Okej, I’m breaking up with Pedro Almodóvar. Det är ett bitterljuvt farväl. Sedan tonåren har jag varit i en långvarig men snårig kärleksrelation med den spanska regissören. Allt började en dag i första ring. Jag var sjuk, nedbäddad i sängen och förkrossad över att behöva missa helgens bravader. Mamma såg mitt lidande och kom hem med en dvd-box med alla Almodóvars filmer som tröst. Under några intensiva dygn plöjde jag igenom hela hans filmografi. Jag blev besatt.

Trots febern fascinerades jag av de perfekt färgkoordinerade hemmen, Almodóvars förmåga att skildra begär och de alltid lika knepiga relationerna till mammor. Alla dragqueens, putas och neurotiska kvinnor som befolkar Almodóvar-land blev mina idoler inför det stundande vuxenlivet, på gott och ont (än i dag dras jag med en obotlig kärlek till fallna kvinnor).

Efter dvd-boxen hade jag fått blodad tand. Första gången jag vågade gå ensam till en biosalong var det Pedros sirensång som lockade dit mig. Året var 2011 och jag såg The skin I live in på Victoria. Lätt illamående och djupt förvirrad lämnade jag salongen, men besattheten bestod. Får man verkligen göra en film där en huvudperson förälskar sig i sin dotters våldtäktsman – eller tja, kvinna? Almodóvars utflykter till människans allra dunklaste och mest moraliskt tvivelaktiga hörn väckte ett begär i mig att se mer.

Och så har det fortsatt genom åren.

Självfallet tog jag mig till biografen för att se den numera 77-åriga regissörens senaste film, Autofiktion. Filmen utspelar sig på två parallella tidsplan. Den ena berättelsen äger rum 2004, medan den andra utspelar sig 2025, där vi får följa regissören Raúl (Leonardo Sbaraglia), som lider av skrivkramp och kämpar med att färdigställa ett filmmanus. Rätt snart förstår man att Raúl är Almodóvars alter ego, medan regissören Elsa (Bárbara Lennie), vars historia Raúl skriver, tycks vara ytterligare en spegling av honom själv. Meta qué?

Den autofiktiva introspektionen känns igen från Smärta och ära (2019), liksom flera av filmens ansikten. Raúls pojkvän Santi spelas av Quim Gutiérrez, som även gestaltar författarjagets älskare i Smärta och ära. Både Carmen Machi och Rossy de Palma dyker upp i Autofiktion och är två välbekanta namn för den som också tagit sig igenom regissörens filmografi.

Om sanningen ska fram började min kärlek till Pedro att svikta redan efter att jag sett Smärta och ära, där regissören tillika Almodóvars alter ego, här otroligt välspelad av Antonio Banderas, också lider av migrän och tänker tillbaka på sin mamma och på barndomen. Även om Banderas är lysande är filmen inte en av regissörens starkaste. Men jag förlät honom efter att det spanska popundret Rosalía – som ännu inte nått den stjärnstatus hon har i dag – gjorde en fin cameo. Tillsammans med regissörens musa Penélope Cruz tvättar de sängkläder vid en flod och sjunger Lola Flores låt A tu vera. Ett ikoniskt ögonblick för alla oss som, precis som Almodóvar, är obsessed av spanska divor. Kanske är det samma trick han försöker sig på i Autofiktion, där den spanska sångerskan Amaia Romero dyker upp på en fest och sjunger i en scen. Vad vet jag.

Det är inget särskilt smickrande porträtt av regissören som träder fram när Almodóvar ännu en gång vänder kameran mot sig själv. Raúl botar sin skrivkramp genom att sno hejvilt ur sina vänners och familjs privatliv, framför allt assistenten Mónicas. Konsten måste vara fri, och han är villig att kliva över både döda barn och suicidala mammor för att bevisa det. Men till skillnad från Almodóvars tidigare filmer är det något som saknas. Kvinnorna har förlorat sin spice. Inte ens den överspelade bordellmorsan på strippklubben Raúl besöker för att söka inspiration till sitt manus får mig att skratta.

”Släpp din mammas död! Du har redan gjort en film om det. Dina bästa verk ligger bakom dig”, väser assistenten Mónica åt Raúl i en av filmens bästa och sista scener. Det är tyvärr också det mest intressanta och sanna som sägs i hela filmen. När Autofiktion strax därefter når sitt slut känns det som om Almodóvar precis har påbörjat en intressant tanke. De föregående nittio minuterna framstår mest som en lång transportsträcka fram till uppgörelsen.

För som hos så många andra manliga regissörer (ingen nämnd, ingen glömd) tycks filmskapandet på ålderns höst för Almodóvar alltmer handla om att utforska filmens form och begränsningar än att faktiskt vilja säga något. Jag har alltid älskat regissörer som förmår skapa egna, distinkta universum, men den här versionen känns urvattnad. Förvisso är fotot i Autofiktion vackert att se på. De vulkaniska miljöerna på Lanzarote är slående. Men jag blir irriterad över att han fortsätter att traggla samma teman men utan tyngden som fanns i hans tidigare filmer. Hur kan man vara så ur kontakt med sin samtid? Eller snarare: med verkligheten? Medan karaktärerna i Autofiktion vilar upp sig i en lyxvilla på Lanzarote eller ätstörda skrider runt i svala, designade hem är i princip hela Madrid ute på gatorna och protesterar mot chockhöjda hyror. Det hade varit intressant om Almodóvar för en gångs skull slutade stirra in i sin egen navel och vågade klippa navelsträngen till mamma.

Pedro, jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men jag tror att vi måste göra slut. Tack för allt som var!

Adiós,
Rebecca

 

Artikeln publicerades ursprungligen som ett nyhetsbrev 2 oktober. Prenumerera här på FLM:s nyhetsbrev som utkommer varannan vecka med de senaste filmnyheterna och kommentarerna!