”Den som följer debatten om film i svenska medier får lätt intrycket att: 1. Det finns för lite pengar 2. Det finns för få begåvade filmare 3. Det görs för dåliga filmer. 4. Filminstitutets verkställande direktör är en idiot.”
Filmvetaren Mats Björkins sammanfattning av filmdebatten från 1999 känns inte helt off 2022 (själv menade han att det var mer konstruktivt att betrakta dessa slappa slutsatser som felaktiga). Formulering kommer från en Filmhäftet-recension av PO Enquists filmutredning, och således diskuterar Björkin det daterade filmavtalet. Sedan 2017 styr ju istället staten över filmpolitiken, utan förhandlingar med filmfolkets intresseorganisationer. Vad innebär det egentligen?
Debatten upprepar sig uppenbarligen ändå, men visst har det blivit hög tid för en mer noggrann femårskontroll. Det går ju att börja överblicka utfallet – och blicka tillbaka på filmpolitikens historia för att förstå hur vi har hamnat här.
Kenne Fant, froduktionschefen på SF, och Harry Schein, vd för SFI, hade en deal ihop.
En given ingång till temat är förstås Harry Schein, som tronar på omslaget. Oklart dock om hans belackare avfärdade honom som en idiot – snarare som en despot. Hans kvalitetsbegrepp hemsöker fortfarande filmdebatten, på gott och ont.
Frågan är dock om inte den eviga kvalitetsdebatten numera överskuggas av diskussionen om konstnärlig frihet. Dels för att samtidens kulturkrig griper in i filmdebatten. Slaget om yttrandefriheten, med signalord som deplattformering och cancelkultur, vare sig det gäller Joe Rogan eller Mr Cool, dominerar ju offentligheten. Dels på grund av Myndigheten för kulturanalys omtalade rapport ”Så fri är konsten”. Den undersöker inte uttryckligen konsekvenserna av statens nya roll men sätter fingret på en filmpolitisk knäckfråga. En anledning till filmreformens speciella utformning, där Filminstitutet fungerade som en självständig mellanhand, var ju att staten inte skulle peka med hela handen. Men går det någonsin att komma runt styrningen?
En tredje är frågan om hur staten ska navigera i det globala strömningslandskapet. Har den statliga filmpolitiken redan har blivit obsolet (den senaste regelrätta filmutredningen presenterades 2009)? Jo, nog finns det anledning att komplettera filmdebattens 1, 2, 3 och 4 med några nya talepunkter.
Beställ nya numret på shop.flm.nu eller swisha 249 kr till 123 464 0462.
