ge upp drömmen om evig ungdom – hemsökas av dödslängtan. Det är kanadensarens första film inspelad i Hollywood, med manus av Bruce Wagner, som gjort sig känd för syrliga betraktelser av livet i drömfabriken.

Den mest fetischistiska Los Angeles-filmen av de fyra är dock Inherent vice. Hemmasonen Paul Thomas Anderson är också den enda av regissörerna som inte är en ”turistregissör”, som Andersen lätt förklenande kallar utomstående betraktare som inte är uppväxta i staden.

Det är inte heller första gången den 45-årige regissören gör film i och om sin egen hemstad – San Fernando Valley-filmerna Boogie nights, Magnolia och Punch-drunk love är alla milstolpar i Los Angeles moderna filmografi. Inte minst för att de har utspelat sig i en av stadens kinematografiska skuggsidor, på behörigt avstånd från Beverly Hills och Downtown.

Men med detektivkomedin Inherent vice har Anderson rört sig ner mot South Bay. Filmen skildrar skiftet mellan 60– och 70-tal, hippiedrömmens död och stadens businessifiering. Det är ett vykort från en förlorad tid, om än tecknat med gott humör snarare än sentimentalitet. I Los Angeles plays itself spårar Andersen stadens självmedvetenhet till början av 1970-talet och pekar ut Polanskis Chinatown från 1974 som ett tecken på att denna historielösa plats blivit nostalgisk. Det var bättre förr, men någonstans på vägen gick allting fel.

Det är samma sak i Inherent vice, som dock inte lika mycket är en film om staden som om filmstaden Los Angeles. Det är ett efterkonstruerat tidsdokument som har inspirerats av Robert Altmans Philip Marlowe-turnering Långt farväl från 1973 men också Mondo Hollywood från 1967, en kultdokumentär där alla från bedagade stumfilmsskådespelare till Mansonfamiljens mordoffer och Ronald Reagan förekommer.

Paul Thomas Anderson har skapat en underbar ekokammare, som dock skapar en stark längtan efter filmer som hoppar över drömfabrikens stängsel. Thom Andersen avslutar Los Angeles plays itself med en reflektion kring några av stadens förbisedda människoöden. Till exempel den svarta arbetarklassens vardag och vedermödor, som skildras så ömt i Charles Burnetts Killer of sheep från 1975. Det finns trots allt platser utan havsutsikt.

Annons