Har #metoo gått för långt? Det beror kanske på vem man frågar.
När FLM Weekend gick till vintervila var det efter en höst full av upprop, med filmvärldens eget #tystnadtagning i spetsen. Och så sent som häromveckan kröntes Guldbaggegalan av en manifestation i svart, när femtio kvinnliga filmarbetare intog scenen.
Men bortom kvinnornas höjda röster och männens böjda huvuden (antingen på grund av solidaritet eller strykrädsla) återstår det att se vilken vilja till förändring som finns i filmbranschen.
Parallellt med Göteborgs filmfestival, vars invigning ekade av #metoo genom hederspristagaren Alicia Vikanders tacktal, har det pågått en debatt om filminstitutets förebyggande åtgärder mot sexuella trakasserier.
Alicia Vikander under invigningen av Göteborgs filmfestival.
Som en reaktion på uppropen lanserade filminstitutets vd Anna Serner redan i november ett ”green card” – först efter en föreläsningsdag i jämställdhet och arbetsmiljöfrågor skulle det vara möjligt att få produktionsstöd.
Inga motröster hördes där och då i media, men det verkar däremot ha mumlats en hel del på produktionsbolagen.
Nu har Eva Hamilton, ordförande i Film & tv-producenterna, författat ett skarpt protestbrev som fått spridning via ett inlägg av Hynek Pallas på sajten Tvdags. I brevet uttrycker Hamilton oro över att branschens självsanerande insatser efter #metoo ska genskjutas av filminstitutets tvingande krav.
Och det kan man såklart tycka olika om.
Är det rätt att SFI ställer krav på ”dokumenterad kompetens inom diskriminerings- och arbetsmiljölagstiftning” för att produktionsbolag ska kunna beviljas skattemedel? Eller är det upp till bolagen själva att avgöra hur de bäst efterföljer gällande lagstiftning om exempelvis diskriminering?
Säga vad man vill om SFI:s klumpiga kommunikation, men det verkar onekligen vara många som osäkrar sin revolver så fort de hör ordet ”normkreativitet”.
Det är inte förvånande att producenter propsar på självsanering. Det är inte heller förvånande att SFI med Anna Serner i spetsen föredrar att peka med hela handen genom diverse mediala utspel.
Ändå har debatten mest kommit att handla om något annat.
Den som med fradga i mungipan började titta på Expressen Kultur-inslaget med kulturskribenten Therese Bohman och SFI:s Kristina Colliander blev nog ganska snabbt besviken. De var ju mer eller mindre överens.
Säga vad man vill om SFI:s klumpiga kommunikation, men det verkar onekligen vara många som osäkrar sin revolver så fort de hör ordet ”normkreativitet”.
Orsaken till tonläget i debatten går nämligen att spåra till just detta signalord, som tydligen användes för att beskriva en föreläsning under den planerade utbildningsdagen. Sedan dess har viskleken fått diverse debattörer att ana kulturmarxistiska ugglor i mossen.
Men tänk om ”normkreativitet” kan vara användbart för att förstå hur organisationer fungerar, om man nu håller med om att de patriarkala normer som uppenbarats under #metoo är destruktiva.
”I dag krävs alltså grönt kort i normer för att få göra film”, skriver till exempel Erik Helmerson i Dagens Nyheter och målar upp en skräckbild av en manlig filmskapare som tvingas ha med kvinnor i sina filmer. ”Det är det finurliga när SFI inför drakoniska regler: Vem ska våga bråka?”
Så blir en uppföljning kring sexuella trakasserier i filmbranschen, som i det aktuella fallet skulle ske tillsammans med en facklig organisation som Teaterförbundet och Oberoende filmares förbund, ett slagträ i debatten om konstnärlig frihet. Jo, då är det klart att #metoo har gått för långt.
Men tänk om ”normkreativitet” kan vara användbart för att förstå hur organisationer och strukturer fungerar, om man nu håller med om att de patriarkala normer som uppenbarats under #metoo är destruktiva alltså. Kanske är det inte SFI:s roll att bjuda in till utbildningsdagen, Anna Serners popularitet i delar av branschen är uppenbarligen begränsad, men de hysteriska reaktionerna avslöjar att jämställdhetsarbete fortfarande har förmågan att skapa kortslutning.
Mest magstarkt är kanske Eva Hamiltons slippery slope-argument. Jag parafraserar: just nu är den rådande värderingen att sexuella trakasserier på arbetsplatsen är något dåligt men om vi gör något åt detta banar vi vägen för obligatoriska knätofsar den dagen SD tar makten.
Det allra mest nedslående är att det hittills bara är makthavare i filmbranschen och diverse tyckare som har uttalat sig om SFI-kravet på ”dokumenterad kompetens inom diskriminerings- och arbetsmiljölagstiftning”.
Kanske någon av kvinnorna bakom #tystnadtagning har ett annat perspektiv i frågan om deras chefers jämställdhetskompetens?
Uppdatering 3/2:
Hynek Pallas har skrivit en lång uppföljning om debatten på Tvdags där han bland annat kallar mina invändningar ovan raljanta, eftersom det finns gott om samtida europeiska exempel på kringskärningar av kultursektorn. Så bara för att förtydliga:
Jag håller med om spaningen att det vore farligt om SD fick bestämma över kulturpolitiken. Nej, att uppmärksamma utvecklingen i Ungern eller Polen är inte att ropa varg.
Men jag håller kanske inte med om att vi är halvvägs till Viktor Orbán för att SFI ställer jämställdhetskrav på arbetsgivarna i filmbranschen ihop med facket.
Det var alltså detta som föranledde Eva Hamiltons brev.
Pallas kontextualisering, där detta ”green card” blir ett i raden av alla exempel på SFI:s klåfingrighet, blir därför en olycklig sammanblandning av olika diskussioner. Å ena sidan arbetsmiljöfrågor i ljuset av #tystnadtagning, som alltså inte minst lyfts av filmarbetare i Teaterförbundet, å andra sidan den om konstnärlig frihet.
Det saknas knappast problem med SFI. Pallas riktar uppmärksamheten mot några av dem. Uppenbarligen finns det anledning att hålla koll på hur kraven för produktionsstöd omformuleras och här finns klar förbättringspotential för alla filmjournalister out there.
Men att rama in åtgärder mot sexuella trakasserier som ett hot demokratin, med hänvisning till situationen i Östeuropa? Det vore olyckligt att offra jämställdhetsinsatser på den konstnärliga frihetens altare, särskilt när det inte ens måste finnas någon motsättning.
