fbpx
v.47

Den andliga resan i Saint Maud har både sensuell vändning och thrillertwist

Vecka 47 2020 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

När det känns att det håller på ta slut

Jacob Lundström om sorg och framåtblick

Jag läser författaren Måns Wadensjös rannsakande text i Svenska Dagbladet om litteraturens förlorade genomslagskraft. Om sorgen över att ägna flera år åt att förädla en berättelse som kritikerna förvisso uppskattar men, tja, väldigt få läser. Insikten att han nog inte skulle få för sig att läsa romanen själv, om någon annan hade skrivit den.

Efter debatten om litteraturens kris kom en talande tystnad, menar Wadensjö. En litterär offentlighet som helst förbigår det faktum att den konstnärligt anspråksfulla litteraturen, det vill säga litteraturen bortom formaterad storytelling för Storytel, knappast angår allmänheten.

Det finns olika steg av sorgbearbetning, och enligt Wadensjö befinner sig litteraturfältet i förnekelse. Jag funderar över om författarens inlägg går att översätta till filmens område. Och på vilket steg befinner sig isåfall filmen?

Den svenska filmens svårigheter att nå publiken har länge varit ett. Hur bra recensioner Peter Grönlund och Gabriela Pichler än får lär publikrusningen utebli. Den trista statistiken handlar knappast heller om att den breda filmen har motarbetats av Filminstitutet, som årligen delar ut åtskilliga miljoner i marknadsstöd till trötta spekulationer som sällan går hem.

Visst beror det helt uppenbart på att de tilltänkta publikfilmerna är för dåliga, men om man ska vara generös mot filmskaparna så kanske inte endast.

Å andra sidan är det oklart hur generös man ska vara när självkritiken lyser med sin frånvaro. Enligt producenten Lena Rehnberg, som själv abonnerar på marknadsstöd, är problemet snarare att Filminstitutet (!) saknar konstnärliga visioner. Verkligen, var det Anna Serner som tvingade fram produktionen av det kvalitativa och kvantitativa fiaskot Tills Frank skiljer oss åt?

Reine Brynolfsson i Kärlek & anarki (2020).

Reine Brynolfsson i Kärlek & anarki (2020).

Men publiken vänder sig alltså, precis som Wadensjö noterar, hellre till tv-serierna. Intressant nog har en tv-serie, med en filmskapare som upphovsmakare, precis haft omhuldad premiär: Lisa Langseths Kärlek & anarki. Den utspelar sig på ett förlag som blivit förbisprunget av samtiden, och håller på att köpas upp av ett stort contentbolag. Men det finns ett konstnärligt hopp i form av en författare vars litterära kvalitet knockar förlagsarbetarna. Men efter Wadensjös bittra piller kan man ju fråga sig om någon utanför kontoret bryr sig.

Till och med konsulten Sofie i Kärlek & anarki när egentligen författardrömmar, som symboliserar hennes sanna jag, under den chica borgerliga ytan. Och under pandemin rapporteras det att bokförlagen översvämmas av inskickade manus. Ja, alla vill alltså skriva, men vem ska läsa?

Filmdebatten handlar mest om ilska. Det är svårt att hitta några genomtänkta resonemang genom all frustration. Mest handlar det om att kraxa mot Filminstitutet. Nog är det sorgligt. Sparka Serner! Sure. Och sen då? Ingen vet, minst av alla Serners ilsknaste kritiker.

Det är förresten inte bara Lisa Langseth som gör serier. Peter Grönlund och Gabriela Pichler gör det också. Det kan säkert delvis ha att göra med trötthet på Filminstitutet, men förstås inte enbart. Att Langseths Kärlek & anarki och Grönlunds Björnstad knappast hade fått samma genomslag som långfilmer beror på våra ändrade åskådarvanor, som också är förklaringen till att strömningskapitalet flödar in i filmbranschen. Och för många filmskapare känns det förmodligen meningsfullt att göra något som många kommer att ta till sig. Jo, så var det redan på Bergmans tid.

Jag tänker på Jan Holmbergs sorgesamma bok Slutet på filmen osv, som utgår från den analoga filmen, men även går att läsa som en elegi över 1900-talets filmkultur. Nu hotas även biografkulturen, som utgör själva fundamentet för filmkulturen som vi känner den, trots att en försvinnande liten andelen av filmtittandet sker på biograf. Man måste ju sedan gammalt passera biograffoajén innan man kan öppna andra visningsfönster. Det handlar om att film är bäst på bio, att många filmskapare fortfarande gör sina filmer för den svarta boxen. Pandemin inskärper hotet mot denna – underbara – ritual.

Jag skriver det här i en t-shirt med tryck från Cinema Rif i Tanger, som jag beställde från internet för att jag tyckte den var cool. Biografen grundades 1938 och ligger högt på min önskelista över platser att besöka, någon gång i framtiden, efter pandemin. En historisk sevärdhet som samtidigt håller filmkulturen vid liv.

Återstår då bara en romantisk resignation? Nej. Men lika mycket som jag förvarar cineasters rätt att drömma det omöjliga, en filmisk offentlighet som kretsar kring Hou Hsiao-hsiens senaste, tänker jag att det krävs en mindre närsynt omvärldsanalys för att greppa filmkonstens utmaningar.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLM

Annons

Artikel

Skräckdramat Saint Maud är en eskalerande mardröm

När den nyfrälsta sköterskan Maud börjar jobba hos den dödssjuka Amanda talar blickarna sitt tydliga sensuella språk, och snart börjar ett svartsjukedrama med psykologisk thrillertwist ta form. Rose Glass självsäkra långfilmsdebut är övertygande opålitlig, skriver Sebastian Lindvall.

Artikel

Greta skildrar aktivistens viljekraft och sårbarhet

Nathan Grossman har följt Greta Thunbergs rekordsnabba väg från anonym skolungdom till älskad och provocerande miljöikon. Resultatet är en dokumentation av ”Greta” som historisk mediehändelse, men också ett lågmält personporträtt. Malin Wahlberg har sett den.

Artikel

Gaspar Noé leker med sin filmiska chockverkan i Lux Æterna

I metafilmen Lux Æterna verkar den evige provokatören Gaspar Noé medveten om sin ifrågasatta konstnärssyn. Men försöker han argumentera för eller emot? Romantisera eller problematisera? Som vanligt är svaret aldrig svartvitt i Noés nattklubbsfärgade filmer, skriver Sebastian Lindvall.

Artikel

Den geriatriska skräcken

Hur ska man förhålla sig till en mamma och mormor som tycks ha blivit någon annan? Charlotte Wiberg tittar på skrämmande och försonliga filmer om dödsmänniskan och mammadjuret.

Artikel

Hong Sang-soo fångar tidens gång i The woman who ran

Höstfärgade berg och delikat gestaltade konversationer i The woman who ran. Johannes Hagman återvänder till Hong Sang-soos djupt kända melankoli på Stockholms filmfestival.

Artikel

Grekiska Apples känns kalkerad på tidigare succéer

En mystisk farsot skapar ögonblicklig amnesi på grekiska gator i Christos Nikous regidebut. Huvudpersonen Aris famlar omkring, men filmen verkar sakna vilja till risktagande. Kim Ekberg har sett Apples på Stockholms filmfestival.

Annons

Tidigare FLM Weekend