fbpx

12 anledningar till att jag skrattade när jag tog del av cirkusen kring Ruben Östlunds film Play

Skratt = Ett kluckande läte i form av ett öppet vokalljud som lika gärna kan bero på att man är road som att man känner dödsskräck eller har hamnat i chock.

  • Att SF marknadsför filmen i fråga med orden: en grupp unga svarta som vid flera tillfällen rånar andra unga.
  • Att det finns så extremt få karaktärer som spelas av svarta i svensk film att filmen enligt många kritiker är rasistisk eftersom man låtit svarta skådespelare porträttera skurkarna.
  • Att regissören blir förvånad över att en 2 meter lång svart man faktiskt kan vara norsk.
  • Att regissören berättar hur intressant det är att han och hans filmteam under en utflykt till Bergsjön kommer överens med störiga yo-kids.
  • Att de flesta svenska filmer är så slätstrukna och ointressanta att en film man överhuvudtaget vill diskutera får epitet som ”kontroversiell” och ”provokativ” trots att den i detta fallet använder sig av relativt billiga tricks samt är djupt konservativ och stereotyp.
  • Att en av programledarna i radions Studio Ett blir desperat när vare sig hon eller hennes inbjudna debattörer förstår vad debatten egentligen handlar om och säger: ”Men du X är ju vit och du X är ju färgad . . . eller svart . . .” och hoppas på någon form av intressant fördjupning.
  • Att det är så extremt vanligt att blanda ihop klass och etnicitet.
  • Att kritiker av regissören genomgående blandar ihop en regissörs karaktärers handlingar med regissörens övergripande konstnärliga vilja.
  • Att det i princip alltid är avhängigt en regissörs klass och kulturella cred om en filmkritiker ska läsa in metanivåer.
  • Att det är avhängigt klass och kulturell cred om en regissör kommer undan med att kalla de som ifrågasätter honom för fördomsfulla och avslöjade istället för att själv ta ställning.
  • Att en regissör vill provocera men själv blir provocerad när skribenter blir provocerade på fel sätt.
  • Att min värld plötsligt blev väldigt, väldigt liten och alldeles, alldeles svart-vit.

Josefine Adolfsson är filmkritiker och författare, bland annat manus till Apflickorna.

av Josefine Adolfsson

Filmkritiker och författare.

13 kommentarer

  1. Jag tycker att både filmen och den efterföljande debatten visar på den omvända rasism som blivit standard i det genomideologiserade och identitetspolitiserade debattklimatet i Sverige. En film om svarta som rånar vita måste vara rasistisk eller egentligen handla om strukturell rasism mot svarta – någon annan slutsats kan/klarar man inte av att dra.

  2. Går det att bortse ifrån att kanske 80 procent av alla personrån begås av invandrarkillar mot etniskt svenska och numerärt underlägsna ungdomar? Är det verkligen helt ointressant eller rentav rasistiskt att illustrera ett nära nog dokumentärt skeende i ett emotionellt kraftfullt medium?
    De som dagligdags lever med effekterna och resultatet av det nya mångkulturella Sverige yttrar sig väldigt sällan i kulturdebatten, de är än mer osynliggjorda i svensk media än invandrarkillarna. Vem står upp för dem? Vem skriver en krönika om den förnedrade svenske killen som fått sin trygga vardag krossad av våldsverkare som knappt bestraffas? Vem gör en film om den svenska tjejen som kallas vid öknamn pga sitt ursprung eller sin hårfärg?
    Den svenska kultureliten är så enkelriktad, åsiktshomogen och konformistisk att det nästan gör ont. Konstnärer som Lars Vilks och Ruben Östlund kan bara vara kontroversiella i en åsiktsdiktatur som Sverige.

  3. Oskar,

    du påpekar för Angelica att man inte kan undvika en fascistoid samhällsutveckling genom att tabubelägga och förbjuda utan genom att ”diskutera”. Men är ju just det A gör — hon diskuterar och hon är kritisk. Det är vanskligt och lite symptomatiskt att du liknar kritik med rop på förbud.

    Du skriver också att man får förklara för sina barn att ”det inte sitter i hudfärgen”. Det har du gemensamt med flera andra som debatterar Play. Själv har jag lite svårt att begripa hur man kan tolka en film där samtliga fem rånare är svarta (i ett land där svarta är en liten minoritet) som att dess budskap skulle vara att det INTE sitter i hudfärgen.

    Tack Angelica, jag håller med om det mesta du säger. Tekniskt, filmiskt och narrativt är det här en storslagen film, men dess budskap är jag djupt tveksam till hur mycket Östlund försöker twista det 180 grader genom teoretiserande.

  4. Angelica för sjutton! Om ens barn blir anti-mångkulturella av att se Play får man väl för böveln tala om för dom att problemet inte sitter i hudfärgen. Man kan ju inte tabubelägga ett viktigt samhällsämne bara för att vissa kan tolka det fel. Vilket spelrum ger man svensk kultur då?

    Du får inte peka ut engagerad, ifrågasättande kultur som problemet. Problemet är som Play visar på t.ex. frånvarande vuxna, känslan av hopplöshet när man inte behövs/har någon framtid i samhället. Detta måste diskuteras! Det räcker inte med att säga att vi ju alla faktiskt innerst inne vet detta och inte behöver bli påminda.

    Du lär inte kunna undvika en fascistoid samhällsutveckling genom att tabubelägga känsliga ämnen samt förbjuda viss sorts kultur.

  5. När jag såg filmen var det mest ”kulturvänlig medelklass” i publiken men även några popcornstinna invandrarkillar som jag inte vet hur dom reagerade för dom sprang ut så fort eftertexterna började rulla. Men jag vill nyansera mig en smula. Jo, jag blev arg på R Ö men inser att det är en meningslös hållning, som konstnär gör man sin grej och det har han gjort. Det är i s f producenten som skulle reflektera över hur filmen visas. Min oro som jag tydligen delar med många men som anses lite pinsam (eftersom det är så utomordenligt ute att diskutera moral på 2010-talet) är att unga människor som inte har vuxna att bolla mot – vilket ju är ett av filmens teman ; det finns inga vuxna – kommer kanske inte kunna förvandla de känslor den väcker till eftertanke. Och frågan är då har vi råd med det?
    Vi lever i en tid som mer o mer påminner om den tid som ledde till fascismen/ nazismen och det ansvar man har som medmänniska / vuxen är att diskutera och analysera samhällsrörelser så att stafetten går vidare till unga människor för att de ska kunna utveckla redskap att hantera frustration över arbetslöshet, kriminalitet etc och inte som en skock får gå in i nationalsocialistiska grupper, nu när dom börjar få en fin grogrund såväl ute i Europa som här. Någon liten nyckel till ett sådant verktyg hade kanske kunnat finnas i den här filmen men nu är det som att det får var och en tänka ut själv! Vi lever ju i individualismens och egoismens tidevarv så man ska akta sig för att uttala sig om grupper.. men utan att tala om grupper kan man inte göra någon analys alls! Jag tänker nu ge mig in på något man inte bör göra nämligen att diskutera hur en film hade kunnat se ut, vad en liten scen hade kunnat göra i den här filmen. Ponera att istället för scenen där en vit stockholmspappa (!) skäller ut en av de svarta killarna i slutet hade ersatts av en scen som gestaltade den här killens frustration och skuldkänslor över vad han gjort tillsammans med sina polare och där han i ett möte med en vuxen försöker beröra det och blir avvisad.. Då hade det blivit ett rop på bekräftelse, lyssning, krav från en i gruppen förövare till de som äger makten dvs de vuxna. Då hade filmen tagit ansvar genom att gestalta frånvaron av vuxna. Nu är den biten inte gestaltad och då kan man inte räkna med att pilen träffar rätt.

    1. Angelica, Ett utmärkt tillfälle till självgranskning på väg att gå till spillo här. Tänk om du funderade över det perspektiv som gör att du så snabbt delar in publiken i 2 begränsade kategorier: ”kulturvänlig medelklass” och ”popcornstinna invandrarkillar” (där motsatsförhållandet mellan ”kultur” & ”stinna” är särskilt intressant) istället för rasism i dess mest extrema form.

  6. Fast Angelica, det är ju som så att den största delen av publiken faktiskt är kultureliten som kan hantera och diskutera filmen ur ett djupare perspektiv. Sen så kommer filmen nog att användas i massor i skolorna med pedagoger och på så sätt så kommer den att i slutändan att får det genomslag som Ruben Östlund vill ha.

  7. Nä, du Ruben Östlund, ditt försvar för PLAY i DN i veckan förklarar inte varför du gjort de val du gjort med din film. Du har ägnat tusentals timmar, till att tänka igenom manuset och sen se materialet och fundera över hur du ska klippa för att komma dit du vill och ändå har du gjort de val som är din film PLAY, som jag tycker är en obehaglig, cynisk nöt om än aldrig så konstnärligt stark.
    Film är ett suveränt emotionellt medium, och din film handlar om ungdomar och har unga pojkar i alla stora roller, vilket lockar unga människor att se den. Förväntar du dig, Ruben Östlund, att den unga publiken ska se filmen och bli ”påminda om en social och ekonomisk obalans”? Att samma publik ”inte gillar att bli avslöjade att vi deltar i en obalans”? Du har uppenbarligen en väldigt intellektuell syn på film och filmpåverkan men du verkar inte bry dig om att SE din egen publik.
    Du skriver att du genom att ha gjort PLAY tar ansvar, eftersom du visar på något som vi andra, verkar du mena, låtsas inte SE! Men vi ser, de flesta av oss vågar jag påstå, orättvisorna i samhället, dom är rätt uppenbara. Det är ingen nyhet att ungdomar rånar varann och ju sämre förutsättningar för en bra uppväxt desto strörre risk för kriminalitet.
    Du gör en film på det temat och undviker att fördjupa i skildringen av förövarna. Utgår du ifrån att filmen bara visas för ungdomar ihop med vuxna pedagoger ( som fått facit av dig som på Backa teater) som eventuellt kan styra diskussionen så att intrycket på den unga publiken inte blir anti-mångkulturellt?
    Märkligt att du inte tycks ha kunnat föreställa dig att de som själva är invandrarungar och/eller svarta kan känna sig kränkta av filmen? Eller att vita medelklassungar kan få sina fördomar stärkta?? Men du tycks överse med publiken som speglar killarna I filmen och istället rikta dig till en elit som kan ägna tid åt att med verbala instrument analysera , som Lena Andersson idag i DN. Men vad spelar det för roll att kultureliten kan fäktas med ord och göra filmen till sin när den stora publiken inte har den verktygslådan utan bara drabbas av en känsla?
    Jag tycker att du med Play har LEKT med de känslor som leder till invandrarförakt och rasism. Och det visar inte alls på mod som Jonas Hassan Kimihri ville tro, utan snarare på dumdristighet men jag tror faktiskt att du vet vad du håller på med och då blir Play inget annat än cynism och lust att till varje pris provocera – kosta vad det kosta vill.

  8. Vilka regissörer är det egentligen som inte har klass nog att få metanivåer inlästa i sina filmer? Jag googlade men hittade mest välutbildade regissörer från vad som syntes vara trygga medelklasshem (Liam Norberg undantaget).

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.