fbpx
Intervju & reportage Therese Bohman, 3 oktober 2013

Ett annat liv

I sin nya film Hotell berättar Lisa Langseth återigen om en människa som vill bli någon annan. Författaren Therese Bohman träffar regissören för ett samtal om skrivande, felet på kritiker och vad kärlek är.

 

Lisa Langseth

I sin nya film Hotell berättar Lisa Langseth återigen om en människa som vill bli någon annan. Författaren Therese Bohman träffar regissören för ett samtal om skrivande, felet på kritiker och vad kärlek är.

Första gången jag såg Lisa Langseths Till det som är vackert blev jag tagen: av blicken på människor som vare sig förebildliga eller figurer att förfasa sig över, av nyfikenheten och vidsyntheten, och av viljan att problematisera istället för att ge svar. Sedan blev jag förbannad när folk jag pratade om den med inte fattade, utan trodde att det bara var en klyschig berättelse om en svinig medelålders man som ville ligga med en ung snygg tjej. Ingen förstår den här filmen som jag gör, tänkte jag. Lite nöjt, kan jag erkänna, eftersom det är skönt att slippa bli svartsjuk. När jag hade sett Hotell, Lisa Langseths nya film, tänkte jag igen att det här är en regissör som är genuint intresserad av människor. Av allt som det innebär att vara människa, även det allra mörkaste. När jag får frågan om jag vill intervjua henne tänker jag att det här bara måste bli ett intressant samtal. Det blev det.

Jag tycker att båda dina filmer handlar om att bli någon annan. Tycker du att de gör det?
Ja. Nästan allt jag har gjort, även det jag har gjort inom teatern, har handlat om det.

Varför då?
För att jag rent känslomässigt har frågor kring det här: Vad är ett jag? Finns det ett jag som är bestående, och i så fall, hur mycket kan det förändras utan att man blir en annan? Dels finns ju den postmoderna idén om att det inte existerar något jag, utan att allt bara är tillfälligheter. Och så finns det genetiken som säger att vissa saker är förutbestämda. Jag tror ju faktiskt att det finns en själ och ett jag. Men samtidigt måste man ju tro att det går att utvecklas som människa, annars blir livet för hemskt.

Ja. Både Katarina i Till det som är vackert och Erika i Hotell försöker ju ta kontroll över sin tillvaro?
Man brukar ju säga att ens självbild blir till i den andres blick, och i Hotell tar ju hela gruppen saken i egna händer. Det finns något barnsligt men också inspirerande i den tanken, att man faktiskt kan ändra sitt jag.

Idén om individen som skapar sig själv, det är ju en liberal tanke, men själv kommer du från en vänsterbakgrund. Tycker du att det finns en politisk aspekt på det du gör?
Jag skulle säga att ju äldre jag blir, desto mer komplext blir allt. Jag är väldigt intresserad av de här frågorna, och ja jag förhåller mig politiskt till allt jag gör men jag kommer inte med några enkelt förpackade svar. Till det som är vackert har ju tjugo teser i sig, och det var verkligen meningen: att nå en komplexitet. Jag tycker om den typen av konst, generellt, som ställer frågor snarare än att ge politiska svar. Samtidigt handlar ju båda filmerna om klass, till exempel.

Hur handlar Hotell om klass tycker du?
För att det är dyrt att må dåligt och du måste ha extremt mycket pengar om du inte ska börja falla även socialt när du hamnar i kris. En förutsättning i Hotell är att Erika har pengar, annars hade de inte kunnat ägna sig åt den typen av självutveckling. Psykologi i förhållande till ekonomi och social tillhörighet tycker jag är väldigt intressant.

Lisa Langseth

Jag älskar Till det som är vackert, delvis för att jag kan identifiera mig så starkt med Katarina. Nu är hennes bakgrund mycket tristare än min, jag kommer från liksom välartad men ganska kulturlös arbetarklass. Men jag kan känna igen mig så starkt i att upptäcka kulturen: att det finns något större, något vackrare… Jag fattar verkligen hur magiskt det känns. Hur var det för dig? Hur kom du i kontakt med kultur?
Min uppväxt var…. inte kulturlös, men verkligen långt ifrån all slags elit. Jag har alltid tänkt om till exempel Dramaten att det är som en helt annan värld. Men mina föräldrar har varit öppna mot kultur, jag minns att min mamma och jag såg en dramatisering av Stig Larssons pjäs VD på tv… Har du läst den?

Ja! Jag tycker jättemycket om Stig Larsson.
Den betydde väldigt mycket för mig. Då var jag kanske 12. Den kunde jag prata med mamma om sedan, och hon har gått kurs på Konstfack när hon var ung… sedan började hon jobba som dagisfröken och kyrkvaktmästare, men hon har alltid haft ett kulturellt intresse.

Tyckte du att VD var bra då när du såg den?
Jag tyckte framför allt att det var fantastiskt att det gick runt människor och sa som det var. Det kunde ju vara så där i skolan, att folk var skittaskiga mot varandra och pressade varandra… och så såg jag den där pjäsen på tv, och förstod: det där är sant. Det är inte hela sanningen om livet, men det fanns en ärlighet i det, en brutal ärlighet kring människans natur, och det uppskattade jag, även i den åldern. Och att det var kittlade att se vuxna människor stå och säga de där sakerna… rakt ut. Sedan är den väldigt välskriven rent dramaturgiskt, jag har studerat den senare i livet för att lära mig dramaturgi.

Jag såg Hotell igår, och tyckte att det var så fint med scenen där Rikard lägger sitt huvud i knät på Erika, och kallar henne mamma. För att det var ett rop på hjälp på en så grundläggande mänsklig nivå, som hon kan svara på, trots att de är så olika personer i vardagen, på ett ytligt plan. Men jag tänkte också att det också är en modig scen att skriva, eftersom den befinner sig så djupt inne i det mänskliga psyket liksom. Tvekar du någonsin inför sådant? Liksom känner att du närmar dig något som är för intimt?
Jag försöker glömma att det är jag som skriver. Ja, jag försöker att inte vara medveten om mig själv. Min plikt och min uppgift är att göra en så bra berättelse som möjligt. Och där får mina egna rädslor eller min fåfänga ge vika för berättelsen. Sedan tycker jag också att det finns något befriande i att dra ut det mörka och fula i ljuset. Att det inte framstår som så farligt då. Skrivandet är ju ett sätt att dela de mörka aspekterna av livet med världen. Det kan vara njutningsfullt tycker jag. Jag tilltalas av smärtfylld konst, vilken konstform det än är, eftersom jag tycker om att känna att man kan dela den där smärtan människor emellan.

Är du en skrivande människa?
Ja, jag tror att jag är det. Jag tror till exempel inte att jag skulle kunna regissera någon annans manus. Det börjar liksom med text för mig. Och jag jobbar väldigt länge med manus, jag skriver först något slags novell för att se om berättelsen håller. Kanske tjugo sidors skiss till berättelsen, innan jag börjar tänka på om det finns några scener i det jag har skrivit.

Du tänker inte i scener och bilder från början?
Nej, jag försöker att fokusera på berättelsen. Annars är det så lätt att jag förälskar mig i scener som ändå inte kommer att vara relevanta… att jag skriver två skitfina scener och vet precis hur man ska göra dem, och sedan inser jag att i relation till berättelsen har de ingen funktion. Egentligen kanske jag jobbar som man jobbar som romanförfattare?

Och jag som har trott att jag jobbar som man gör när man skriver för film… för jag tänker väldigt mycket i scener, redan från början. Ofta kommer jag på bilder, miljöer och stämningar innan jag har kommit på själva berättelsen.
Du har som en film inuti dig..?

Ja, precis, som jag sen skriver ner. Men dina filmer, är de skrivna med Alicia Vikander i åtanke?
Nej, ingen av dem faktiskt. Den första filmen är en monolog från början, som Noomi Rapace spelade på Elverket, och när jag skulle rollbesätta den som film så ville jag att det skulle vara en ung tjej som man inte hade sett förut, jag tyckte att det finns en poäng i det. Och Hotell, där skrev jag manuset först, och sen när producenterna började fråga vilka som skulle spela, först då tänkte jag på Alicia. Erika i Hotell är ju som karaktär både väldigt känslig och hård samtidigt, otroligt perceptiv samtidigt som hon är kall. Jag tycker att Alicia har det i sitt skådespeleri.

Jag tänkte att hon kanske var din musa? Att du satt och tänkte ”Nu ska jag skriva en ny roll åt Alicia…”
Nej, jag tycker att det är så svårt att skriva åt skådespelare! Jag behöver den här perioden av att inte ha en aning om vem som ska spela, en djupt introvert period innan jag ens kan tänka på att börja rollbesätta.

Du sa förut att du försöker att glömma att det är du som skriver när du håller på med manus, men tänker du någonsin på vad du kommer att möta för kritik? När jag har pratat med folk om Till det som är vackert, har någon till exempel tyckt att det är lite too much, den här äldre mannen, och sen ska de läsa Ekelöf också…
Men det är ju komik för mig! Den där Ekelöf-scenen är skriven som komik, och när han ger henne den där boken… De har bara pratat med varandra en gång, och sedan kommer han med en bok till henne och säger ”Det här är Gunnar Ekelöf, läs den”. För mig är det humor… men det kanske är subtilt.

Jag känner mer att jag fattar hur det är för Katarina. Hade en man gjort så mot mig när jag var i den åldern, så hade jag varit ”Åh gud, berätta mer om Ekelöf..!” Eh, men jag tänkte att du ju måste ha varit medveten när du skrev det, om att det är en klyscha med den äldre mannen som öppnar världen för den unga tjejen…
Absolut. Jag arbetade ju väldigt mycket kring klyschor i den filmen. Men jag var väldigt oinsatt i den svenska filmsynen när jag skrev den, och det var nog bra, för jag hade kanske inte vågat göra den annars. För mig handlar den om stereotyper och klyschor, men den handlar om vad som finns bortom de där klyschorna också, så på så sätt är den väl lite svårläst, vilket jag kan förstå så här i efterhand. Den är gjord för att ställa ganska stora frågor till betraktaren, och har inga svar på någonting. Men jag hade ibland svårt att identifiera mig med responsen jag fick på den.

Jag hade tänkt fråga precis det, eftersom jag misstänkte det: Kände du att kritiker hade svårt att greppa alla nivåer i Till det som är vackert? Att den framstod som en enklare film än vad den faktiskt är?
Ja, det tycker jag. Jag vill verkligen inte sitta här och låta bitter över det, jag fick ju en Guldbagge för den! Men ibland tolkades den som liksom för feministisk, folk sa ”Gud vad bra att hon puttade ut honom genom fönstret!”. Eller som att att den skulle vara antifeministisk, för att hon är så snygg, för att hon vill ligga med honom. Men det är ju tråkigt om kvinnoroller måste vara förebilder hela tiden, då reducerar man ju kvinnan. Det vi slåss för är ju att kvinnan ska få vara komplex och motsägelsefull, på ett sätt som ofta har varit förbehållet män, särskilt på film. Jag ville göra en ung kvinna som… ja, som inte är god. Katarina är ju otroligt egoistisk, handlar i sina egna intressen, hon är verkligen brutal mot sin pojkvän och sin mamma. Hon är inget offer, det tycker jag är viktigt.

Vad tycker du själv att Till det som är vackert är för slags film?
Jag tycker att den ställer frågor kring vad som är sant och inte sant, den ställer frågor kring moral: hur långt får man gå för att ta sig någonstans? Och så handlar den om olika typer av missbruk, och ställer frågor kring själva konsten, om man kan missbruka konsten. Dirigenten i filmen använder ju konsten för att få ligga och har ett väldigt klyschigt, ytligt förhållande till till exempel Kierkegaard. Men Kierkegaard i sig tycker jag är fantastisk, han är en av de största tänkarna. Katarina använder ju Kierkegaard, och hon kommer ju också någonstans genom att ta alla de där klyschorna som dirigenten har dragit för henne, nu får jag ligga-klyschorna, och använda dem i sin egen kamp.

Just det. Hon vänder dem ju emot honom.
Precis. Han säger till henne: ”Modet är livets enda mått”, och det är ju en klyscha, men om man verkligen tänker det på fullaste allvar när man befinner sig på botten och inte har någonting att förlora, då kan ju det vara det som gör att man åstadkommer verklig förändring, och det är ju det hon gör. Utan att veta om det ger han henne redskapen för att krossa honom. Och på det sättet handlar den också lite om revolution, att man krossar sin egen läromästare.

Det är samma sak i Hotell, det här med att huvudpersonen inte är sympatisk. Erika är ju dels så himla lyckad; framgångsrik, vacker, så man blir avundsjuk, och dessutom lite glättig, statusfixerad… Jag tycker så mycket om att det är så, för just det verkligen prövar ju ens sympatier.
Ja, det här tycker jag är jätteintressant. När jag skrev filmen så ville jag verkligen undersöka just frågan om sympati, hur motbjudande kan en karaktär vara utan att man förlorar sympati för henne? Erika har inte samma värderingar som jag, och hon kan nog uppfattas som ytlig. Och på manusstadiet fanns det vissa män som blev provocerade av att hon var en så dålig mamma, medan den kritiken aldrig kom från någon kvinna. Jag är ointresserad av det moraliskt perfekta, det existerar bara i teorin. Erikas smärta är ju verklig och relevant även om hon inte är en moralisk förebild.

Ja, i båda filmerna är ju huvudpersonen ganska hänsynslös. Erikas pojkvän säger det rakt ut till henne i Hotell, ”Du tänker bara på dig själv”, och hon lämnar ju honom helt ensam i en stor sorg. Jag tänker att det kanske inte är så jättevanligt, vare sig i film eller litteratur, med kvinnor som är osympatiska, självupptagna, hänsynslösa, utan att vara psykopater och Glenn Close och koka kaniner. Bara rätt dåliga människor liksom.
Ja, typ mänskliga?

Haha, exakt.
Det finns fortfarande en tanke om att unga tjejer automatiskt är goda på film, att de alltid är offer. Jag har alltid fascinerats av komplexa karaktärer. Lars von Trier till exempel har ju väldigt komplexa kvinnoroller, jag tycker att det är befriande att se när kvinnan får vara motsägelsefull. Det är inte en feministisk aspekt i första hand, utan en konstnärlig. Och om man nu ska prata om det i den bemärkelsen så tycker jag att just det är sann feminism, medan kvinnor som förebilder… det tycker jag har helt motsatt verkan.

Men jag tycker att det känns som att samtiden har svårt att hantera det här. Jag minns nån debatt om Lars von Triers kvinnoroller, ”Är han sexist, är han kvinnohatare?” Som att kritiker och kulturmänniskor gärna vill ha det så himla enkelt, liksom ett rätt svar.
Varför har det blivit så, det är jättekonstigt: allt ska gå att pitcha i två meningar. Och att det inte ska kräva något av dig som åskådare. Då har man ju helt nedmonterat filmen som konstform.

Så fort man anar en politisk tendens i en film så tror jag att man är snabb med att låsa sig vid den… det är liksom som att politik alltid trumfar alla andra kvaliteter… inklusive konstnärliga.
Det är tråkigt både för konsten som helhet, och för filmkonstens utveckling. Hur har det varit för dig, för din roman handlar också om en relation mellan en ung kvinna och en äldre man..?

Ja, det var lite så i alla fakritiker som ville göra en politisk poäng, typ ”En roman om kvinnor som dras till våldsamma män, vad säger det om jämställdheten i Sverige?”. Det känns ju lite som att man är ute på minerad mark när man ska gestalta en sådan relation.
Ja. Varför är det så? Tror du att det kan vara så att det finns en skam i det här? Att det sätter fingret på något hos kvinnan man inte kan hantera?

Jag tror att en ung kvinna som aktiv vill ingå i en relation av det slaget, lätt uppfattas som… osjälvständig. Och just icke-förebildlig.
Jag tror att det ställer till läsarten också. När man inte känner sympati med kvinnan, och hon inte är ett offer. Men vissa relationer kan ju innehålla allt! Att det finns ett utnyttjande i en relation utesluter inte att det även kan finnas kärlek, attraktion, ömsesidig respekt. Relationer är komplexa. Jag vill ju undersöka även just det i Till det som är vackert, själva kärleksbegreppet.

I både min första roman, och i den som jag precis har avslutat, hänger kärleken intimt ihop med känslan av bekräftelse: Att träffa någon som ser en precis som man vill bli sedd.
Ja. Om man inte har fått sådan bekräftelse, om man aldrig har blivit sedd av någon som man vill bli sedd, och sedan kommer det någon och gör det… det finns en sådan kraft i det. Det kan ju även gälla i vänskapsrelationer.

Ja. Och det kan lätt slå över i något destruktivt?
Ja, det slutar ju inte alltid lyckligt, eller kommer något gott ur det, för kärlek i sig behöver ju inte vara något positivt. Jag minns när jag gick på högstadiet, och det kom en före detta pundare och skulle berätta hur farligt det var med droger. Han berättade om första gången han silade amfetamin, att det kändes just så: som att alla såg honom precis som han ville bli sedd. Han kände sig så förstådd, all hans existentiella ensamhet var borta. Han sa efteråt att det var den bästa upplevelse han någonsin hade haft. Och nu måste han leva resten av sitt liv utan den, men med vetskapen att den finns där: möjligheten att bli sedd av andra precis som den man vill vara. Det är så starkt. Jag tänker att kärlek kan fungera så.

Artikeln är publicerad i det nya numret av FLM. Hotell har biopremiär 4 oktober.

Foto: Maja Kristin Nylander.

Annons