Det är känsligt att göra drama om äkta människor. Hur man än gör blir det skevt när ett livsöde ska pressas in i ett miniserieformat. Därför var, ja, sannolikheten stor att Den osannolika mördaren skulle bli omdebatterad. Netflixserien om Skandiamannens hypotetiska skuld i statsministermordet 1986 lanserade samma teori som den nedlagda Palmeutredningen. Rimligen hade produktionen räknat kallt med en JK-anmälan.
Högst förutsägbart blev också SVT:s En kunglig affär, om Kurt Haijbys eventuella relation med Gustav V, kritiserad för sin verklighetsdramatik. Till SVT-dramachefen Anna Cronemans förtret. Det är lätt att ge henne rätt: inte ska väl historisk fiktion reduceras till en ren faktautmaning, där flest antal dokumenterat korrekta detaljer vinner.
Den osannolika mördaren (2021)
Samtidigt förtjänar konstnärliga val att diskuteras. Berättarperspektiv, till exempel. Helt uppenbart artar sig En kunglig affär till ett försvar av Haijby, en vanärad figur som 1952 dömdes för utpressning mot hovet. Därför var det intressant att ta del av upphovsmakarnas försäkringar om att Haijby absolut framställs som en komplex figur – och fundera över varför det misslyckas.
Rimligen beror det på att det dramaturgiska bygget ger honom den entydiga funktionen som ett offer för makten. Men bilden av Haijby i minserien är inte enbart en manuskonstruktion utan handlar lika mycket om regi och skådespeleri. Det finns inte spår av beräkning i Sverrir Gudnasons rolltolkning, utan visst framstår Haijby som en utsatt om än alltmer hämndgirig stackare.
Å andra sidan framstår inte En kunglig affär som ett personporträtt av Haijby lika mycket som en berättelse om homofobiskt förtryck. Det är ett angeläget upplysningsarbete som man absolut kan använda fiktionen till. Det blir dock mindre intressant när vi inte förväntas begripa detta om Haijby inte framställs som en storögd syndabock.
Nej, miniserien har inte rentvättat hans historia, här förekommer exempelvis övergrepp mot minderåriga. Däremot har så många komprometterande omständigheter som möjligt valts bort, eller tonats ned, för att Haijby ska vara ett så trovärdigt offer som möjligt. Samspelet med Staffan Göthes mer ståndaktiga kungagestalt övertygar inte heller.
En kunglig affär (2021)
Det intressanta är ju inte om man får utan hur man skriver om historien. Vinkla på bara, men gör det bra. Trots att serien gör en poäng av att fabulera valde man ändå att göra Haijbys hustru endimensionell. I linje med hur kvinnor tenderar att gestaltas i historieskrivningar som fokuserar på männens värld: som ovetande och handfallen inför omgivningens spel.
Själv räknar jag true crime-dramat Knutby till en av fjolårets bästa svenska serier, utan att jag har samkört den mot några rättegångsprotokoll för avvikelser. Möjligheterna till omdiktning av historien är dessutom oändliga, och inte nödvändigtvis suspekta. Se till exempel Quentin Tarantinos lika transparenta som trösterika förvanskningar i Inglourious basterds och Once upon a time i Hollywood. Men kontrakfaktisk fiktion är någonting annat än drama baserat på verkliga händelser, och En kunglig affär håller sig inom det konventionella dramats hägn.
“Men vi måste också ta hänsyn till vår genre”, skriver Anna Croneman, och visst är det så. Kritiker kan å sin sida problematisera valet av genre. En kunglig affär är en serie som avtäcker rojalistiska skandaler i The crowns efterföljd och skildrar passion i slottsmiljö à la Familjen Bridgerton. Det är inget att yvas över, SVT hänger med sin tid. Det betyder dock inte att resultatet blir lyckat. I sin iver att göra ett offerporträtt från det duktigt upplysta 2020-talet har historiens nyanser suddats bort.
I veckans FLM Weekend är Madelene K Askevik inne på ett liknande spår i sin text om Utvandrarna, som anpassat Mobergs berättelse till en nutidsspegel, medan Johannes Hagman skriver om en biopic som (tack och lov) tar sig konstnärliga friheter. Verkligheten kommer vi inte undan i första taget.
