Mina favoriter från 2020? Definitivt bröderna Safdies Adam Sandler-uppvisning Uncut gems som jag såg på Göteborgs filmfestival. Dessutom förstås Steve McQueens dansgolvstaktila Lovers rock, som rimligen får svensk tv-distribution nästa år, som jag såg på digitala omvägar. Och vad kommer hända med Eliza Hittmans solidariskt närgångna Never rarely sometimes always? Jag har mejlat distributören tre gånger senaste året men den verkar inte vara på väg till svenska biografer. För min del är nog Dag Johan Haugeruds kollektivporträtt Barn årets bästa biopremiär, även om regissörens musikaliska metodövning Lyset fra sjokoladefabrikken, som jag såg på Göteborgs filmfestival, är lika bra. Och så Charlie Kaufman som med den asssociationssprängda roadmovien I’m thinking of ending things, liksom bröderna Safdie, faktiskt uträttar storverk c/o den globala strömningsjätten. Sådär kan man hålla på. Jag måste förresten nämna Mehmet Akif Büyükatalays Oray, också på Göteborgs filmfestival, som kanske är det mest upplysande porträtt jag sett av något som skulle kunna beskrivas som en misstänkt radikaliseringsprocess men som ändå inte är det. Och jag kan fortsätta med Hlynur Pálmasons så känsligt estetiskt sorgedrabbade En vit, vit dag som får fungera som ett sällsynt exempel på art house-business as usual, med världspremiär på Cannes filmfestival och sedan svensk biodistribution sisådär nio månader senare. Ping Folkets bio! Samma sak med Mohammad Rasoulofs starka attack mot dödsstraffet i There is no evil, som mottog Guldbjörnen i början av året och fick biopremiär efter sommaren.
Lyset fra sjokoladefabrikken (2020)
För att göra en lång historia kort: det är inte mycket som har varit som vanligt under filmåret som gått. Förutom då att vi har fått uppleva ännu en pseudodebatt om svensk film, där Filminstitutets eventuella ideologiska styrning presenterats som huvudorsak till filmkrisen. Inklusive den vanliga missuppfattningen att det är Filminstitutet som leder branschen snarare än tvärtom. Samtidigt har de stora bolagen förtur till marknadsstödsmiljonerna medan strömningskapitalet håller på att kullkasta förutsättningarna för den svenska filmpolitiken. (Själv undrar jag om Filminstitutet är en plats dit konsten går för att dö efter att ha läst platsannonsen för tjänsten som verksamhetsutvecklare. Eller om det är synopsis för nästa säsong av Kärlek och anarki?)
Men här har i alla fall nio FLM-kritiker listat sina favoriter från 2020. Urvalet antyder möjligen att det har varit ett ovanligt svagt svenskt filmår – det är bara Viktor Johanssons Inuti diamanten som lyfts fram på kritikerlistorna (en film som samtidigt nobbades helt av baggejuryn).
Vi har inte gjort som vanligt, det vill säga presenterat en gemensam lista, eftersom biografstängningar och rensade premiärkalendrar har splittrat uppmärksamheten. Den svenska konstfilmsinstitutionen har förstås drabbats hårt av pandemin. Trots total dominans av en enda biografaktör, existerar det fortfarande en statligt subventionerad filmkultur i Sverige. Den legitimeras delvis genom uppmärksamhet, som tillskriver enstaka filmer ett värde som vida överskrider det marknadsekonomiska. Genom stöd till bland annat distributörer och filmfestivaler har den också skapat alternativ till den kommersiella mittfåran. Tack och lov.
Men vad händer när filmkulturen pausas? Jo, filmintresserade trycker på play någon annanstans. Det är ingen ny utveckling, internet har sedan länge inspirerat filmiska parallellsamhällen, men den understryks med filtpenna av coronaåret. Många – för att inte säga flertalet – filmer i omröstningen saknar svensk distribution, enligt konstfilmsinstitutionens alla regler. I stället är det en mix av biografsläpp, screeners, nedladdningsfynd, festivalfavoriter, strömningspremiärer. Frågan är hur den etablerade filmkulturen ska reclaima uppmärksamheten när (om?) allt återgår till det normala.
Till dess kan man konstatera att det görs fantastiskt mycket spännande film, även bortom distributörernas räckhåll. Det är en glädjande påminnelse av pandemin, för den som händelsevis har stirrat sig blind på den gängse repertoaren.
Det har är sista FLM Weekend för året! Vi är tillbaka i januari igen. Glöm inte läsa nya FLM-numret till dess! Du beställer det här: shop.flm.nu.
