fbpx
Kommentar & debatt Josefine Adolfsson, 2 december 2011

12 anledningar till att jag skrattade när jag tog del av cirkusen kring Ruben Östlunds film Play

Skratt = Ett kluckande läte i form av ett öppet vokalljud som lika gärna kan bero på att man är road som att man känner dödsskräck eller har hamnat i chock.

Skratt = Ett kluckande läte i form av ett öppet vokalljud som lika gärna kan bero på att man är road som att man känner dödsskräck eller har hamnat i chock.

  • Att SF marknadsför filmen i fråga med orden: en grupp unga svarta som vid flera tillfällen rånar andra unga.
  • Att det finns så extremt få karaktärer som spelas av svarta i svensk film att filmen enligt många kritiker är rasistisk eftersom man låtit svarta skådespelare porträttera skurkarna.
  • Att regissören blir förvånad över att en 2 meter lång svart man faktiskt kan vara norsk.
  • Att regissören berättar hur intressant det är att han och hans filmteam under en utflykt till Bergsjön kommer överens med störiga yo-kids.
  • Att de flesta svenska filmer är så slätstrukna och ointressanta att en film man överhuvudtaget vill diskutera får epitet som ”kontroversiell” och ”provokativ” trots att den i detta fallet använder sig av relativt billiga tricks samt är djupt konservativ och stereotyp.
  • Att en av programledarna i radions Studio Ett blir desperat när vare sig hon eller hennes inbjudna debattörer förstår vad debatten egentligen handlar om och säger: ”Men du X är ju vit och du X är ju färgad . . . eller svart . . .” och hoppas på någon form av intressant fördjupning.
  • Att det är så extremt vanligt att blanda ihop klass och etnicitet.
  • Att kritiker av regissören genomgående blandar ihop en regissörs karaktärers handlingar med regissörens övergripande konstnärliga vilja.
  • Att det i princip alltid är avhängigt en regissörs klass och kulturella cred om en filmkritiker ska läsa in metanivåer.
  • Att det är avhängigt klass och kulturell cred om en regissör kommer undan med att kalla de som ifrågasätter honom för fördomsfulla och avslöjade istället för att själv ta ställning.
  • Att en regissör vill provocera men själv blir provocerad när skribenter blir provocerade på fel sätt.
  • Att min värld plötsligt blev väldigt, väldigt liten och alldeles, alldeles svart-vit.

Josefine Adolfsson är filmkritiker och författare, bland annat manus till Apflickorna.

Annons