Ett köttberg debatteras på kultursidorna. Denna iögonfallande massa utgörs av skrivande och läsande kvinnor i medelklassen. I alla fall enligt Karin Pettersson som gjorde en spaning i Aftonbladet om det svenska litteraturåret – och hävdade att dessa kvinnor dominerar parnassen. ”Kulturens köttberg heter Karin, Åsa och Anna” löd rubriken. Elin Cullheds Augustprisade roman Eufori nämndes.
Karin Petterssons poäng var inte att litteraturmännen är tystade, utan snarare att det måste finnas utrymme för fler röster i offentligheten. Även om många har invänt mot Petterssons lägesbeskrivning på olika grunder verkar ingen av hennes motdebattörer tycka annorlunda på den punkten (utom möjligen GP:s Mikaela Blomqvist som anser att litteraturen är höjd över kategorier som klass, hudfärg och kön).
Debatten har framför allt rört litteratur, men det är förstås värt att fundera över hur det ser ut på filmens område. Inte bara för att Filminstitutets tidigare vd råkar heta Anna Serner, utan för att så mycket av de senaste årens filmdebatt har handlat om initiativ och retorik kring jämställdhet och mångfald. Har det gått för långt?
Nyligen fick även kulturdepartementets ändrade riktlinjer till Filminstitutet stor uppmärksamhet: ordet “mångfaldsperspektiv” hade strukits medan “konstnärlig frihet” klistrats in. I bakgrunden finns den lika omskrivna rapporten ”Så fri är konsten” från Myndigheten för kulturanalys, där flera tillfrågade filmare menade att politiska hänsyn påverkat deras konstnärliga process.
Kanske var det därför vinnarduon på måndagens Guldbaggegala, regissören Nathalie Álvarez Mesén och producenten Nima Yousefi, formulerade sig som de gjorde på scenen. Det var deras film Clara sola som prisades flest gånger när det svenska filmåret skulle avfiras. Mångfald är kvalitet, betonade regissören. Vi gjorde filmen utan censur eller toppstyrning, insisterade producenten.
Clara sola (2021)
Innebär det att filmens upphovsmakare är en del av ett köttberg som skymmer sikten och tränger ut andra perspektiv? Nej, det vore förstås absurt. Clara sola är ju ett unikum snarare än en representativ dussinproduktion. Lika befängt vore det att påstå att medelklassens kvinnor dominerar svensk filmkultur – åtminstone sett till utbudet på Guldbaggegalan: costaricansk landsbygd, kalifornisk porrindustri, italiensk fotbollsdito, svensk emigrantresa och så vidare. För att inte tala om dokumentärerna. Knappt ett endaste trött medelklassporträtt – det är väl snarare en strömningsspecialitet för soffpubliken?
Det har inte undgått någon att den svenska filmen har stora problem, och 2021 var knappast det starkaste filmåret i mannaminne. Därför finns det ingen anledning att vara proppmätt, men det är rätt skönt att nomineringsfältet inte påminner om ett köttberg.
Jaja, Netflix med flera utmanar biograffönstret med dramaturgiskt uppslukande underhållning. Men så länge det finns utrymme för spretiga infall för många smaker finns det åtminstone hopp om svensk film.
PS. Missa inte vår festivalbevakning från Göteborg som strax drar igång. Håll utkik här på flm.nu. DS.
