Det finns ett lustigt ögonblick i Isabel Anderssons bioaktuella dokumentär om skådespelaren med mera Lena Nyman, när det framkommer att hennes pojkvän från tiden på scenskolan är son till självaste filmcensorn. Rolf Skoglunds pappa, det vill säga Erik, basar på Statens biografbyrå mellan 1959 till 1971. Vilket filmhistoriskt sammanträffande! Det är också en händelse som ser ut som en tanke att Lena har premiär till 10-årsfirandet av vuxencensurens avskaffande. Den första januari 2011 upplöstes den hundraåriga myndigheten.
Inte för att Lena Nymans liv och karriär bör reduceras till en kamp mot biografbyrån, men under kontroversen kring Vilgot Sjömans 491 år 1964 står hon i centrum. Sedan blir hon offentligt omdebatterad igen när hennes och Sjömans nästa provokation har premiär strax därpå: Jag är nyfiken – gul.
Efter att Ingmar Bergmans Tystnaden fått klartecken från censuren, hade inte myndigheten spelat ut sin roll?
I sin bok Filmcensuren framstår Skoglund den äldre som en noggrann och resonabel myndighetsperson, som dock inte lägger fingrarna emellan när saxen ska fram. Konstens autonomi väger lätt mot den allmänna moralen. Och när den utlovat utmanande Jag är nyfiken – gul anländer för granskning behandlas dess filmburkar som krutdurkar. Inte minst som den redan hade omtalats som ett inlägg i debatten om den statliga saxens vara eller icke vara. Efter att Ingmar Bergmans Tystnaden fått klartecken från censuren, hade inte myndigheten spelat ut sin roll?
Lena Nyman.
När Jag är nyfiken – gul trots allt godkänns för visning inför vuxen publik reserverar sig Skoglund mot beslutet. Han tycker inte att filmens ”angelägenhetsgrad” är tillräckligt märkvärdig för att rättfärdiga dess uppenbart ”voyeuristiska” inslag av ”sexuella intimiteter”. Det kliar i fingrarna. Filmcensorn är heller knappast ensam om att uppfatta sprängstoffet i filmen. Den totalförbjuds i bland annat Norge och Finland, men kan visas i USA efter en årslång censurprocess – och blir sedan en sensationell publikframgång.
I Lena framgår det att uppståndelsen – inte minst några manliga kritikers famösa sexismer om hennes kropp – gör Lena Nyman ont. Inte heller får hon del av miljonerna som spelas in i USA, trots att hon är filmens hjärta och hjärna.
Men på andra sidan skandalhajp, politisk backlash och nakensuccé är Jag är nyfiken-filmerna fortfarande ett vibrerande brev från 1960-talet. En blues över folkhemmet, en uppgörelse med socialdemokratin, en feministisk vidräkning med patriarkala privilegier, en formmässigt lättsam pseudodokumentär och ett intelligent underhållande tidsdokument. Helt omöjligt utan Lena Nymans konstnärliga intelligens. Det vore en överdrift att påstå att den blågula filmen har hämtat sig sedan dess.
