fbpx
v.21

Chockeffekter, bildpoesi och en bedårande åsna på Cannes filmfestival

Vecka 21 2022 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

De gångna generationernas skugga

Jacob Lundström om ukrainsk filmhistoria

Ifjol ordnade det statliga filmarkivet i Kiev en omröstning om de hundra bästa ukrainska filmerna genom tiderna. Med på listan finns bland annat fyra filmer av Aleksandr Dovzjenko, som givit namn åt filmarkivet ifråga, och hela åtta stycken signerade Kira Muratovas filmpenna.

Toppar listan gör, inte helt oväntat, Sergej Parajanovs De blodröda hästarna från 1965. Det rör sig inte om någon poetiskt pregnant propaganda om Stalins katastrofala femårsplaner i landet (som Mikhail Kaufmans En oöverträffad kampanj från 1931 på plats 91). Den alternativa titeln antyder tvärtom att det handlar om äldre tider: De gångna generationernas skugga. Medan socialistisk realism länge varit den officiella konststilen representerade ju Parajanov någonting annat. Inspirerad bland annat av Tarkovskijs Ivans barndom ägnade han sig från och med De blodröda hästarna åt mer sinnesvidgande filmkonst.

De blodröda hästarna (1965)

De blodröda hästarna (1965)

Filmen blev ett internationellt genombrott för Parajanov, som själv var född i Georgien till armeniska föräldrar men länge verkade i Ukraina. Han gjorde strax därpå Granatäpplets färg om den armeniske poeten Sayat-Nova, med minst lika sprakande kostym och scenografi. Filmen väckte större motstånd från Sovjets censorer och Parajanov satt fängslad under flera år på 1970-talet. Han fick inte göra film igen förrän 1985.

Tragiska omständigheter som dessa gör naturligtvis att De blodröda hästarna lyser desto starkare – en film som sömlöst växlar mellan årstiderna, uppsluppen lycka och askgrå förödelse, mellan närbilder på smultron och medryckande kamerarörelse.

För övrigt är närmare en fjärdedel av filmerna på listan från 2010-talet, av regissörer som Myroslav Slabosjpytskyj (The tribe), Sergej Loznitsa (Donbass) och Oleg Sentsov (Gamer). Det vittnar om att Ukraina på sistone varit ett vitalt filmland. Låt oss hoppas att det får vara det på 2020-talet också.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLM

Annons

Artikel

Chockeffekter, bildpoesi och en bedårande åsna i Cannes

Årets filmfestival ägde rum efter pandemin men i krigets skugga. Ari Gunnar Thorsteinsson skriver om experimentglädje, walkouts och en av Nordens absolut mest spännande regissörer i Cannes.

Artikel

Nya Top gun är ett övertygande argument för att film är bäst på bio

Tom Cruise är tillbaka och visar att gammal är äldst – det superba ljud- och bildarbetet i Top gun: Maverick gör filmen till ett tekniskt underverk som måste upplevas på stor duk. En försenad film som inte hade kunnat få premiär vid ett mer vältajmat ögonblick, skriver Oscar Westerholm.

Artikel

Ananas ex machina i Nazarín

I Luis Buñuels prästdrama från 1959 tvingas huvudpersonen ut på pilgrimsfärd – efter samröre med samhällets olycksbarn. Kan han finna nåd i en ananas? Johannes Hagman skriver om gesten som ändrar allt i Nazarín.

Artikel

Dödgrävarens hustru är en skön anekdot i långfilmsformat

Den finsksomaliske regissören Khadar Ayderus Ahmeds debutfilm är en berättelse i presens, som uppmärksammar det lilla, det stora, det skrämmande och det dråpliga som utspelar sig om vartannat i filmens här och nu. Katarina Hedrén blir förtjust i Dödgrävarens hustru.

Artikel

The northman är rå hämndaction med brutalpoetisk dialog

Robert Eggers har tagit sig hela vägen till den bautastora actionfilmsligan – och har god hjälp av Sjóns känsla för kargt historieberättande. Oscar Westerholm ser en oförsonlig och tillfredsställande trubbig vikingafilm.

Artikel

Sam Raimi gör oväntat bra till högbudgetspektakel av Doctor Strange

Multiverse of madness börjar traditionsenligt med konfettiklippta strider i yttre rymden, men efter en halvtimme börjar Sam Raimi bli varm i kläderna. Filmen är en underhållande blandning av påkostad superhjälteaction och förryckt galenskap, skriver Oscar Westerholm.

Artikel

Allt som är bra med Stephen Kings Eldfödd uteblir i nya filmatiseringen

Eldfödd-filmatisering med Drew Barrymore från 1984 var halvjäst och lite tråkig – den nya filmen är ännu tråkigare. Men John Carpenters fantastiska filmmusik är en tröst i biomörkret, skriver Oscar Westerholm.

Annons

Tidigare FLM Weekend