I förra FLM Weekend skrev jag om den hotande biografkollapsen, som riskerar att kullkasta filmkulturens ekosystem, men den svenska filmdebatten rullar vidare i ungefär samma hjulspår.

Först konstaterade Jonas Holmberg i Expressen att det kunde vara bra ifall diskussionen om mångfald och jämställdhet inte bara reagerar på Anna Serners retorik utan också utgår från stödfördelningen. Sedan svarade Helena Lindblad i Dagens Nyheter att Filminstitutets enfrågefokus ”gagnar en uppfattning om film som i första hand ett politiskt redskap” och skapar en ”tystnadskultur som uppenbart genomsyrar svensk filmbransch”.

Det senare fick Gunnar Bergdahl att reagera i POV: ”är inte en jämställd filmbransch bättre än sin traditionella motsats?” Jo, svarade han på sin egen fråga, och påpekade att kvaliteten snarare har peakat under 2010-talet.

För det är ju just det. Med risk för att bli tjatig. Mångfald står inte i opposition till kvalitet. Det föregående svenska filmdecenniet var det bästa på ett halvsekel. Change my mind.

Bergdahls tillbakablick till 00-talet är förtjänstfull i en historielös filmdebatt som sällan sträcker sig längre än till den senaste danska filmsuccén. Eller möjligen någon drömsk utvikning till 1960-talet, även fast Schein var häftigare ifrågasatt än Serner av samtidens filmskapare. Eller var de bara mer högljudda när det begav sig? Man kan och bör isåfall verkligen fråga sig varför det är så.

Holiday (Isabella Eklöf, 2018)

De här frågorna har hur som helst vevats i några år nu. Av en händelse har debattens två nyckeltexter publicerats i FLM. Holiday-regissören Isabella Eklöf, som filmutbildade sig och debuterade i Danmark, menade 2018 att ”Sverige har ett reellt problem med självcensur”. Texten blev årets mest lästa på sajten.

Tidigare i år publicerade vi en minst lika delad debattare, bland annat signerad av Sveriges Filmregissörer och Oberoende Filmares Förbund, som i stället poängterade att det är maktkoncentration snarare än mångfald som är problemet.

Det är med andra ord knappast entydigt eller svartvitt vad svenska filmskapare anser i frågan. Förmodligen – uppenbarligen – tycker inte alla likadant. Ändå kan man halvt diplomatiskt sammanfatta det som att samtliga debattörer på olika sätt har rätt.

Det är helt avgörande att lyssna på svenska filmskapare. Det finns ingen anledning att tvivla på vittnesmål om offentliga finansiärers mer eller mindre klåfingriga tips eller uppmaningar. Självklart kan det verka hämmande på konsten, oavsett om det gäller casting eller dramaturgi. Å andra sidan kan en filmpolitik som aktivt låter flera röster komma till uttryck leda till ett mindre likriktat utbud. Det har uppenbarligen gynnat andra filmskapare.

Visst kan det uppstå problem om Filminstitutet i sista ledet ska kompensera för skeva samhällsstrukturer. Särskilt som trixande med kategorierna på Guldbaggen knappast räcker särskilt långt. Det finns trots allt en segregation som är utslagsgivande i ett mycket tidigare stadium, som påverkar tillströmningen till filmutbildningar, och så vidare.

Samtidigt anar man ibland en försåtlig längtan efter den rena filmpolitiken, där varken kön eller hudfärg eller klass eller samhälle spelar någon roll, utan endast kvalitet.

Därför är det kanske lika bra att vända sig till André Bazin igen. Den franske filmteoretikern poängterade att filmen inte är en konstform plus en industri utan snarare en industriell konstart. Den är ett resultat av teknologi och masskultur som uppstod på 1800-talet (läs gärna mer i Eirik Frisvold Hanssens text om Bazin).

Sida ur Ingmar Bergmans manus till Det sjunde inseglet från 1957

Filmen har med andra ord aldrig varit en fri konstform utan jämt och ständigt avhängig andra intressen – kapitalister, entreprenörer, mecenater, stater. Under särskilt gynnsamma filmhistoriska förhållanden har ändå en filmskapare som Ingmar Bergman kunnat göra Det sjunde inseglet i en kommersiell drömfabrik.

Men för knappt 60 år sedan gick alltså filmen från en straffbeskattad nöjesform till subventionerad kulturyttring i Sverige och sedan dess är den svenska filmbranschen helt beroende av offentliga medel. Att filmen, i enlighet med Bazins resonemang, inte har samma immunitet som andra konstformer är uppenbart. För att filmkostnaderna ska motiveras demokratiskt uppstår därför ofta en diskussion om filmens samhällsnytta eller värde bortom räntabiliteten. Frågan är förstås vad vi lägger i begreppen.

Det här är ingen appell för underkastelse, men möjligen en reality check. Vad ska egentligen syftet vara med den statliga filmpolitiken? Uppenbarligen har den styrande metaforen under Anna Serners tid i chefskontoret varit filmen som samhällsspegel. Den tidiga satsningen på Augmented society, en kampanjsida där filmer användes för att illustrera olika ämnen, är ett exempel. Dessutom har det funnits ett uttalat fokus på att filmen ska skildra och representera hela det avlånga landet samt den mångskiftande befolkningen.

Den senare ambitionen verkar väl ingen heller ifrågasätta, men för oss som dessutom insisterar på konstens egenvärde gäller det att hålla flera argument i huvudet samtidigt. Det återstår att också motivera filmen som en kommunikationsform snarare än ett påverkansmedel, som en teknologi med förmågan synliggöra den inre och yttre världen, som en sökande lika mycket som avslöjande konstform, som uppstår i mötet med åskådaren. Vägra välja mellan Hitchcock eller Tarkovskij, Gerwig eller Diop.

På 1960-talet gick filmen i Sverige från en industriell konstart till en kulturell välfärdsreform. Men säg den nyordning som varar för evigt.

Jag återvänder till förslaget till ny filmpolitik som kulturdepartementet presenterade 2015. Som slog fast att endast 3 procent av filmtittandet 2014 ägde rum på biograf. Som dessutom konstaterade att det ökande intresset för dramaserier är ”en av de tydligaste tendenserna inom filmkulturen de senaste åren”.

Det är en utveckling som har eskalerat med oförutsedd kraft under 2020. När Filminstitutet i september beräknade branschens ökade stödbehov 2020 var den största posten, utöver biograferna, mycket riktigt ”fördyringar dramaserier” på 100 miljoner kronor.

Därför finns det fog att fråga sig: Hur länge dröjer det innan den statliga filmpolitiken övergår i den statliga streamingpolitiken? Visserligen ska inte kulturpolitiken längre motverka kommersialismens negativa verkningar, men är det exempelvis meningen att Filminstitutet ska ge produktionsstöd till serier på Netflix? Visst, med tanke på jättens sofistikerade mätmetoder kan då rörliga bilder återigen bli en industriell konstart – men subventionerad med skattemedel.