Digger har gått åt helvete. Filmen, som kostade Warner Bros någonstans mellan 120–200 miljoner dollar att producera, har dragit in lite mer än 7 miljoner dollar i USA under premiärhelgen. Filmen hade behövt dra in ungefär sex till sju gånger så mycket för att filmstudions räknenissar inte skulle måla fan på väggen. I nuläget räknas den istället som ett katastrofalt, för att inte säga episkt, misslyckande. En, om man frågar Hollywoods branschbasun Variety, ”spektakulär bombning”.
Men kanske tar vi ut apokalypsen i förväg? Warner Bros har förvisso haft ett synnerligen dåligt år; filmbolaget har släppt den ena floppen efter den andra. The bride!, Supergirl, The end of Oak street och Practical magic 2. Inte nödvändigtvis dåliga filmer, i alla fall inte David Robert Mitchells egensinniga blandning av dinosaurier och familjedrama i Oak street, men en films faktiska konstnärliga kvaliteter är för det mesta helt underordnade den ekonomiska prestationen.
Faktum är dock att Digger är regissören Alejandro González Iñárritus bästa amerikanska premiär hittills, i alla fall sett till faktiska intäkter (debuten, Amores Perros, är dock en av de viktigaste mexikanska filmerna som gjorts sett till internationellt kulturellt genomslag; en påkostad restaurering har premiär nästa år). Det säger förvisso inte särskilt mycket, ingen av Iñárritus storfilmer har gjort bra ifrån sig de första trevande bio-dagarna. The revenant kostade ungefär lika mycket som Digger och drog in näpna 500 000 dollar den första helgen. Det finns såklart en rätt stor skillnad; The revenant är en emotionellt engagerande historisk actionfilm med lika nyskapande som energiska spänningssekvenser (björnslagsmålet!) och med en het filmstjärna i form av Leonardo DiCaprio i spetsen. The revenant, som i efterhand har kommit att räknas som regissörens i särklass mest monetärt lyckade film, fick dessutom goda recensioner som ─ med rätta ─ lyfte den till skyarna som ett smärre mästerverk i den historiska actiongenren. Digger är å sin sida en spretig och sprallig postmodernt experimentell och mörk komedi, som utifrån trailern att döma ser ut som en blandning av Wes Anderson och Roland Emmerich, med en kommentar på kapitalism och imperialism. Tom Cruise ─ som här faktiskt ser ut att vara sin verkliga ålder, 64 år ─ spelar en tjock fossilbränslemiljardär från Texas vars oljeborrigg på Grönland sprängs i luften. Följden blir att ett isflak lika stort som fem Washington DC:s dras med i golfströmmen i riktning mot norra Europas kust.
Allt från genre till utförande ligger filmen i fatet; komedier blir enligt gammal hävd sällan världsomvälvande blockbusters, och att Digger därtill är en riktigt konstig och obekväm komedi ─ som toppas med brutala brott mot fiktionens fjärde vägg samt skämt om ändtarmscancer ─ är mer ett kvitto på Iñárritus ovilja att vara till lags än hans känsla för vad som säljer biobiljetter. Det är faktiskt svårt att föreställa sig att någon studiochef vid sina sunda vätskor, inte minst vid en anrik institution som Warner Bros, skulle ha gett den här typen av film sitt godkännande, än mindre att dela ut en blank check till en grotesk politisk satir om människans ─ i synnerhet USA:s ─ fulaste sidor. Digger stoltserar förvisso med Cruise, sin tids största filmstjärna, som borde vara en framgångsgaranti. Men inte minst kritiker har varit immuna mot att låta sig tjusas av stjärnglans. The Guardian delade ut en svagt darrig tvåa och kallade filmen ”långrandig” och ”självgod”. Den brittiska filmkritikern Mark Kermode berättade i sin podd att han hatade filmen djupt, innerligt och passionerat. Dagens Nyheter hade inte ett positivt ord att säga om filmen, som enligt Kerstin Gezelius var en ”buskis” i ”fritt fall”. Betyget blev en stor fet nolla. Cruise tar dessutom i från tårna; överspel brukar vara något som irriterar kritiker. Det ser med andra ord tämligen osannolikt ut att filmen skulle bli en slamkrypare och, i likhet med The revenant, ta igen den misslyckade premiärhelgen med ett långt och rikt liv som matinékuriosa. Många biografkedjor i USA har demonstrativt plockat ner filmen från sina eftertraktade imax-dukar och ersatt den med ytterligare några rundor med Christopher Nolans lika segdragna som seglivade The odyssey.

Är detta ett kvitto på att kritiker faktiskt har något att säga till om? Nja, det finns en del skribenter som ändå har gillat filmen. Jag delade till exempel ut högsta betyg i min recension för Sydsvenskan, inte minst för att filmen vågar ta nya och subversiva grepp om det filmiska formspråket. Här blir kontrasten mellan den svulstiga politiska satiren och den klaustrofobiska teaterproduktionen, där de rika oljemagnaternas söner har köpt sig det konstnärliga tolkningsföreträdet till ett av mänsklighetens största trauman, är brutalt effektiv. Manuset väver dessutom samman syrliga sam- och framtidstidspolitiska kommentarer med snygga blinkningar till historiska klimatpolitiska brandtal som bjuder på ett frenetiskt driv, rätt mot undergångens brant. Hynek Pallas delade också ut en fullpoängare för Göteborgs-Posten. Jag är precis som Pallas övertygad om att detta kommer att vara en av de filmer som Cruise kommer att bli ihågkommen för. Digger är dessutom tillräckligt egensinnig och, ja, bisarr för att bli en framtida kultfavorit i stuk med Francis Ford Coppolas One from the heart, en film som blev ett så enormt ekonomiskt fiasko att den i stort sett på egen hand sköt Coppolas produktionsbolag Zoetrope i sank. Den kommersiella och kritiska floppen kan göras till ett bevis på att ett konstverk går lite för mycket på tvären med sin samtid.
Det finns ändå något ironiskt över att en film som handlar om att misslyckas ─ allt som går fel i Digger går fel på ett oåterkalleligt katastrofalt vis ─ i någon mån själv är ett misslyckande. Civilisationen, framför allt USA, går under i verkligheten som på film. Kommer nu även Warner Bros, efter flera floppar på rad som inkluderar Supergirl och The bride, att kasta in handduken? Med tanke på att den anrika studion kommer att inympas i Paramount efter det historiska uppköpet i början av oktober ser det skakigt ut.
Man lämnar biosalongen med en klump i magen. Alla invecklade sidospår och förvecklingar kommer att dröja kvar länge; den eskatologiska stämningen, den ödmjukande känslan av sorg inför samhällets bräcklighet. Det här är en film som Warner Bros nya ledning, med mediakoncernen Skydances Trump-röv-slickande vd David Ellison i spetsen, kommer att vilja amputera så fort som möjligt. Jag gillar hursomhelst tanken på att Iñárritu avsiktligt har sprängt ─ eller, tja, grävt ─ ett enormt intressant hål i sin egen regikarriär; det krävs lika delar mod som idioti att vara en riktig konstnär.




