Flera internationella kritiker rankade den som en av fjolårets bästa filmer. Ja, redan vid premiären på Berlins filmfestival 2020 prisades den svenska filmaren Anders Edströms The works and days. Men kom det något skrytigt pressmeddelande från Filminstitutet? Nej. Skrev TT, Svenska Dagbladet eller Dagens Nyheter om filmen? Nej. FLM? Nope. Visades den på Stockholms eller Göteborgs filmfestival? Icke.

Den krassa förklaringen är förstås att The works and days, ännu ett samarbete med amerikanen CW Winter, klockar in på 480 minuter. Därför räknas den som den sjunde längsta långfilmen någonsin. Så visst är det längden som räknas, fast omvänt. Den svenska filmoffentligheten har helt enkelt inte tid med åtta timmar filmkonst. Även om det är skillnad på speltid och speltid – den jätteomskrivna första säsongen av Tunna blå linjen är till exempel tio timmar.

Därför är det hur som helst extra glädjande och upplysande att läsa Martin Grennbergers intervju med Anders Edström i det senaste numret av Magasinet Walden. Mindre roligt är det att nummer 19/20 också blir det sista av tidskriften, som sedan 2012 har fyllt ett vakuum i filmkulturen. Och som i den digitala samtiden envetet har insisterat på att konstens uttrycksrikedom knappast täcks av strömningstjänsternas kataloger. Inte minst har man gjort gedigna utgrävningar av experimentfilmhistorien, inklusive en ambitiös visningsverksamhet.

The works and days (2020)

Under åren har det också funnits gott om sidutrymme för annat, som till exempel intervjun med Anders Edström. Medan The anchorage från 2009 filmades i Stockholms skärgård, och utgick från en historia hans mamma berättat, har The works and days en annan men lika personlig bakgrund. Filmen utspelar sig i den japanska byn Shiotani utanför Kyoto och följer hans svärmor Tayokos vardag, men innehåller samtidigt fiktiva inslag och japanska dödspoem. Om speltiden formulerar sig Edström såhär: ”Vi har inte försökt skapa något som känns jobbigt, svårt eller tråkigt, utan vi har tvärtom gjort vårt bästa för att det ska vara en njutning att se filmen. För att kunna känna årets gång, hinna bekanta sig med människorna och platsen och skapa de övergångar vi vill ha, så behövs tillräckligt med tid.”

Visst är det trösterikt, tankeväckande och absolut nödvändigt med perspektiv på film som inte begränsar konstformen till content. Det har Magasinet Walden varit skickliga på att komma ihåg.

Jag lyssnar på ett avsnitt av Filosofiska rummet i P1, om fenomenologiska vinklar på digitala medier, som bland annat nämner sovrum i virtual reality. En nymodighet som isåfall vilar på filmiska grunder.

Edström fortsätter att berätta om The works and days: ”Om man skulle bli sömnig behöver man inte stålsätta sig för att hålla sig vaken. Man hör fortfarande ljuden i bakgrunden och fortsätter att tillbringen dagen där i byn. När man vaknar upp så är filmen förmodligen fortfarande där.”