Under den fascistiska recycling som pågår i Jair Bolsonaros Brasilien, ett land som trots allt har militärdiktatoriska anor, blir filmkulturen utsatt för återkommande inskränkningar. Det brasilianska filminstitutet Ancine har till exempel fått direktiv om att införa ”innehållsfilter”, stoppa ”pornografi” och finansiera filmer som ”hyllar brasilianska hjältar”.

Den senaste attacken är dock särskilt talande för en högerkonservativ hycklare: avveckla filmhistorien. Men så har talepunkten om att värdesätta det förgångna aldrig heller handlat om ett nyfiket tillbaka- blickande utan om en selektiv historieskrivning. Under sommaren har Cinemateca Brasileiras samtliga anställda fått sparken och hemsidan plockats ner från internet. Den sjunde augusti anlände en poliseskorterad representant för regeringen till cinemateket i São Paulo för att hämta nycklarna till Sydamerikas
största filmarkiv.

Som filmhistorien visar är filmhistorien långt ifrån självskriven – möjligheten att blicka tillbaka mot, säg, 1940-talet är en lycklig konsekvens av många människors engagerade samlings- och bevarandearbete. Men mödosamt uppbyggda filmarkiv går desto snabbare att demolera. De är lika sårbara inför auktoritär kulturskymning, klimatförändringar och andra kriser.

Protester utanför Cinemateca.

I senaste numret av Sight & Sound berättas det om pandemins skadliga effekter på det globala filmarvet. Christophe Dupin från FIAF, den internationella filmarkivfederationen, förklarar att arkiven ofta finansieras av både offentliga medel och biljettintäkter från biografer, som har tvingats stänga under coronakrisen. Särskilt sårbara är till exempel samlingarna i Mumbai, där chefen tvingades trotsa lockdown för att säkerställa luftkonditioneringen i arkivet under den heta sommarsäsongen.

Iris Elezi vid det albanska filmarkivet, som redan tidigare fått sänkt finansering, tror inte att regeringen lär prioritera kultursektorn i kommande budgetar. Trots att arbetet med att bevara den analoga samlingen, och samtidigt förhålla sig till digitaliseringen, skulle kräva dubbla resurser.

Det är alltid angeläget att hålla samlingarna vid liv, men under närsynta kristider känns det särskilt akut. För att motverka aktiv historielöshet, och inte låta dimmorna sänka sig över gårdagen, finns det bara en sak att göra: arkivera mera.