fbpx
v.36

Charlie Kaufman fortsätter sitt eviga experimenterande i våra huvuden

Vecka 36 2020 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Äntligen slut med kärlek på distans?

Jacob Lundström om att hitta tillbaka till biografen

År 1936 framtidsspånade poeten Paul Valéry så här i en artikel: ”På samma sätt som vattnet, gasen eller elströmmen kommer in i våra hem långt bortifrån för att fylla våra behov med hjälp av en obefintlig ansträngning, så kommer vi också att bli försedda med visuella bilder eller ljudbilder, som kan födas och förgå genom minsta gest, nästan bara ett tecken.” (Det översatta citatet är hämtat ur Astrid Söderbergh Widdings bok Blick och blindhet.)

Det är ingen nyhet att vi sedan länge främst tittar på rörliga bilder hemifrån. Biografen är filmkonstens självklara katedral, som väcker andakt och förväntan på något utöver det vanliga, men samtidigt alltså en undantagsupplevelse. Under vårens karantändagar har det också blivit uppenbart att filmer och serier numera klassas som bunkercentrala förnödenheter. Det är till strömningstjänsterna människor vänder sig för tidsdödande förströelse men också för att komma utanför dörren, röra sig i världen, uppleva någonting bortom hemmets väggar.

Vi kommer att hitta tillbaka till biograferna, om de bara klarar av att vänta på oss. I sommarnumrets tema skriver vi, helt preliminärt, om krisens effekter. Maaret Koskinen hoppas på berättelser som förskjuter blicken, Johannes Hagman har stängt in sig med filmkonsten, Jan Holmberg fastnat framför Jean-Luc Godards coronateorier och Lovisa Sirén tvingats skjuta fram filminspelningen.

Nu har biosäsongen kickstartats med Christopher Nolans Tenet, Venedigs filmfestival rullat ut röda mattan och Filminstitutet haft sin sedvanliga höstpresentation. Numera behövs det, precis som Paul Valéry förutspådde, bara en obefintlig ansträngning för att täcka dagsbehovet av rörliga bilder. Det kommer krävas att något extra för att hålla biograferna öppna, men att vi får fler anledningar till återbesök är en god början.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLM

Annons

Klassikerpremiär

Akira (1988)

Akira har nypremiär på bio i helgen.

Under 1980-talet blev 2019 det stora nyckelåret för cyberpunk. Nu kan man konstatera att verkligheten inte riktigt levde upp till de dystopiska förväntningarna, men det hindrar en inte från fortsatt uppskattning av novemberregnet i Ridley Scotts och Syd Meads Los Angeles i Blade runner. Det gäller förstås även de närmast konstartsdefinierande striderna i Neo-Tokyo. Serietecknaren Katsuhiro Otomo knep regijobbet för att adaptera sin drygt 2000 sidor tjocka manga. Han inspirerades av Blade runner, Tron, den franske serietecknaren Mœbius – en import/export-verksamhet av idéer som gör det svårt att peka ut subgenren som typiskt väst eller öst.

Enligt prologen i Akira breder svampmolnet ut sig i Tokyo den 16 juli 1988. I återuppbyggda Neo-Tokyo strider revolutionära terrorister, militärer, vetenskapsmän och motorcykelgäng. Bland de våldsamma MC-ungdomarna, som minner om Sogo Ishiis cyberpunkfilmer Crazy thunder road (1980) och Burst city (1982), finns barndomsvännerna Tetsuo och Kaneda. Den förre är med om en olycka som resulterar i telekinetiska krafter, varpå Kaneda är den enda som kan stoppa sin numer livsfarlige vän.

Det går inte att överskatta Akiras genomslag. Urpremiären 1988 följdes av amerikansk distribution via Streamline Pictures, och filmen blev senare en flaggskeppsprodukt för brittiska Manga Entertainment. Om man under 1990-talet läste och hörde om anime – eller mer troligt: ”mangafilm” – så var det Akira med dess välanimerade strålkastare, slirande motorcyklar och kroppsliga sönderfall som flimrade till i den mentala projektorn. Först såg det inte ut som att filmen skulle lyckas spela in sin skyhöga budget – närmare 1,1 miljard yen, vilket motsvarar drygt 96,5 miljoner kronor. Förinspelad dialog låg till grund för animationen (ovanligt inom anime), som med drygt 160 000 celler låg på en extremt realistisk och bombastisk nivå. Under 2020 var det meningen att världens ögon skulle riktas mot Tokyos nya Olympiastadion och olympiska spelen, ett evenemang som Akira alltså förutsåg. Så blev det inte. Men de sportsliga kamperna hade ändå inte kunnat mäta sig med den våldsamma uppgörelsen när Kaneda och Tetsuo intog stadion för en sista strid.

Sebastian Lindvall


RIP

Linda Manz (1961–2020)

Linda Manz är ett av filmhistoriens många exempel på oförglömliga men flyktiga karriärer. Hon var 15 år gammal när hon fick genombrottsrollen i Terrence Malicks Himmelska dagar, följde upp den med ungdomsgängfilmen The Wanderers och axlade senare huvudrollen i Dennis Hoppers Out of the blue från 1980 (den senare med inspiration från James Dean). Sedan försvann hon nästan helt från vita duken. Det fanns ingen stor dramatik bakom utträdet ur filmbranschen, hon beskriver det själv som att hon glömdes bort bland alla andra unga förmågor. Sedan dök hon plötsligt upp 1997 i så vitt skilda sammanhang som Harmony Korines Gummo och David Finchers The Game. Det blev hennes sista filmroller. I augusti dog hon 58 år gammal, men hennes himmelska eller rebelliska närvaro går aldrig ur tiden.


Artikel

I’m thinking of ending things är Charlie Kaufman i sitt esse

Charlie Kaufmans senaste identitetskris är en ohelig korsning mellan Persona och Familjen är värre. Oscar Westerholm ser en galghumoristisk film som brottas med konstens möjligheter att ge oss svar på jagets gåta.

Artikel

Krisberättandets konst

Filmhistorien visar att krismönster framträder först i efterhand – och ibland avslöjar oväntade tendenser. Hur kommer pandemin att påverka utbudet? Maaret Koskinen längtar efter filmer som bryter vaneseendet.

Artikel

The painted bird målar en svart bild av mänskligheten

Filmatiseringen av Jerzy Kosinskis omtvistade roman har ett foto som stundvis är så skarpt att man nästan skär sig på det. Charlotte Wiberg ser ett svårsmält stycke mörk filmkonst om andra världskriget som är värt besväret.

Artikel

Väghinder för Lovisa Siréns roadmovie

Lovisa Siréns roadmovie genom Europa skulle precis spelas in när gränser och länder började stängas. Jo Widerberg pratar med regissören som fastnade i sin Stockholmsförort.

Artikel

Vad vi kan lära oss av James Baldwins dubbla medvetande

I am not your negro är som flaskpost från en annan tid – med ett innehåll som kanske är än mer aktuellt idag. Nathan Hamelberg har sett den metafilmiska dokumentären om den amerikanske författaren och medborgarrättskämpen.

Annons

Tidigare FLM Weekend