fbpx
v.17

Baker Karim om utvägen ur den svenska filmboxen

Vecka 17 2021 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

En perfekt storm av frågetecken

Jacob Lundström om framtiden efter Anna Serner-epoken

Jo, jag gjorde det. Efter att hon aviserat sin avgång skrev jag in sökorden ”Anna Serner” på reaktionsträsket Twitter. Resultatet var åtminstone i sökande stund en utsökt illustration över polariseringen kring Filminstitutets chef. Å ena sidan internationella hyllningar av hennes jämställdhetsprofil, från människor som förmodligen har begränsad insyn i den svenska filmkulturen. Å andra sidan lokala kulturkrigare som firade med föraktfulla kommentarer, men knappast hade engagerat sig i svensk filmpolitik om inte det vore för Anna Serners jämställdhetsprofil.

Det är alltför förutsägbart att GAL–TAN-skalan, där politiska skiljelinjer handlar mindre om fördelningspolitik och mer om sociokulturella värderingar, inte bara har präglat samhälls- utan även påverkat filmdebatten de senaste åren. Men lite synd är det förstås. Eftersom det har blivit mer fokus på kaffepengar till mångfaldssatsningar, och en hel del tveksamma utspel, än på fördelningen av Filminstitutets stödbudget. Möjligen helt enligt plan, eftersom det är lättare att diskutera rättighetsfrågor, än att försvara varför produktionsbolag ska kunna abonnera på marknadsstöd till trötta spekulationer.

Det är lättare att diskutera rättighetsfrågor, än att försvara varför produktionsbolag ska kunna abonnera på marknadsstöd till trötta spekulationer.

Men – det finns ingen anledning att bli konspirationsteoretisk. Det finns tillräckligt många vanföreställningar om svensk film ändå, som utgår från vrångbilder snarare än empiriska undersökningar av utbudet. Minst varje vår- eller höstpresentation blir det ju uppenbart att Sverige inte är ett feminismens Saudiarabien (för att låna Julian Assanges begrepp). Inte för att det bekymrar kulturkrigare på Twitter förstås, men för oss som anser att såväl jämställdhet som mångfald är en förutsättning för en vital filmkultur borde det stämma till eftertanke.

Läge att måla upp skräckscenarier på betongväggarna?

Läge att måla upp skräckscenarier på betongväggarna?

(På temat rekommenderar jag också gärna läsning som inte präglas av polemiska hyperboler: Karoline Erikssons SvD-genomlysning ”Har jämställdheten gått för långt i svensk film?” och Ingrid Rybergs akademiska artikel ”Promoting the image of gender equality in Swedish film as the 2020 deadline expires”.)

Oavsett om man menar att Anna Serners epok präglades av liberala värderingar (låt fler göra film!) eller auktoritära tendenser (gör som jag säger annars…) räcker inte GAL–TAN riktigt till för att förstå filmpolitiken. Visst är Filminstitutet en helt central aktör, därtill myndighetsliknande med statlig finansiering, men budgeten är minimal jämfört med strömningskapitalet.

Var finns makten i svensk film? Häromdagen aviserade till exempel Netflix att man öppnar ett kontor i Stockholm, eftersom deras lokala satsningar ökar. Netflixchefen för Europa, Mellanöstern och Afrika är svenska och heter Lina Brouneus. Hört talas om henne? Produktionskostnaden för kommande serien Svart krabba är rimligen högre än vad Filminstitutets konsulenter har i årsbudget.

Ledarbytet i Filmhuset sker alltså parellellt med en mycket större maktförskjutning. Och intressant nog har tidigare konsulenten Baker Karims nya långfilm Glaciär i helgen premiär på – Viaplay. Missa inte Nathan Hamelbergs spänstiga samtal med honom.

Och som sagt: Pandemin har förstås ytterligare stärkt strömningstjänsterna, medan biograferna går på knäna. Lägg till att publiken nobbade svensk biofilm redan innan corona, och minns att den statliga filmpolitiken post-filmavtalet har finansierats genom en höjning av biomomsen, och du får en perfekt storm av spännande utmaningar! Varsågod, nästa boss i betongkolossen på Gärdet. Låt oss prata lite om det också.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLM

Annons

Trailer

Annette (2021)

Det verkar visst bli en Cannesfestival i år. Eller? Ifjol ställdes filmfestligheterna in, till slut, efter olika försök till senareläggningarna. I år har det varit uppenbart sedan länge att det inte blir ett majevent som vanligt, men om vaccineringen går som planerat ligger förmodligen julidatumen kvar. Det skulle förstås innebär en symbolisk kickstart för den internationella filmkulturen, inklusive flera titlar som gått i stå sedan fjolårets återbud. Invigningsfilm den 6 juli? Leos Carax Annette! Förhoppningsvis värd att vänta på.


Artikel

Baker Karim: Svensk film är uppbyggd som maffia

Efter den turbulenta tiden på Filminstitutet checkade Baker Karim ut från debatten – nu vill han göra film i stället för att prata om den. I helgen får hans nya film Glaciär premiär. För Nathan Hamelberg berättar han om utvägen ur den svenska filmboxen.

Artikel

Vem ska våga filmatisera Lars Norén?

"De brukar säga att mina föreställningar är som filmer, att jag använder ljuset som en filmkamera.” Repliken i Komedianter speglar även Lars Noréns eget författarskap – och han var involverad i både förverkligade och strandade filmprojekt. Tobias Rydén Sjöstrand skriver att många fler av hans pjäser skulle kunna bli filmiska mästerverk.

Artikel

Mia Engbergs arbetsbok visar en filmväg till andra sinnen

I sin nya bok skriver filmaren Mia Engberg om att röra sig bort från övermättade bilder och istället lyfta fram ljudet och rösten. Kan man göra filmkonst genom ”bilder utan bild”? Maaret Koskinen har läst Den visuella tystnaden.

Artikel

Barnhemmet ger en mikrohistorisk ingång till Afghanistans Sovjet-era

Barnhemmet är andra delen i Shahrbanoo Sadats planerade filmserie baserad på vännen Anwar Hashimis dagbok. Här har herdepojken från Wolf and sheep tagit sig till Kabul, men blir genast gripen av polisen. Johannes Hagman har sett den.

Artikel

För Jasmila Žbanić är det personliga också universellt

En Oscarsvinst skulle förmodligen inte rubba det politiska status quo-läget i Bosnien, men Jasmila Žbanićs Quo vadis, Aida? har redan gjort ett stark intryck på världen. Sanjin Pejković skriver om en filmskapare som redan tidigare under karriären försökt råda bot på kollektiv amnesi.

Artikel

Soran Ismail-dokumentären är medvetet snaskig

De medverkande i SVT:s Persona non grata, om den våldtäktsanklagade komikern Soran Ismail, har fått kritik för sina uttalanden. Men att programmet är ett haveri beror också på upphovsmakarnas urval. Sanjin Pejković skriver om dokumentärfilmens form.

Annons

Tidigare FLM Weekend