Vilken är den bästa tågfilmen? Det vore förstås filmhistoriskt inkorrekt att inte välja bröderna Lumières Ett tåg anländer till stationen, som inte bara satte tåggenren utan hela biograffenomenet i rörelsen. Samtidigt skulle jag ljuga om jag inte toppade listan med Hitchcocks underbara En dam försvinner från 1938, där en passagerare går upp i rök. Senare favoriter som Darjeeling limited och Snowpiercer visar att rälsen behållit sin dragningskraft, samtidigt som det kinesiska järnvägsnätet är ett självklart inslag i dokumentärer om landets migrantarbetare.

Samtidigt finns det någonting absolut tilltalande och förhöjande i att Juho Kuosmanens bioaktuella Kupé nr 6 inte utspelar sig på 2000-talet utan strax före millennieskiftet. Filmen skildrar en period innan lågprisflygen tog över ungdomligt luffande genom Europa, på behörigt tidsavstånd från Google maps och Airbnb. Inte för att Ryan air eller Norwegian har försökt sälja in destination Murmansk. Dit beger sig i alla fall huvudpersonen i Kupé nr 6 för att titta på hällristningar.

Seidi Haarla i Kupé nr 6 (2021)

Jag hade höga förväntningar på Kupé nr 6 efter Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv, regissören och manusförfattaren Juho Kuosmanens berusande romans i svartvitt från 2016. Den nya filmen innehåller visserligen både vodka och kärlek men präglas av ett helt annat sinnestillstånd. Istället för ett upprymt möte börjar filmen med en vemodig sorti, när den finska studenten Laura lämnar Moskva (och den otrofasta flickvännen) för att åka norrut. 

Hon klamrar sig fast vid filmkameran, med alla minnen av nära och kära, och riktar den ut genom tågfönstret för att fånga förbipasserande landskap. Hon delar kupé med den ryske gruvarbetaren Ljoha, som är oborstat otrevlig men snart börjar uppvisa andra sidor. Sedan fortsätter filmen framåt, med uppehåll för avstickare, mot sin slutdestination. 

Kanske är det tågets förmåga att befinna sig i rörelse och samtidigt passivisera oss som gör det till ett filmiskt motiv par excellence. Det påminner ju en hel del om att stillasittande följa ett händelseflöde i biografen. 

Jurij Borisov i Kupé nr 6 (2021)

Men att vår rörelsefrihet som tågresenärer, eller åskådare, begränsas kan ju samtidigt omdirigera vår uppmärksamhet och uppmuntra till existentiell eftertanke. Tunnelseende har negativa konnotationer, men kan man kanske tala om ett rälstänkande? Eller råkar det bara vara så spårresandet skildras på vita duken? Det är åtminstone enklare att föreställa sig detta idealtågtillstånd på en fjärran rysk järnväg än på ett vardagsstökigt X2000.

Hur som helst. Kupé nr 6 infriade helt klart mina förväntningar. Jag kommer kanske inte springa till första bästa perrong, men definitivt leta upp någon oupptäckt tågfilmklassiker.