Framme i Sarajevo och blir direkt hypnotiserad av byggnaderna och staden.
Det är den 32:a upplagan av Sarajevo Film Festival. Festivalen grundades 1995 när staden fortfarande var belägrad. Stadens (regionens) historia och filmfestivalen som protest gör sig påmind överallt.
Hypnosen gör att jag missar min tid hos glam-teamet som festivalen erbjuder inför röda mattan. Synd men ändå skönt.
Röda mattan:
Min film Skråbock (Scraps) visas i tävlingssektionen European Shorts. Publiken var underbar.
Dagen innan jag åkte till Sarajevo läste min vän – skådespelaren Emma Broomé – att Emily Watson ska till festivalen för att ta emot hederspriset Heart of Sarajevo – ett erkännande av hennes karriär, däribland hennes ikoniska rollprestation i Lars von Triers film Breaking the waves. Såklart Emmas favoritfilm.
Emma skriver ett brev som kräver både sax och lim och säger till mig att jag måste göra allt jag kan för att leverera det till Emily. Jag gör som Emma säger och har med mig brevet under hela festivalen.
Lunch med regissörer, producenter och programsättare från European Shorts sektionen. Rester av klepe, ćevapi, bosanski lonac, pita och Emmas brev …
Festivalen har flera masterclasses. En med just Emily Watson och en med iranska regissören Asghar Farhadi. Sättet Emily beskrev inspelningen av Breaking the waves – är som att höra någon beskriva en (turbulent) kärlek man aldrig kom över. Den satte tonen och en ihållande irritation över inspelningar som håller henne i lång gisslan mellan scener när det enda hon vill är att kasta sig ut. Jag tyckte mycket om när hon beskrev känslan av att få ett nytt manus framför sig – ”I got this big mission … and then peace descends”.
Asghar Farhadi sa att de tre viktigaste elementen i filmskapande är:
ljud
teater
livet
Så jag går ut i staden och lever.
Och lyssnar.
Och ser: Good people av Milčo Mančevski (Nordmakedonien, 2026), Bro ram av Branko Schmidt (Kroatien, 2026), Neighbour av Dan Grabnar (Serbien, 2026), Object a av Ann Oren (Tyskland, Grekland 2026), When I get out av Metod Pevec (Slovenien, 2026), A hero av Asghar Farhadi (Iran, 2021), Thunder platoon av Theo Montoya (Colombia, Frankrike 2026).
Nästa dag springer jag in i Emily Watson på stan vid tre olika tillfällen. Bokstavligen springer in i. Senare på natten bestämmer min pojkvän och jag att vi tar ett sista glas på en bakgata. De ska precis stänga men leder oss ändå till ett bord. Servitören placerar mig rygg mot rygg med Emily Watson (i vitt bakom mig). När vi ska gå, ger jag henne brevet och säger ”My best friend would kill me if I didn’t give this to you”. Hon lägger sig över bordet och sträcker fram sina händer och säger ”Give it to me.”
Innan SFF var jag i Prizren, Kosovo på Dokufest för att visa Skråbock. Precis som i Prizren dånar böneutrop och fest även i Sarajevo.
Och motstånd.
Emily Norling (1989) är en svensk regissör, aktuell med kortfilmen Skråbock som tävlade i Startsladden på årets upplaga av Göteborgs filmfestival. Norling har även regisserat den guldbaggevinnande dokumentären Allt vi äger (2019), samt hybriddokumentären Megaheartz (2024). Sarajevos filmfestival pågick 14-21 augusti, 2026.
