American psycho (Mary Harron, 2000)
Jag gillar verkligen American psycho. Många tycker att den är vulgär, våldsam och kvinnoförnedrande. Och visst är den det, det är ju också själva poängen. Det är en metafilm, en film som i sig själv förmedlar iskylan i manuset och Batemans karaktär. För andra är detta bara ytterligare en kittlande slasherfilm. De ser inte det underliggande budskapet. Men det är just det som är det verkligt subversiva med Mary Harrons adaption. Hur hon väljer att klä denna svidande samhälls- och machokulturskritik i en så välpressad kostym så att de som kanske bäst behöver den väljer att hyra den en lördagskväll.
Danse fleur de lotus (Alice Guy-Blaché, 1897)
Fullkomligt hypnotisk. Beroendeframkallande. Alla de filmer av pionjären Guy-Blaché som finns tillgängliga på nätet är korta. Så korta att du alldeles säkert kan finna tid att titta på dem. Och du blir en filmerfarenhet rikare. Om du dessutom är en av dem som sett D.W Griffiths tre timmar långa Birth of a nation så är det din plikt att titta på detta.
Se det som en slags klimatkompensering.
Cairo time (Ruba Nadda, 2009)
Lost in translation för fullvuxna är kanske det bästa sättet att beskriva den här filmen. Ni vet hur man är ensam i en ny stad, inte behärskar språket, inte hittar, sover dåligt och är helt utlämnad åt främlingars välvilja. Men här är det naturligtvis varmare än i Tokyo och biltrafiken ligger som en bombmatta över ljudspåret – dygnet runt – filmen igenom. Jag är helt oförmögen att bedöma den här filmens verkshöjd. Jag älskar Kairo. Ruba Nadda älskar Kairo. Vem älskar inte Kairo?
Wanda Bendjelloul är journalist. Just nu bedriver hon en feministisk filmfasta och ser under 40 dagar bara filmer regisserade av kvinnor. Följ fastan här.
Under rubriken Mina tre senaste frågar vi filmfolk om deras tre senaste filmupplevelser.
