Chockeffekter, bildpoesi och en bedårande åsna i Cannes

Crimes of the future (2022)

Jag hade precis satt mig på balkongen i lägenheten i Cannes när jag hörde ett högt åskliknande ljud som blev högre och högre. Jag kollade upp och såg fem militärjetplan flyga i hög fart – sprutande ut rök i de franska flaggfärgerna. Kriget hade tack och lov inte brakat loss på Croisetten, men däremot hade Tom Cruise gjort det och flyguppvisningen var en extravagant början på världspremiären för premiären av Top gun: Maverick, som visades utom tävlan på festivalen. Det var en något smaklös uppvisning av militärmakt med tanke på kriget i Ukraina (och teamet bakom Mariupolis 2 har sagt hur bestörta de blev av detta marknadsföringsstunt) – men för mig som ändå hyser en stor kärlek för Tom Cruise är det svårt att tänka sig en mer storslagen välkomstkommitté för mitt första besök till festivalernas festival. 

Den rådande konsensus var att Cannes 2022 kändes nästan som en vanlig festival efter en inställd 2020 och en i mycket mindre skala 2021. Innan varje visning uppmuntrades publiken att bära munskydd (man presenterades med officiella Cannes-munnskydd) – något som närmast alla ignorerade. Men så klart är läget i Europa inte som vanligt och kriget i Ukraina var i stor fokus under festivalen – det blev både oplanerade och planerade protester på röda mattan som väckte stor uppmärksamhet. När man hämtade ackrediteringen delades ut pins med budskapet STOP PUTIN och flera regissörer nämnde det pågående kriget i Europa under sina tal. Kanske den mest aktiva protesten festivalens gäster gjorde var att bojkotta Kirill Serebrennikovs tävlingsbidrag Tchaikovsky’s wife, som ständigt var närvarande på festivalens lista över filmer med lediga biljetter. Detta trots Serebrennikovs upprepade kritik mot kriget. 

Jag hade stor tur med den första filmen jag såg, som blev en av de bästa jag såg under min vecka i Cannes. The eight mountains från regiduon Felix van Groeningen och Charlotte Vandermeersch berättar en historia om vänskapen mellan två män, från barndom till vuxen ålder. Även om det är väldigt påtagligt att filmen är baserad på en roman – filmen är uppdelad i kapitel och använder sig av smakfull voice-over – är det de unikt filmiska aspekterna som imponerar mest. Fotot i 1.33:1 fångar de majestätiska bergen i de italienska alperna där filmen utspelar sig väldigt väl och rollprestationerna av Luca Marinelli och Alessandro Borghi är starka och känsliga. Det är en film som använder sig av metaforer och motifer som skulle kunna anklagas vara övertydliga, men i regiduons trygga händer presenteras de så nonchalant att deras poetiska kraft blir stark och effektfull.

Eo (2022)

Eo (2022)

Det känns nästan perverst att beskriva Jerzy Skolimowskis Eo som en rolig film – men jag har svårt att hitta något annat ord som fångar den bättre. Den är en quasi-remake av Bressons Min vän Balthazar och följer en åsnas resa runt om Polen där han får se och uppleva människans grymhet oavsett klassposition. Det som gör att den är rolig och inte en övning i misär är just experiment-glädjen som finns i Skolimowskis regi. Han slår på med en expressiv kamera, ljusfilter och överväldigande musikläggning. Om regissörer har en tendens att dela ut Guldpalmer till filmer de själva inte skulle kunna regissera (tänk George Miller att Ken Loach eller David Cronenberg till bröderna Dardanne) är det inte omöjligt att denna jury full med skådespelare – med Vincent Lindon i spetsen – skulle kunna tänka sig ge priset till en film med en central prestation de aldrig själva skulle kunna utföra. Eo är ingen old-man cinema film från den 82-årige regissören, utan helt klart det mest lekfulla av det jag har sett i tävlingen.

Däremot känns det som att Arnaud Desplechin har blivit lite old-man. Han kom till tävlingen med en ny film om en dysfunktionell familj i Frankrikes övre medelklass. Brother and sister inleds med en stark öppningsscen där en sörjande far skäller ut en besökare från sin egen familj som har kommit för att beklaga sorgen. Det är en mäktig scen, men det som följer har problem att hitta rätt ton. Marion Cotillard och Melvil Poupaud spelar syskon som har utvecklat ett extremt starkt hat mot varandra, utan att det någonsin blir tydligt för tittaren just vad som inledde det hatet. En familjeolycka tvingar Poupad tillbaka till Paris men filmen försöker undvika en konfrontation mellan de två syskonen så långt det går. Tempot och prestationerna är för lågmält för materialet som pekar åt att allt borde kännas lite mer hysteriskt.

Armageddon time (2022)

Armageddon time (2022)

Då fungerar familjedynamiken i Armageddon time betydligt bättre. Den senaste filmen från fransmännens amerikanska favorit, James Gray, är en självbiografisk coming-of-age-film om en ung James Gray-liknande man som växer upp i Queens, New York. Paul är en störig skojare i klassrummet och hyser konstnärliga ambitioner. Det blir tydligt tidigt att han aldrig hamnar riktigt i lika mycket trubbel som hans afroamerikanska bästis. När de blir tagna med marijuana i skolan flyttar Pauls föräldrar honom till en privatskola med New York-elitens barn samtidigt som att hans bästis behöver dölja sig från socialarbetare som vill flytta honom till ett nytt hem. Man kan fråga sig om det inte vore mer intressant att se den här historien berättat från just bästisens synvinkel – men Gray är tillräckligt skicklig som regissör för att navigera de svåra frågorna som just Paul brottas med. Nu när gen-X-regissörerna har börjat blicka tillbaka till sin barndom får man ändå ge kredd till Gray som lyckas problematisera sin uppväxt och inte framställa den särskilt nostalgiskt.

Borta i sidosektionen Quinzaine des réalisateurs visades Alice Winocours senaste film Paris memories. Verhoven-favoriten Virginie Efira spelar en kvinna som försöker få sitt liv i ordning efter att ha överlevt ett brutalt terrorbrott i en restaurang. Under en Q&A berättade en påtagligt rörd Winocour om hur filmen inspirerades av hennes bror som hade varit med under Bataclan-attacken 2015. Det känns i filmen att mycket tid och energi har lagts ner på att förstå överlevare. Vi följer Efiras försök att komma ihåg just vad som hände under attacken och komma i kontakt med de som hjälpte henne, men även andra överlevare och anhöriga till de som gick bort. Vi får inte veta något om de som låg bakom attacken eller varför den hände som gör att filmen ibland känns något avstängd från verkligheten – men slutresultatet är välspelat och drabbande. 

David Cronenberg lovade att första fem minuterna av hans nya film Crimes of the future skulle resultera i många walkouts från biografen. Det blev inte riktigt så i praktiken, även om filmen visserligen inleder med en provocerande scen och sedan fortsätter erbjuda explicit body-horror – något som regissören inte riktigt har levererat sedan eXistenZ. Här följer vi konceptuella kirurgkonstärerna Viggo Mortensen och Lea Seydoux i en nära framtid där människor har slutat känna smärta och börjat utveckla nya organ. Cronenberg drar i många trådar och det väcker bland annat frågor om klimatkatastrofen och regeringars försök till att styra över människors kroppar, men den tematiken som blir starkast är ändå den självbiografiska. Jag har svårt att tänka mig en mer klockren metafor för filmregissörens roll än att framställa hur han opererar bort det som växer inom honom för en betalande publik. 

De humani corporis fabrica (2022)

De humani corporis fabrica (2022)

Om man tävlar i walkouts blev Cronenberg lätt besegrad av De humani corporis fabrica från regiduon Lucien Castaing-Taylor och Véréna Paravel. Precis som deras tidigare verk är det här en experimentell dokumentär. Med hjälp av GoPro och kirurgiska kameror tar regissörerna oss på både fysiska och kroppsliga platser på franska sjukhus man aldrig har sett tidigare – demensavdelningar, bårhus och långt in i tunntarmen. Nästan mer imponerande än bilderna är filmens ljudspår. Speciella mikrofoner installerades på kamerorna som gjorde det möjligt att spela in ljud inifrån kroppen, som ger publiken chansen att höra både hur kroppen faktiskt låter, men även de ofta banala samtalen som pågår under operationerna. Det snackas om arbetsvillkor och hyresmarknaden i Paris samtidigt som kirurgiska instrument klämmer läckande ådror. För varje operation de visar stormade 10-15 personer från salongen, vilket är förståeligt, även om scenerna har en abstrakt kraft som hypnotiserar. Det som kändes mer groteskt var sekvenserna på ett demensboende. Patienterna kan inte förstå att de blir filmade och plötsligt ändras filmens stil. Kameran kryper runt människorna och under en särskilt smaklös stund glider de in på ett rum för att fånga en kvinna som sitter i sitt rum och skriker – samtidigt som de ramar in henne som Maria Falconetti i En kvinnas martyrium. För de med intresse för experimentell dokumentärfilm är filmen ett måste, men precis som i deras tidigare film Leviathan har jag viss skepsis för regissörernas sätt att hantera människor.

Godland (2022)

Godland (2022)

Sverige representeras alltså i tävlingen med hela tre filmer – Ruben Östlunds Triangle of sadness, Tarek Sahles Boy from heaven och Ali Abbasis Holy spider. Alla tre har blivit snackisar (inte minst Rubens spyorgie) – men för mig som islänning vore det tjänstefel om jag inte skulle fokusera på den sista filmen jag såg på festivalen: isländska Un certain regard-bidraget Godland. Här fokuserar En vit, vit dag-regissören Hlynur Pálmason på ännu en tystlåten man, den danska prästen Lukas, som reser till Island sent på 1800-talet för att bygga en kyrka på öns syndöstkust. Resan dit och tiden på Island blir inte lätt för honom, inte minst då Lukas släpar med sig utrustning och material för våtplåtsfotografering. Genom filmens 140 minuters speltid ser vi hur landet, naturen, vädret och folket sakta påverkar hans tro och förnuft. Det är stundvis lite frustrerande att följa en så pass passiv och svår rollfigur, men Hlynur Pálmasons regi och den våtplåts-inspirerade fotot av Maria von Hausswolff hänför desto mer. Med varje film blir hans konstnärliga ambitioner starkare och hans visuella idéer mer fulländade – något som gör honom till en av Nordens absolut mest spännande regissörer.

Nya Top gun är ett övertygande argument för att film är bäst på bio

Top gun: Maverick (2022)

Tom Cruise välkomnades till 2022 års filmfestival i Cannes med militärflygsuppvisning och hedersguldpalm. Filmstjärnan har vid det här laget hållit karriären flytande – eller flygande – under fem decennier och blivit en symbol för det gamla regementet: de som håller den fysiska biografen vid liv trots påtryckningar från filmbolag och streamingtjänster att skjutsa hem lyxiga blockbusters till tv-sofforna. Top Gun: Maverick skulle ha haft premiär 2019. Men så kom covid och ruckade på frontlinjerna i kriget mellan biografkedjor och digitala plattformar. I en läckt ljudupptagning från 2020 skäller stjärnan ut en studioanställd vid Paramount för att ha brutit mot smittskyddsföreskrifter på inspelningen av den sjunde Mission impossible-filmen: ”Vi skapar tusentals jobb. Det är tack vare oss”, säger han, ”som folk kan betala sina räkningar och få mat på bordet.” Cruise, som utöver att spela huvudrollen även producerar uppföljaren på Tony Scotts (som tog sitt eget liv 2012) popmilitaristiska Top gun (1986), bad alla som ville släppa Top gun: Maverick som premium-hyrfilm att fara och flyga.

Det gamla flygaresset Pete ”Maverick” Mitchell (Cruise) bor ensam tillsammans med sina minnen i en gammal militärhangar. Han är en av de mest dekorerade stridsflygarna i USA, men arbetar ändå med att med att agera försökskanin i testerna av experimentell militärteknologi. Men så kallar Top Gun, hans alma mater, på honom. Ett stort, namnlöst och ondskefullt snöigt land fullt av ansiktslösa fiender i svarta militärdräkter och svarta visirhjälmar har, i brott mot Natos stadgar, konstruerat en kärnvapenanläggning. Iceman (Val Kilmer) menar att Maverick är den ende som kan träna den nya generationens toppstridspiloter inför det till synes omöjliga uppdraget: att, i trots mot fysikens lagar, släppa en precisionsbomb i ett ventilationsschakt samtidigt som man flyger under radarn OCH spräcker ljudbarriären. Många närbilder på svettiga ansikten väntas.

Top Gun, som producerades av ”slänga med kuken-action”-duon Don Simpson och Jerry Bruckheimer (Flashdance, Snuten i Hollywood, Rött hav), gjorde kalla kriget till ett beachvolleyboll-paradis i babyolja; Reagans andra nyliberalt sinnade mandatperiod skildrad i motljus med ”Take my breath away” från bilstereon på repeat. Livet i det militära lekte. Dödsfall förekom, visst. Mavericks bästis Goose omkommer tragiskt och lämnar efter sig fru och barn (Miles Teller spelar Gooses son Bradley Bradshaw i Top gun: Maverick). Men militären var framför allt en plats för självförverkligande, där drömmar gick i uppfyllelse. Ett ställe för romans och riktigt härliga grabbstunder i omklädningsrummet. Feelgood för möpar.

Christopher Nolan drömde om att skapa en liknande närvarokänsla i Tenet. Kosinski slår honom på fingrarna – hårt.

Joseph Kosinski, som tidigare regisserat Cruise i Oblivion, gör en för vår tid motsvarande popifiering av det militära komplexet. Drönare och annan teknologi håller på att putta ut det mänskliga ur militären: snart kan man klara sig utan en pilot som behöver ”vila, äta eller pissa”. Maverick bekämpar den, enligt honom, negativa utvecklingen lika intensivt som Cruise försöker motverka streaming. Han visar att en människa trots allt är nödvändig för att utföra en viss typ av uppdrag. I slutet får han även tillfälle att sätta sig i ett gammalt skrotigt F-14-plan som han flög i originalfilmen. Cruise vill bevisa att en viss typ av film bara går att se på bio.

Men ja, Top gun: Maverick är en på många sätt överväldigande film. En närmast fysisk upplevelse, där det superba ljud- och bildarbetet sluter in publiken i ett Hollywood-fiktionens oproblematiserande vakuum. Filmen är ett tekniskt underverk: åtta hundra timmar filmat material har skalats ner av klipparen Eddie Hamilton till hundratrettio sprängfyllda minuter. Skådespelarna genomgick en tre månader lång utbildning för att klara av de olika fysiska och psykiska utmaningar det innebar att faktiskt flyga ett stridsplan – för här flygs det bannemej på riktigt. CGI-teknik används minimalt. Filmen har en omedelbar fysisk kvalitet som gör att flygscenerna uppfattas som särskilt konkreta: vi befinner oss i cockpiten tillsammans med de inte sällan livrädda piloterna. Christopher Nolan drömde om att skapa en liknande närvarokänsla i Tenet. Kosinski slår honom på fingrarna – hårt.

Förmodligen hade filmen inte kunnat få premiär vid ett mer vältajmat ögonblick. Världen befinner sig vid randen till ett nytt krig efter Rysslands vidriga invasion av Ukraina, Sverige och Finland har ena foten innanför dörren till Nato och klimathotet håller långsamt på att förändra den geopolitiska världskartan en kvadratkilometer i taget. Att se Cruise cruisa runt på stora duken i militär spjutspetsteknologi är helt i fas med tidens militaristiska strömningar.

Läs också: Med Tenet lyckas Christopher Nolan finta bort sig själv

Allt som är bra med Stephen Kings Eldfödd uteblir i nya filmatiseringen

Eldfödd (2022)

Firestarter (Eldfödd på svenska) är Stephen Kings mest förföljelsesjuka roman. Det var uppenbart när boken släpptes 1980 – tre år efter storverket The shining – att författaren var påtagligt chockskadad av USA:s föregående turbulenta årtionde, som präglats av politiska skandaler och traumatiserande krig. King var dessutom mitt uppe i det värsta stadiet av sitt vid det här laget mycket offentliggjorda missbruk. I sin självbiografi Att skriva (som publicerades 2000) beskriver han ett snabbväxande berg av tömda ölburkar i sitt garage. Ett år senare publicerades Cujo, en roman som författaren inte ens minns att han har skrivit.

Det är ett mirakel att King kunde skriva en så pass bra roman som Eldfödd under liknande omständigheter. Boken filmatiserades redan 1984 med Drew Barrymore i huvudrollen. Filmen var halvjäst och lite tråkig. Nyfilmatiseringen är ännu tråkigare. Andy (Zac Efron) försöker skydda sin dotter Charlie (Ryan Kiera Armstrong) från en hemlig myndighetsorganisation som vill använda henne i en massa vapentester. Hon har begåvats med förmågan att skapa bränder med sina tankar. Tänk vilken förstörelse hon, i dag bara ett barn, kommer att kunna orsaka när hennes förmågor har mognat.

Den första filmen tog vara på den paranoida sinnesstämning som strömmade ur Kings prosa. Men då fanns också en tydlig antagonist: The shop, en ljusskygg myndighetsgren, uppfunnen av King själv, som ägnade sig åt hemlighetsstämplad – och förmodligen inte helt laglig – spjutspetsforskning. Myndighetens lakejer stryker runt i skuggorna och lurpassar, redo att tillsätta särskilda utredningar och annat sattyg. Liknande paranoia fanns såklart i samhället under 70-talet, då CIA misstänktes för att experimentera med psykedeliska droger på intet ont anandes civilister. I den nya filmen verkar myndigheten, som knappt ens omnämns vid namn, ha lagts ner och ersatts med en decentraliserad organisation bestående av en massa frilansande lönnmördare och näringslivskonsulter. Kanske ligger denna organisationsstruktur mer i tiden. En särskilt bra skurk är det emellertid inte.

Det Andy och Charlie i stället måste kämpa emot är samhällets rädsla för det främmande och det som inte faller inom ramen för det ”normala”. Båda har parapsykologiska förmågor. Charlie kallas gång på gång för ”missfoster” av jämnåriga, vilket triggar hennes destruktiva förmågor. Det går så långt att hon råkar spränga ett toalettbås på skolan. Hennes lärare pekar då ut henne som en potentiell terrorist som bygger bomber i sin källare. Hur förklarar man annars smällen? Det finns en intressant ungdomsfilm där någonstans, i stuk med en mörkare Stranger things (en serie som är väldigt influerad av Kings roman).

Men Eldfödd har prompt bestämt sig för att vara en renodlad skräckfilm, vilket den inte funkar alls som. Samhället är monstret under sängen, men samhället har inte en chans gentemot Charlies mäktiga krafter. Alla mobbare som av en händelse skulle få för sig att flockas runt henne blir knaperstekta. Hon kämpar med sina skuldkänslor och sin ångest, visst. Det hade kunnat motivera filmen till att bli en psykologisk rysare. Kings roman arbetar grundligt in metaforen för Charlies vuxenblivande i intrigen: hon måste sakta men säkert lära sig konfronteras med den hon är. Men insikter – eller för den delen någon förändring – uteblir i Keiths film. Detta speglas utmärkt i det livlösa digitala filmfotot, signerat Karim Hussain (fotograf för Brandon Cronenbergs Possessor från 2020). Det kan till och med vara svårt att se vad som händer på duken. Varenda bild verkar ha kapslats in av något material som mumsar i sig allt ljus. Svärtan i bilderna är ett grått töcken. ”Tänd en lampa”, försöker jag förmedla via telepati till Hussain. Han lyssnar inte.

Men om du blundar kan du låta dig översköljas av John Carpenters fantastiska filmmusik. Den gamle skräcknestorn – som var tilltänkt som regissör till den första filmen – har vävt en minimalistisk men vackert följsam ljudmatta på sin gamla synt.

Läs också: Stephen King-filmen In the tall grass går vilse i sin egen labyrint

Dödgrävarens hustru är en skön anekdot i långfilmsformat

Dödgrävarens hustru (2021)

I höstas prisades den finsksomaliske regissören Khadar Ayderus Ahmeds debutfilm vid filmfestivalen Fespaco (första gången som en nordisk samproduktion vunnit huvudpriset på Afrikas största filmfestival). Det är lätt att förstå varför juryn fastnade för Dödgrävarens hustru – en skön anekdot i långfilmsformat som utspelar sig i Djibouti, landet som gränsar till Eritrea, Etiopien och Somaliland och som koloniserades av Frankrike ända fram till 1977.

Guled (Omar Abdi), hans vackra fru Nasra (Yasmin Warsame) och den enda sonen Mahad (Kadar Abdoul-Aziz Ibrahim) lever i materiell fattigdom och bor i en kåkstad i utkanten av huvudstaden. Guleds jobb som dödgrävare innebär att sitta beredd, spade i hand utanför ett sjukhus i förhoppningen att någon av de inkommande ambulanserna ska innehålla döda eller snart döda patienter.

Under tiden som Guled tålmodigt väntar på inkomstbringande arbete har sonen börjat skolka och tillbringa dagarna med att hänga med ett gäng. Guleds förmaningar slår han ifrån sig – vad vet föräldrarna som är analfabeter om någonting?

Nasra är svårt sjuk och kommer att dö om hon inte snabbt får tillgång till vård som kostar mer än vad familjen ens kan drömma om att skrapa ihop ens om Guleds arbetslycka skulle vända. Eftersom han inte kan förlita sig på främlingars frånfälle för att rädda sin hustrus liv, bestämmer han sig för att söka upp den familj som han för länge sedan brutit med för att kräva sin laglott.

Guled har redan hunnit bli 45 år gammal och är inte i närheten av att uppfylla parets förhoppningar för deras gemensamma liv, men befriande nog undviker Khadar Ayderus Ahmed att låta dessa omständighet definiera familjen. Istället är det Nasras och Guleds sinne för humor, deras djupa kärlek och Mahads aviga pre-tonåringshumör som sätter tonen för filmen.

Den lilla familjen är en ö – förskjutna av släkt på båda sidor (kanske är det en anledning till parets sprudlande kärlek). Liksom den typiska västerländska kärnfamiljen lever de fria från nära släktingars inblandning i det dagliga och är lika sårbara när katastrofen inträffar.

Dödgrävarens hustru är en berättelse i presens, som uppmärksammar det lilla, det stora, det skrämmande och det dråpliga som utspelar sig om vartannat i filmens här och nu. Situationens allvar manar till detaljerad uppmärksamhet snarare än brådska. Guleds evighetsfärd till fots från storstaden till hembyn rymmer varma samtal med främlingar, svindlande landskap, blod och humor.

I en intervju inför världspremiären i Cannes ger regissören uttryck för sin fascination inför små berättelser gestaltade med stort hjärta – en fascination som fungerar utmärkt som en beteckning för hans egen debutfilm. Familjens utsatthet skildrar han med ett bildspråk som betonar den lilla människan i stora omgivningar, men aldrig med förfulande medel. Vardagen är skimrande, hemmet elegant minimalistiskt och Nasras uppenbarelse galet utsökt.

Kanske ser ett hem i en kåkstad i Djibouti ut som familjens hem, kanske gör det inte det. Khadar Ayderus Ahmeds berättelse är nämligen varken overklig eller realistisk, utan en subjektiv skildring av en händelse i en liten imaginär familjs liv, med berikande sidospår här och där. Mitt i allt elände finns tid att hjälpa en blyg vän och att crasha en fest för att få klä upp sig och dansa.

I samma intervju berättar Ahmed om ambitionen att ge röst åt de röstlösa och åsidosatta – en nedlåtande och tröttsam filmfondsanpassad ambition som, turligt nog, inte avspeglas som en tillrättalagd stödredovisning på filmduken.

Det tunga ledmotivet till trots är Dödgrävarens hustru, vars ursprungliga titel lyder Guled & Nasra, en film som är lika lätt att dras in i som att absolut tillfredsställd lämna bakom sig. Inga lärdomar, inga stora sanningar, annat än den att det enda sanna är vardagen som rullar på med dess små och stora problem. En del av dem finner sin lösning, men ersätts av nya, en del förblir ouppklarade. Så kan det gå, så gick det, kanske blir det bättre imorgon, inshallah.

Läs också: You will die at 20 är en existentiellt drabbande allegori

Sam Raimi gör oväntat bra till högbudgetspekakel av Doctor Strange

Doctor Strange in the multiverse of madness (2022)

Doctor strange in the multiverse of madness är Sam Raimis första film sedan den fisljummet mottagna barnfilmen Oz the great and powerful från 2013. Regissören befinner sig på nu hemmaplan: skruvade kameraåkningar, humoristiskt våld och splatter. Alla gimmicks som har gjort Raimi till en populär regissör bland skräcknördar sedan struntbudgetfilmen Evil dead finns här i uppförstorad blockbuster-form. För manus står Michael Waldron, som tidigare har arbetat med tv-serien Rick and Morty. Det märks. Multiverse of madness levererar just det som Dan Harmons kultförklarade tecknade serie har gjort i fem säsonger: total förryckt galenskap.

Wanda Maximoff (Elizabeth Olsen) har fått sin familj sönderslagen. I tv-serien WandaVision skapade hon en förljugen idyllvärld – med inspiration från 50- och 60-talets amerikanska helyllesitcoms – tillsammans med sin döde make Vision (Paul Bettany). Men verkligheten – och den amerikanska staten – hann slutligen i kapp henne. Doctor Strange (Benedict Cumberbatch), stjärnkirurgen som svirade om till överstemagiker efter en självförvållad bilolycka (se Doctor strange från 2016), söker upp mästermagikern för att be om hennes hjälp att försvara tonåringen America Chavez (Xochitl Gómez) från en ondskefull demon. America – som går runt i en jeansjacka med stjärnbaneret – har den unika förmågan att på beställning hoppa mellan olika tidslinjer i det vittförgrenade multiversumet. Wanda har tillbringat tiden efter WandaVision med att lusläsa en förbjuden bok full av ondskefulla trollformler. Det visar sig att hon är den som är ute efter America.

Multiverse of madness börjar traditionsenligt med konfettiklippta strider bland roterande galaxspiraler i yttre rymden. Benedict Cumberbatch försöker springa ifrån en rosenrasande blixtrande elddemon. Fint det, fansen får exakt vad de betalar för: en enda stor påkostad kökkenmödding med proportionslösa datoreffekter och superstjärnor som hoppar runt i tighta maskeraddräkter. Det är kul men vid det här laget, efter snart trettio MCU-filmer, inte särskilt unikt.

Men efter ungefär trettio minuter börjar Raimi bli varm i kläderna. Filmen slår över till en inofficiell superhjälteuppföljare på Raimis riktigt obehagliga skräckkomedi Drag me to hell (2009). Långt ifrån superhjältens betydligt mer barntillåtna äventyr i Spider-man: No way home (2021). Doctor Strange släpas genom helvetets olika kretsar av en spritt språngande Wanda med rödglödande ögon. Hon ser ut som ungdomarna som har blivit besatta av Necronomicon-demonerna i Evil dead-filmerna. Raimi slänger in flera skita-på-sig-skrämseleffekter. Wanda hoppar plötsligt fram från bakom något skugghöljt hörn och får popcorn att flyga all världens väg i biosalongen. Huvuden exploderar, kroppar klyvs på mitten. Wanda har drivits till vansinne av förlusten av sin make och att få sina drömmar om en vanlig tillrättalagd familjetillvaro krossade. Det finns en tragisk aspekt till Wandas historia som gör att hon blir en ovanligt övertygande skurk.

När Raimi spelade in Evil dead 1981 surrade han fast filmkameran i bandyklubbor och trädgrenar som fattigmansvarianter av kamerakranar. Åkningarna blev råa och instabila, raka motsatsen till Kubricks effektivt sterila steadycam-tagningar i The shining (1980). Han återanvänder samma typ av kamerarörelser – om än backade av ett annat slags kapital – i Multiverse of madness. De översätter oväntat bra till högbudgetspekaklet, bidrar med en hemmagjord kvalitet till det som annars lätt blir till personlighetsbefriad helfabrikatunderhållning. Filmen är en lika underhållande som förryckt blandning av påkostad superhjälteaction, komedi, produktplacering, fan service, familjefilm och inälvor-och-hjärnsubstanssprutande-splatter.

The northman är rå hämndaction med brutalpoetisk dialog

The northman (Robert Eggers, 2021)

”Jag ska hämnas dig, far. Jag ska rädda dig, mor. Jag ska döda dig, Fjölnir.” Detta mantra har virvlat runt i huvudet på Amleth (Alexander Skarsgård) sedan hans far, Korpkonungen (Ethan Hawke), halshöggs av sin bror Fjölnir (Claes Bang). Amleth var då bara ett barn, men likväl redo att ta över efter sin åldrande – och krigssårade – far som nordlandets konung. Flera år senare, efter att ha lyckats fly ut till havs med en roddbåt, återfinner vi honom i rusens land (dagens Ukraina). Han har vuxit upp till en brutal och fruktad bärsärkkrigare. Efter att ha plundrat en by får han reda på att Fjölnir blivit avsatt som kung. Han är nu en simpel fåraherde på Island. Amleth låter sig själv säljas som träl och infiltrerar Fjölnirs hushåll.

The witch (2015) kostade 4 miljoner dollar. The lighthouse (2019) gick på 11 miljoner. The northman har en nota på hela 90. Den amerikanske regissören Robert Eggers har plötsligt, efter två smala men hyllade finfilmsskräckisar, tagit sig hela vägen till den bautastora actionfilmsligan. Han klarar sig galant, inte minst tack vare den isländske författaren Sjóns (som senast var involverad i Lamm) känsla för passande brutal-poetisk dialog och rakt, kargt historieberättande (som får mig att tänka på klassiska isländska sagor).

Handlingen är – som flera namn i filmen skvallrar om – lånad, åtminstone bitvis, från William Shakespeares tragedi Hamlet. Men allt ganska sofistikerat ränksmideri som äger rum på Kronborg slott i Helsingör, och som noggrant har broderats in i Shakespeares flerbottnade textgobeläng, har skalats ner till en enkel och ibland ganska trubbig hämnd-äventyrsfilm.

The northman (Robert Eggers, 2021)

The northman (Robert Eggers, 2021)

Men trubbig är i det här fallet inte nödvändigtvis något dåligt. Filmen är som krigspoesi, en blodisande ramsa som soldater skanderar innan ett slag för att få hjärtat att frysa till stål. Actionsekvenserna håller högsta klass; grovt, blodigt närstridsvåld med yxor, svärd och spjut som nästan, med Eggers effektivt koreograferade bildberättande, liknar en experimentell dansföreställning. Kropparna, fulla av köttiga sår, halkar runt i lera och blod. Skarsgård, som förresten är hunkigare än någonsin tidigare, lyfter upp filmen på sina breda axlar. Hans kutryggiga, alltid vaksamma hållning för tankarna till hans stora genombrott i Legenden om Tarzan (2016). The northman har dock ett segdraget mittparti, som avsevärt saktar ner det febriga tempot, där Amleth träffar och kärar ner sig i magikern och trälen Olga (Anya Taylor-Joy). Men visst, jag fattar poängen: kärlekshistorien ger viss dramaturgisk balans åt Amleths förryckta bärsärkkrigare, som annars, ärligt talat, har få försonande drag.

Det oförsonliga ser jag dock lite som grejen. The northman är som bäst när Eggers stryker publiken – som förmodligen väntar sig (och delvis får) en traditionell blockbuster – mothårs. Filmen är otroligt grafisk och rå: bukar sprättas upp, tarmar spiller ut, huvuden flyger av, kroppar styckas och hackas till högar med slafssörja. Skildringen av vikingen känns, för vår tid, otidsenlig; en psykopatiskt blodtörstande krigsförbrytare som inte värjer sig från att plundra och våldta. Under 1800-talet lyftes en tvättad och romantiserad bild fram som ett manlighetsideal i Skandinavien, något som har kommit tillbaka idag i form av tv-serier (Vikings, 2013–2020) och dataspel (Assassin’s creed: Valhalla, 2020) där krigaren nästan beskrivs som en superhjälte i Marvel-stuk. Sjón och Eggers, som tillsammans har skrivit manuset, har gjort minutiös research, vilket märks på hur otvunget detaljerad filmen är. En av de första scenerna, när Amleth tillsammans med andra bärsärkkrigare angriper en by, för tankarna till Elem Klimovs Gå och se (1985) där nazister bränner ner en kyrka full av civila. Här beskrivs till exempel en egendomlig, nästan sexuellt incestuös mandomsritual mellan far och son som nästan liknar något ur en Alejandro Jodorowsky-film. En begravningsscen inleds med ett människooffer och spårar snart ur, efter att liket har brunnit upp tillsammans med ägodelar och trälar, med en morbid och blodig nakendans.

The northman visar en annan sida av den inom popkultur omhuldade, lätt romantiserade vikingen: den sjuka och bestialiska, den samvetslösa och sadistiska. Krigaren som tryckt käften full av hallucinogen vamp och sedan, i ett slags suggererat tillstånd, eggat upp sig till ett psykotiskt stridsvansinne. Hämnden är, till en början, allt som upptar Amleth. Den förtär honom. När Eggers ger oss den mörka sidan, och inte – vilket i och för sig säkert den högre budgeten påbjuder – en kosmetiskt tillrättalagd kärlekshistoria för att fila ner de obekväma kanterna, alstrar The northman nattsvart poesi där den välvande himlens likgiltiga stjärnor får brinna klart och starkt.