Jag har svårt för listor.
Att-göra-listor, packlistor, shoppinglistor, spotifylistor. Det finns någonting fascistiskt över dem som hos mig väcker ett instinktivt motstånd. Inte sällan får jag bannor av min fru och mina barn när jag kommer hem från affären och missat att köpa välling och o’boy. Jag skyller på glömska men egentligen handlar det om trots.
Kalla mig anti-listoman.
Särskilt svårt har jag för listor när det gäller film. Under ett kvalfyllt år som anställd på Cinemateket uppmanades jag att göra filmlistor dagarna i ända. Rangordna regissörer, skådespelare, genrer och jubilarer. Pitcha teman för nitiska kollegor som sedan höll upp listan mot ett av Celsings jättelika glasfönster och vred och vände på den med ett kritiskt flin; för att slutligen förinta både listan och mig med en vass kommentar. Allt var väldigt allvarligt. Vi var Turings kodknäckare på uppdrag i celluloidens parallella galax. I Filmhuset kan ingen höra dig skrika.
Men nu ska jag berätta en sak.
Filmlistan är ett diaboliskt påfund, älskad av dilettanten och den late elitisten. För listan signalerar mer än den undersöker. Den förutsätter rätt referenser och är tänkt att återspegla listmakarens oantastliga smak, när den i själva verket skjuter över det intellektuella jobbet på listans uttolkare – som om kopplingar och synergieffekter ska infinna sig bara för att man ställer ett antal filmtitlar på rad och beskriver filmernas handling och några av deras utmärkande drag i snärtiga ordvändningar.
Men, tänker du, en knixigt ihopknåpad och vackert formulerad filmlista kan jämföras med poesi, där träffsäkerhet och perspektiv fungerar upplysande och ger nya associationer. Varje lista är ändå en maktutövning, tänker jag. Vår tids besatthet av listor är en fördummande praktik som bör skärskådas med ett skeptiskt öga och synas utifrån Ciceros berömda motfråga om vem den egentligen tjänar. Cui bono?
Listmakandet speglar människans strävan att tygla en bångstyrig värld i greppbara kategorier och bura in den i en språkdräkt. Under ett brinnande världskrig skrev Jorge Luis Borges en uppdiktad taxonomi över djurriket, just för att blottlägga listans godtyckliga fundament. Skalar du löken tillräckligt länge finner du inte en kärna, utan lager av fåfänga och dåraktighet.
Det var alltså med viss tveksamhet jag packade upp Ashley Clarks The world of black cinema, nyligen utgiven på brittiska förlaget Laurence King. Boken omfattar hundra listade filmtitlar, presenterade med vackra stillbilder och korta texter som sällan sträcker sig över mer än en sida.
Även formgivningen gjorde mig misstänksam. 215 sidor, inbundna i iögonfallande neongröna pärmar – den sortens omsorgsfullt designade publikation som gärna slår sig till ro på ett soffbord och på sin höjd bläddras igenom med ena handen medan den andra håller i ett glas vin.
Clark, chefscurator på Criterion Collection och därmed i någon mån en stormogul för den goda filmsmaken, inleder dessutom med att ursäkta sin lista – inte för att han har gjort den, utan för att den, som alla listor, ofrånkomligen kommer att reta upp någon över det som utelämnats. Clark medger även att han – föga förvånande och filmens kollaborativa natur till trots – anlägger ett auteurperspektiv, mest för att det blir enklast så. Så långt spelar alltså även den här filmlistan efter genrens tröttsamt förutsägbara konventioner.
Men det dröjer inte länge innan Clarks bok börjar undandra sig mina invändningar. För liststrukturen till trots visar det sig att The world of black cinema är något så ovanligt som en tänkande kronologi – tillräckligt rörlig för att få även en notorisk antilistoman att börja omförhandla sina principer.
Clark beskriver själv boken som en resa genom ”cinematic blackness”: ett försök att kartlägga filmer som på olika sätt sätter den svarta erfarenheten i fokus, snarare än att – som brukligt – bara placeras i motsatsrelation till det dominerande vita perspektivet. I ett skarpt förord påpekar filmkonstnären Sir John Akomfrah att ett sådant företag länge tedde sig som en motsägelse i sig – filmhistorien kan trots allt lika gärna läsas som en krönika över rasism och systematiskt förtryck.
För att kunna göra detta aktiverar Clark en kontroversiell terminologi; han utgår nämligen från ras. I en svensk kontext – präglad av det som Tobias Hübinette har beskrivit som en färgblindhetens ideologi, där själva rasbegreppet länge har städats bort ur det offentliga språket – uppstår en produktiv spänning. Det skaver: att organisera en kanon kring en kategori stöpt i våld, förtryck och förnekelse. Och ändå är det just här som boken får fäste.
Det är friktionen i denna organisatoriska princip, i förening med Clarks historiska sensibilitet och lätta hand med pennan, som förvandlar uppräkningen från filmhistorisk gest till en struktur för tänkande. Utgångspunkten rör sig någonstans mellan den transatlantiska svarta kultur som blottläggs i Paul Gilroys bok The black Atlantic och den perspektivförskjutande parallellvärld som frammanas i Ryan Cooglers film Black Panther. Genom detta perspektiv låter Clark sitt tema växa till ett kulturhistoriskt rotsystem, där filmerna utgör knutpunkter.
Här finns genreexkursioner genom svart skräck, västern, komedi, sci-fi och experimentfilm. Här finns väntade amerikanska milstolpar, som Oscar Micheauxs Within our gates, Shaft, Malcolm X och Get out. Men vi ser även mycket mer okända filmer av historisk vikt, producerade i det postkoloniala Afrika, som Moustapha Alassanes nigeriska kortfilmswestern The return of an adventurer, ivorianska Muna Moto av Timité Bassori och angolanska Sambizanga av Sarah Maldoror, en av de första afrikanska långfilmerna att regisseras av en kvinna.
Över trettio nationer finns representerade – från Kuba, Brasilien, Martinique och Surinam, för att nämna några. Här ryms också en rad samproduktioner som blottlägger asymmetriska maktförhållanden mellan kolonisatör och koloniserad, samtidigt som de vittnar om filmernas konstnärliga och historiska värde. Den röda tråden skrivs ofta fram ur Clarks egna erfarenheter, inte sällan förankrade i hans första möten med dessa filmer.
Ett ovanligt stort utrymme ges dessutom åt dokumentärt material, där skarpa historiseringar löper sida vid sida med mer prövande läsningar. Exempelvis sätts den senegalesiske expatrioten Paulin Soumanou Vieyras kortdokumentär Africa on the Seine i relation till hans medverkan i den första kongressen för svarta författare och konstnärer på Sorbonne 1956.
Här finns även motläsningar: hur Zora Neale Hurstons fältstudier mellan 1927 och 1929 åskådliggör svarta amerikaners vardagsliv under en tid när filmindustrin formades av visuell Jim Crow-politik; hur kortdokumentären Meeting the man (1971) låter James Baldwin ta tyglarna från filmens vite regissör och förvandla ett högtravande litterärt porträtt till en obeveklig kritik av västvärldens rasism; och hur Madubuko Diakités tv-dokumentär Det osynliga folket (1972) – återfunnen och nyrestaurerad av CinemAfrica 2021 – speglar ett svenskt samhälle där den tigande inskränktheten hemsöker såväl öppen gata som byråkratiska mötesrum.
En annan styrka ligger i de öppna och dynamiska frågeställningar Clark når fram till under sin odyssé. De rör sig kring grundläggande problem: vad som egentligen konstituerar en ”svart” film, och huruvida en vit regissör överhuvudtaget kan göra anspråk på en sådan beteckning.
Samtidigt begränsas dessa frågor något av bokens konsekventa auteurfokus. Ett mer öppet synsätt hade kunnat vidga perspektivet till andra filmarbetare – ett samtida exempel finner vi i samarbetet mellan Ryan Coogler och Ludwig Göransson – och därigenom ytterligare komplicera bilden av vad som formar en films uttryck och tillhörighet.
Ett mer handfast problem med Clarks lista är att en hel del av de filmer han skriver om är mycket svåra att få tag på. Detta är givetvis inte Clarks fel, men det understryker hans säregna position som ciceron och grindvakt – är man curatorial director på Criterion har man långt större tillgång till världens alla inlåsta och geoblockade filmrariteter än gemene cinefil. Även här finns en analys att göra, för även om det inom filmarkivskrået på senare tid gjorts stora insatser för att identifiera, restaurera och tillgängliggöra länge förbisedda svarta filmer – Clark kallar det en arkivarisk guldålder i miniatyr – så är det ännu bara ”vissa publiker i väst” som erbjuds möjligheten att uppleva dessa filmskatter. Det är också här bokens ambivalens träder fram som tydligast. Den fungerar både som en öppning mot en ny historieskrivning och som en påminnelse om allt det som trängts undan ur offentlighetens synfält.
Cui bono? Formatet till trots får jag erkänna att det i detta fall är vi som läser. Det är en mycket fin och läsvärd bok om svart historia, maskerad som en filmlista.
Texten publicerades ursprungligen i FLM NR 75, sommar 2026. Bli prenumerant och få fyra nummer om året hem till dörren för bara 299 kronor. Beställ på shop.flm.nu.
