Sedan min pappa blev sjuk har jag under det senaste året tillbringat en hel del tid på sjukhus. I korridorerna har jag bland annat kommit att möta veteraner från kriget i Ukraina. Vi har spelat kort och druckit ansenliga mängder kaffe, och när språket brister har vi behövt kommunicera med de kroppsdelar som finns kvar. För om det är något jag har lärt mig om krig är det att det lämnar efter sig sargade kroppar. Varje gång jag ser en före detta soldat utan ben som skrattande kör runt i en rullstol, ofta med en cigarett i mungipan, skymtar jag en ny värld. Jag försöker alltid föreställa mig vem personen var innan kriget bröt ut och hur det kommer sig att just han befinner sig på ett rehabiliteringscenter i norra Stockholm. Mest av allt undrar jag om man känner lättnad eller skuld över att inte längre vara kvar vid frontlinjen, men jag har aldrig vågat fråga.

Denna personliga ingång till krig är vad Maryam Ebrahimi tar fasta på i sin senaste dokumentärfilm. Som ung på 1980-talet genomlevde hon konflikten mellan Iran och Irak, och nu frågar hon sig hur man fortsätter att leva efter att ha erfarit krig. Frågan leder till att hon tar med sig kameran till ett skyddat boende för kurdiska veteraner som stridit mot IS i den självstyrande regionen Rojava, beläget norr om Syrien.

Ebrahimi är en svensk-iransk regissör och producent med ett filmskapande som präglas av ett starkt politiskt patos. I Jag var värd 50 lamm (2011) och I frihet bakom galler (2012), som båda utspelar sig i Afghanistan, riktar hon, tillsammans med exmaken Nima Sarvestani, blicken mot kvinnor i utsatta positioner: i den första mot kvinnor som flytt våldsamma relationer, i den senare mot kvinnor som fängslats för så kallade moralbrott, som att ha lämnat sina män. I Stronger than a bullet (2018) följer hon fotografen Saeid Sadeghi, som med åren börjat tvivla på det stöd han och hans bilder kom att ge till den iranska revolutionen. Som filmskapare återvänder Ebrahimi gång på gång till människor vars liv stöpts av konflikter och våld, där det ofta är kvinnorna som står i centrum. Så även i De levande döda i Rojava, där fyra vänner lever tillsammans med andra kurdiska veteraner i ett kollektiv. Rojda är blind, Fadakhar har förlorat sina ben, Sorkhins kropp är fylld av metall medan Zarin fått en del av hjärnan bortskjuten och förlorat sitt språk. Tillsammans pusslar kollektivet samman en ny, gemensam samhällskropp. Ebrahimi följer deras vardag, där tomat- och vindruvsodlingar, cigaretter och rehabilitering samsas med det ständiga arbetet att leva vidare efter att kriget förändrat allt. 

Medan jag ser filmen inser jag att jag inte fullt ut har förstått vidden av dess titel. Men just därför förtjänar den att uppmärksammas då den så väl ringar in ett av filmens huvudspår: det limbotillstånd som veteranerna lever i. De har överlevt kriget, men någon fred har aldrig riktigt nått dem. Ovanför huset svävar turkiska drönare som illavarslande moln, en ständig påminnelse om att döden när som helst kan slå till. De som igår var hjältar i kampen mot IS betraktas idag som terrorister av Turkiet. Det är svårt att titta utan att tänka på politiken som pågår långt bort från vännernas vardag. Under de två år som föregick Sveriges Natomedlemskap 2024 förhandlade regeringen bland annat med Turkiet, efter att Erdogan vägrat godkänna Sveriges inträde så länge landet inte tog avstånd från de kurdiska organisationerna YPG/PYD. And just like that så blev kurderna brickor som gick att sopa under kelimmattan för att plocka poäng i det stora geopolitiska spelet. 

Men Ebrahimis dokumentär är varken en partsinlaga för kurdernas rätt till ett eget land eller en förenklad historielektion om kriget, Rojava eller Kurdistan. Tvärtom håller den politiska och historiska kontexten sig ofta i kamerans periferi. Trots sitt becksvarta ämne är filmen påfallande rolig, genomsyrad av en befriande galghumor. Klippningen är rapp och har en fin känsla för de absurda, komiska situationer som uppstår i huset. Som när Fadakhar kör runt i sin rullstol på jakt efter sina ben. Vi i publiken förstår snart att hans medboende har gömt proteserna som ett spratt. Kameran växlar mellan vännernas ansträngda försök att hålla masken och Fadakhars rygg, när han tar sig genom huset i sällskap av den blinda Rojda på jakt efter de försvunna benen. Det är både dråpligt och mörkt, men det fångar på ett träffsäkert sätt filmens förmåga att låta humorn bli en krockkudde för tittaren att uthärda det outhärdliga.

Ebrahimi varvar bilder från det skyddade boendet med intervjuer och arkivmaterial från vännernas liv innan kriget satte sina spår i deras kroppar. Det är nog de bilderna jag har svårast för. Jag behöver inte se kriget utspela sig framför mina ögon för att förstå att de inte alltid varit skadade. Samtidigt inser jag att arkivbilderna fyller en annan funktion: de blir ett tidsdokument över ett sätt att föra krig som redan känns avlägset i takt med att allt har blivit mer teknologiserat. Slå på radion och rapporteringen om Gaza, Sudan eller Ukraina handlar om drönarattacker, robotar och precisionsvapen. Mot den bakgrunden får arkivbilderna en särskild tyngd. De glorifierar inte människor som krigare, vilket är min första tanke. Istället berättar de om soldater som kämpar mot varandra på marken och där det yttersta priset betalas med kroppen. 

I en essä från 2026 skriver den albanska kulturvetaren Eralda Lameborshi om vad hon kallar för frånvarons arkitektur inom den kosovanska filmen. Hon menar att frånvaro kan anta fyra former: fysisk; symbolisk; psykologisk och historisk. Den första kan vara frånvaron av en faktiskt person, den symboliska är en saknad av institutioner och ekonomiska möjligheter, den psykologiska handlar om de trauman kriget lämnar efter sig och den historiska om utraderingen av språk, kultur och politisk autonomi, som Kosovo genomled under det jugoslaviska styret. Att gestalta frånvaron blir mer än en fråga om estetisk. Det handlar inte om att fylla vartenda tomrum, utan snarare om att lära sig att leva och skapa i de mellanrum som består efter kriget. Även om Lameborshi skriver utifrån kosovanska spelfilmer är det svårt att inte dra kopplingar till Ebrahimis dokumentär. Hela filmen dryper av frånvaro: år av rensning av kurdisk kultur och tradition, vänner som dött i strider, kroppsdelar som blivit begravna. Precis som Lameborshi skriver, använder Ebrahimi frånvaron som en struktur som formar berättelsen och dess bilder. 

Låt mig återvända till filmens titel men denna gång på engelska: The phantom pain of Rojava. Kameran fångar när fantomsmärtorna gör sig påminda och det skyddade boendets korridorer fylls av skrik och ångestläten om nätterna. Men titeln är även en träffsäker metafor för Rojava och Kurdistan. Bit för bit har landet ockuperats, styckats upp mellan omkringliggande nationalstater och ryckts från människorna som en gång levde där. Ändå finns platsen kvar i minnet, i traditionerna och i smärtan av dess förlust som hela tiden gör sig påmint i allt som aldrig blev. 

Jag ser filmen under årets upplaga av den kosovanska filmfestivalen Dokufest. När visningen är slut infinner sig en tryckande stämning i hela salen. Några låga snyftningar bryter igenom tystnaden. Själv blir jag sittande en bra stund, märkbart tagen av människorna jag just fått följa. Ilskan mot västvärlden, som lämnat dem alla i sticket för att täta sprickorna i Fort Europa, kokar inom mig. Och ändå är det inte ilskan som dröjer sig kvar längst. När jag till sist lämnar salongen poppar en textrad ur den puertoricanska artisten Bad Bunnys Baile inolvidable upp i huvudet: ”Så länge man lever bör man älska så mycket som man kan.” Med kinderna dränkta av tårar och utsmetad mascara drabbas jag av ett plötsligt ansvar gentemot Fadakhar, Zarin, Rojda och Sorkhin att leva mitt liv till fullo. 

Ebrahimi har förmågan att lyfta fram kärleken mellan de fyra vännerna, trots det fruktansvärda tillstånd världen har lämnat dem i. Jag är helt säker på att det här är en film som kommer att fortsätta göra sig påmind långt efter att tårarna torkat. 

 

De levande döda i Rojava hade svensk biopremiär den 4 september.