Dokumentärfilmaren Iván Blancos film Första blatten på månen om artistern Douglas “Dogge Doggelito” Leon är inte en hiphopdokumentär. Man skulle kunna tro att en dokumentärfilmare som följer en av Sveriges mest legendariska emcees skulle vara en sådan film, men det är snarare en film om allt det som kommer innan, efter och mellan hiphop. Under tolv år följde Blanco Dogge i alla möjliga och omöjliga stunder i livet, med en idé om att berätta en allsidig och ärlig bild av en av de mest omtalade artisterna i svensk hiphop. Några dagar innan premiären träffas vi på FLM:s kontor för att reda ut hur filmen blev till, sanning och konsekvens, svårigheter att återge liv och hur det är att vara Dogge 2026.
Nathan Hamelberg (NH): Hur föddes den här filmen?
Iván Blanco (IB): Jag hade tänkt på att jag ville göra en film om Dogge i flera år, jag frågade för jättelänge sen, men i början var du emot att vara med. Din fru hade precis dött. Men sen hängde vi i Colombia. Det var där allting började.
När jag såg Första blatten på månen tänkte jag på rabaldret om Christopher Nolans storfilm The Odyssey: kan man verkligen skildra Odysseus på film? Oändliga spaltmeter skrevs om huruvida det var den riktiga Odysseus han visade (se exempelvis Torsten Rönnerstrand artikel i Dagens Arena). Dogge är även han en mytologisk figur, alla har sin version av honom.
NH: Douglas, kände du att den verklige Dogge fick synas på riktigt?
Douglas León (DL): Det är Iváns film. Men det är mitt liv som filmen bygger på.
Iváns film dekonstruerar, alla sidor och dess motsatser träder fram, det är sorgligt, dråpligt, allvarligt, komiskt, motsägelsefullt.
NH: Dogge, du har varit en darling, en bad boy, allt möjligt i svensk offentlighet och bland journalister. Har du fått komma till tals på riktigt?
DL: Jag har rappat i 42 år. Blev rikskänd när jag var femton. Jag har varit med och gjort allt. Varit clown, bad boy, skapat och varit konstnär. Jag har kommit till tals innan men den här dokumentären är en annan grej. Jag skrev en biografi tillsammans med Kim Veerabuthroo Nordberg för en massa år sedan (Ibland vill man bara försvinna, Albert Bonniers förlag, 2014). Han skulle inte ens göra en biografi, han skulle skriva en artikel till tidningen … men när han väl var med på att göra en biografi var han jättenoggrann, det blev fett. Jag fick samma känsla med Iván när vi var ute och reste. Han hade frågat mig om sin filmidé innan men då gick jag igenom skilsmässa. Men en dag när vi var i studion såg Iván mig komma ut på gatan och så frågade han igen “får jag göra en dokumentär om dig?”
IB: Det tog väldigt lång tid men sen när det väl kom igång följde jag Dogge i alla möjliga situationer, till läkaren, på gig, med familjen och på resor.
NH: Jag tänkte på det Dogge, om du äger eller inte äger berättelsen?
DL: Jag är bara en möbel i Iváns film. Jag är själv konstnär och jag gillar inte att andra ska lägga sig i en konstnärs verk. Det blir oftast bäst om folk gör sin grej bara. Jag bara lever mitt liv som det är. Det blir ingen teater, men samtidigt … det är hela mitt liv som är en teater, en cirkus. Jag gjorde det inte för mig utan mest för mina barn och barnbarn, att det ska finnas något från den här tiden.
Det är bitvis en väldigt mörk film. Och samtidigt hoppfull, det är scener med Dogge på botten och scener på semester med sin dotter. Vi ser en kubansk santería-begravningsrit för katten Mozart tillsammans med Douglas mamma Birgitta. Det är mycket av en absurd vardag som helt enkelt inte finns med i mediebilden av Dogge. Och sådant som bara tycks ha fångats på kamera av en slump, sådant som bara hamnar i dokumentärer när regissörer hamnar och nästintill lever nära inpå dem de vill skildra. Det hör helt enkelt till ovanligheterna att man får se artister skildrade på så nära håll. Inte menat romantiskt eller förskönande, det är rått, ömt, nästan plågsamt i stunder och inte minst även inkännande. Kanske helt enkelt sådant som väldigt många kommer känna igen sig i, och andra tvärtom kan ha svårt att relatera till. Dogge beskriver det som att “den här filmen, den är som ett annat land, någonstans. Ett land i landet. I Sverige fast inte”.
IB: Det är en del sjuka saker som inte kom med i filmen men som förhoppningsvis kommer visas som serie på SVT. Jag kommer att tänka på när dina barn ska döpas i etiopisk-ortodoxa kyrkan. På den tiden låg den i Hötorgets tunnelbanestation. Jag var själv paff, hade ingen aning om att det låg en kyrka där, bakom en plåtdörr.
Vi kommer in på hur mycket udda världar det finns i Stockholm. Hur reggae-Sverige alltid legat under jord så att säga. Klubbar som på något vis delat öde med källarmoskéer, mitt i smeten men några trappor ner, i skymundan. En sorts arkipelag, där legender uppträtt och nattliv utspelat sig medan Svensson åt plankstek. På något vis har hela filmen den här världen som fond.
NH: Hela filmen igenom känner jag även när jag ser att ni är vid välbekanta platser – “vad ska de göra nu då? Vad ska egentligen ske här?” Att man aldrig vet. Just den grejen: vilka saker finns i Sverige och blir sen satta i en källare, på en parkeringsplats, i skymundan. Kanske de mest självklara grejerna för oss, men ändå lite undanstoppade. Och den här filmen visar upp det, det motsägelsefulla. Jag tänker att det lika mycket är en film om Sverige som om Dogge.
IB: Dogge, i början av filmen, när du var på en baseballmatch i Alby. Det är ett sådant ögonblick där det både är i Sverige och i ett annat land.
DL: Seagull Park, Alby baseball. Sverige fattar inte att baseball är störst i Karibien.
IB: Inte en enda svensk är med och spelar.
NH: Det är precis som på fältet mellan Bagis och Skarpnäck, fett ofta träffas indier och pakistanier där och spelar cricket. Det är också Sverige.
IB: Dom är stenhårda, tränar hardcore. Jag brukar se dem spela.
NH: Du har levt ett helt liv innan filmen började spelas in Dogge. Kände ni någonsin att det skulle bli svårt att fånga det?
DL: Jag kände att det blev tjatigt. För mycket gamla bilder som alla har sett. Fansen har sett det där. Det var någon som sa det, jag har sett det där redan. Men han måste ju säga något om tiden innan.
IB: Jag måste berätta historien.
DL: Det gamla är det gamla, med den nya får man se vardagen, livet, kampen med allt, hustlandet. Folk tror att livet är en dans på rosor för att de sett en på tv.
IB: När jag visade delar av filmen för vaktmästaren på min gamla skola, Biskops Arnö, då sa han “det här är det bästa jag sett på länge”. Och det är ett ganska bra betyg, en gubbe som är 60 någonting.
NH: Jag tyckte att det var det. Jag har ju följt dig Dogge sen … ja, antagligen samma tid som vi föll för hiphop. Iván, tycker du att du gjort en hiphopfilm?
IB: Det är inte en hiphopfilm. Det är film om Dogge, om livet och om att åldras. Självklart är det hiphop med i den, Dogge är den han är.
NH: Jag håller både med och inte. Det är skönt att du inte “försöker vara hiphop” så att säga. Men jag tycker flowet, lagren i historien … alla tvära kast. Det är hiphop. Bilder i profil i en bilresa mot Botkyrka som kontrasteras mot bilder i profil trettio år senare. Bilder på Dogge som tränar frenetiskt som kontrasteras mot bilder på ett skrovmål. Och en hel del vardagstristess.
IB: Jag var så inspirerad av filmen Medan vi faller (Matthieu Kassowitz, 1995). Den är spännande hela vägen, och ändå skildrar den mest av allt tristess i en förort.
Början av Första blatten på månen påminner om Medan vi faller. Precis som i Kassowitz film sätter en liten berättelse i början tonen för allt som ska följa. Medan vi faller är hiphop och inte på samma gång, och så även Första blatten på månen. I inledningen när man hör karaktären Hubert dra ett skämt om en man som faller. “Än så länge har allt gått bra. Men det viktiga är inte fallet, det är hur man landar”. Det är som ett skit mellan låtarna på en hiphopskiva, man lyssnar på musiken med andra öron. Resten av filmen ses med en känsla som inte går att skaka av sig, att någon ska landa och slå ihjäl sig. I Första blatten på månen är det likadant fast ändå omvänt: istället för att man tror att någon ska dö förväntar jag mig att Dogge ska klara sig mirakulöst. Dogges berättelse om hur han som liten klättrar upp på taket där alla tunga lirare hänger i Alby för att kunna “bli första blatten på månen”, och sedan faller ner tio våningar, otroligt nog klarar sig genom att någon bryter fallet, och efter det är det som underverk ska ske. Det är som någon orten-variant av en berättelse om Madicken. Det är svårt att förstå hur Dogge ska klara sig igenom allt han är med om samtidigt som man är övertygad om att han kommer göra det. Den lilla berättelsen blir en metafor för hela berättelsen.
DL: Jag tycker att det är bra att filmen visar det svåra. För många tror att bara man slår som artist så blir det fett. Men det är det här som är raplivet. Om en ska lyckas kommer tusen att misslyckas, det är som med fotboll och allt annat.
NH: Jag tänker på hur många av dagens rappare det är som är internetrappare. Feta produktioner, de har tagit om sina bars tusen gånger tills de låter perfekt, kan varje vers i studion men har aldrig kört live, karriären mäts i streams. Jag minns när ni hade släppt näst sista skivan med The Latin Kings (Mitt Kvarter) och uppträdde med Boastin på Sturecompagniet, plötsligt blev det något knas med ljudet och du bara improviserade och tog allt acappella på rutin. Och folk var fett hajpade. Det var emceeing, inte internetrap. Det är rätt sällan man ser sånt idag. Det är rätt sällan man ser hiphop bokas live på klubb överhuvudtaget nuförtiden, tyvärr.
DL: En skiva var inte ens tanken när vi började köra. Och när vi blev mer seriösa sa de till oss “det kostar tio tusen i timmen att spela in i studio”. Vi sa ”shit, det kommer ju aldrig hända”. Det är därför jag blev tunnelbanerappare, rappade hela tiden i t-banan längs röda linjen. Där lärde jag mig rappa. I början var det fett hård rap, det blev hetsigt, vi blev till och med jagade. Men med tiden insåg vi att om vi rappar med humor, då blir folk glada, inte lika aggressiva. Och det är det vi tog med till Välkommen till förorten. Det är därför den är så speciell. Tunnelbanerhymes som vi hade gjort under lång tid. Alla stilar finns på den skivan. Alla svenska rappare finns i den. Om du vill ha Markoolio, Fint väder. Om du vill ha Ken Ring, Dax för bax. Nämn en rappare, den stilen finns på den plattan.
NH: Det är flummigt, när bilden av er var kaos hade ni alltså taggat ner för att det inte skulle mottas på ett negativt sätt. Det får mig att tänka på den där scenen som är rätt sent i filmen i Göteborg, när du är på någon debatt utanför bokmässan, det är någon sorts högerradikal tillställning. Jag hade hört förut att “Dogge loco, han är med de här galningarna”. Men man fattar att du inte riktigt ger dem det de hade velat ha. Men jag tänker också på hur du förut hade en helt annan plattform, du skrev krönikor i Aftonbladet och kunde utveckla teologiska, etiska och politiska idéer. Nu är det liksom Instagram-era, och allt handlar så mycket om optik. Om iscensättning.
IB: Så är det ju nu. På sätt och vis är det det hela den här filmen handlar om! Både ett sätt att visa upp Dogge men också att göra upp med hur bilderna av honom varit.
DL: Det var en cirkus, yogalärare, någon kommunist, Runar Søgaard och så han den där konstnären. Park någonting, han är rasistkonstnär.
NH: Dan Park. Det året hade de temat cancelkultur, när de frågar dig om censur säger du något i stil med “man får säga det man vill, så får man betala priset för det”. Rätt odramatiskt, det är som om de förväntade sig att du ska tycka synd om dem. Men jag tänker att om man kommer från hiphop, kommer från orten så är man van vid att typ kommunen lovar ut en lokal eller att man ska få delta på någon festival, sen drar de tillbaka det om de tycker något ser dåligt ut.
DL: Exakt! Jag tänker att de där var ute efter sympati för att de får kritik men de vet väl hur spelet är liksom?
NH: Det är provokation. Det är i och för sig hiphop med! Jag har inga problem med provokation om någon har något att komma med när de väl provocerat sig till uppmärksamhet. Och om de inte lackar på kritik, den som är mot dem har ju lika mycket yttrandefrihet som de har. Men om du gör det eller inte har något att komma med sen, släpp micken.
IB: Folk frågade mig “Vad händer? Vad håller Dogge på med?” Jag svara “jag vet inte, jag bara skildrar hans liv”.
DL: Jag är bara jag i filmen, även om det är Iván som filmar och väljer vad som ska med. Jag tror det är farligt att vara tyst. Nu pratar jag ut, det är det som är grymt med filmen.
Första blatten på månen hade svensk biopremiär 25 september, 2026.
