2015 inföll tre stycken fredag den 13 i kalendern, vilket jag och mina vänner firade med att vi såg hela Fredagen den 13:e-filmserien under det året. En filmserie som sedan dess haft en väldigt speciell plats hos mig, trots att jag inte direkt klassar många filmer i serien som särskilt bra. Snarare brukar jag säga att om man vill förstå varför Alla helgons blodiga natt är så effektiv så ska man se den första Fredagen den 13:e, som till stor del efterapar Carpenters film från 1978 men utan att besitta vare sig hans finess, berättarteknik eller känsla för narrativ. Uppföljarna i Fredag den 13:e-franchisen blir alltmer absurda, från den dramatiska vändningen i att det var “den andra snubben som körde ambulansen som låg bakom allt!” till att slåss mot “budget-Carrie” och till slut hamna i yttre rymden. Jag vill dock lyfta höjdpunkterna i serien, den självmedvetna Fredagen den 13:e del VI – Jason lever och min favorit i serien, Fredag den 13:e del IV (som på engelska har undertiteln The final chapter). Den innehåller exakt den kombination av blod, sex och underhållning som jag – och säkert många andra – vill ha från en B-filmsslasher. Trots att de är underlägsna både Halloween och Terror på Elm Street-filmerna är Fredag den 13:e den filmserie som jag återvänder till mest. Deras brister blir en charm och det gör dem otroligt roliga att se i grupp, där varje helg under vårt maraton 2015 blev en ny höjdpunkt. Våra filmkvällar ägde också rum under samma år som jag kom ut. Det var även året då Saga Becker vann en Guldbagge, Sense8 hade hyllad premiär på Netflix och Caitlyn Jenner kom ut – fristående händelser som samtidigt synliggjorde transpersoner och bidrog till att jag kände mig trygg i att våga stå för vem jag var. Samtidigt som detta pågick fungerade de matrisartat blodiga B-filmerna som en form av trygghet i en omvälvande tid.
Därför infinner sig såklart ett leende på mina läppar när förtexterna till Jane Schoenbruns senaste film Teenage sex and death at Camp Miasma börjar rulla och vi får se vhs-omslag och filmaffischer till Camp Miasma, en inom filmen fiktiv franchise med kultförklarade skräckfilmer, som inte ens behöver ändra på undertitlarna på Fredagen den 13:e-seriens uppföljare för att driva med hur de spårar ur – till exempel får vi även här Part 3D, The final chapter följt av A new beginning.
Även om titeln låter antyda det, så är Schoenbruns senaste film ingen historia om hur ungdomar ligger runt för att sedan mördas. Istället får vi en metaberättelse, där vi följer regissören Kris (Hanna Einbinder), en hyllad Sundance-regissör som fått i uppdrag skriva och regissera en reboot av Camp Miasma-serien men nu lider av skrivkramp.
Kris oförmåga att komma till skott kommer delvis från svårigheten att uppdatera filmseriens ursprungliga transfoba twist. Mördaren Little Death beskrivs i en av filmernas bakgrundsberättelse som ett hemskt freak som spenderade hälften av veckorna på sommarkollot Miasma som pojke och den andra hälften som flicka. Något som provocerade de andra barnen så till den grad att han till slut dränktes av sina mobbare. Nu återuppstår Little Death för att hemsöka och lemlästa nya kollobarn i varje film. Kris, som varit ett fan av Camp Miasma-filmerna sedan barnsben (och beskriver dem som sitt sexuella uppvaknande), har fått i uppdrag av studion att leverera en “woke” uppdatering. Hon är väl medveten om att hennes status som queer filmskapare har gjort att produktionsbolaget ser detta som en chans att rentvå sig själva.
För att bryta skrivkrampen söker Kris upp den tillbakadragna Billy Presley (Gillian Anderson), huvudperson i den första Camp Miasma-filmen som visar sig bo kvar på kollot där allting spelades in. Typiskt för filmens metaterminologiska humor kallas hon kort och gott final girl – ett begrepp som myntades av Carol J. Clover i hennes artikel Her body, himself: Gender in the slasher film, för att beskriva den sista och ofta kvinnliga överlevaren, i slasherfilmer.
Nu bor Billy i det nedlagda sommarkollot där den första Camp Miasma-filmen spelades in, dekorerad med affischer, marknadsföring och samlarföremål från filmerna – och hon jämförs självklart med Norma Desmond från Sunset Boulevard. Efter en sensuell middagsscen, kalasandes på friterad kyckling, förenas snart Billy och Kris genom sina samtal om Camp Miasma, där filmerna snarare blir ett sätt att kommunicera runt andra inslingrande begär och konstnärliga belägenheter. Deras framväxande romans och sexuella lust är mästerligt porträtterat och för tankarna till hur Susan Sarandon och Catherine Deneuves romans skildrades i Tony Scotts Blodshunger. En del i vad som gör gestaltningen så effektiv är hur blicken får spela en stor roll. Först bildligt, där Kris söker efter svaret på vad som döljs i Billys blick i den första Camp Miasma-filmen, som bidrog till Kris sexuella uppvaknande. Dialogens outtalade undertext anspelar till stor på Laura Mulveys teori om “den manliga blicken” och delvis omtolkar begäret utifrån ett lesbiskt sammanhang. Men det kanske mest spännande i hela filmen är hur den också bejakar det sexuellt lockande i dess ursprungliga form, och undersöker hur det kan finnas något lustfyllt i att vara den som både betraktar och blir betraktad (något Kris uttalat lyfter som en fantasi).
I likhet med Cabin in the woods från 2012 så är Teenage sex and death at Camp Miasma till stor del en reflektion och kommentar på slasherfilmer och deras troper, gjord av någon som också älskar genren. Men filmen i sig är ingen slasher, istället utforskar Schoenbrun den inverkan som filmerna kan ha på oss som tittar och hur de kan forma vår identitet. Det här var något som var bärande för hens förra film I saw the tv glow, som delvis baserades på Schoenbruns egna upplevelser av identitetsskapande i mötet med 90-talsserien Buffy the vampire slayer. Sedan dess har “seeing the tv glow” blivit ett uttryck inom transcommunityt för att beskriva media som lett till ens “transuppvaknande” (för den nyfikna var David Cronenbergs Flugan en av mina sådana filmer).
Schoenbrun, själv transfeminin och icke-binär, fortsätter här på liknande tematik genom att gå i dialog med den transkodade seriemördaren som en återkommande figur. Greppet sträcker sig tillbaka till Psycho (Kris debutfilm Jouissance beskrivs som “Psycho ur duschdraperiets synvinkel”) och är en så bärande twist i Fredagen den 13:e rip-offen Sleepaway Camp (för den intresserade kan slutscenen beskådas här) att det är så gott som det enda skälet till att filmen blivit ihågkommen. Men Schoenbrun berättar nu utifrån perspektivet av någon, som i likhet med mig själv, såg Sleepaway Camp och istället identifierade sig med Angela och såg henne som filmens protagonist.
Istället för att fokusera på diskussioner om skräckfilmer och deras klichéer är Schoenbrun mer intresserad av att utforska känslorna de väcker i oss. Rädsla, gemenskap och framförallt lockelse. Sexualitet spelar ofta en stor roll i skräckfilmer och ett stående skämt är att innan internet blev en grej så var B-slashers mest ett sätt att få se ett par bröst på film. Det har också lett till (inte helt obefogad) kritik, men som tillslut började dra mot en slags överkorrigering, där man avsexualiserade filmerna till den grad att de också tappade en bärande del av berättelsen.
För det är något lockande med det förbjudna. Jag tänker tillbaka på när jag såg Brian De Palmas I nattens mörker, iklädd en läderrock av samma modell som filmens transsexuella seriemördare, där igenkänningen i sin tur gav mig samma typ av skeva lockelse. Där jag borde veta och förkasta det som är problematiskt så är det ibland samma problematik som gör det lockande. Det är just detta som är den känslomässiga kärnan i Teenage sex and death at Camp Miasma. Det är inte en tillfällighet att filmens mördare heter Little Death (La petite morte, en fransk eufemism för orgasm), trots allt.
Igenkänningen hos många transpersoner är stor. Min goda vän och kollega Rebecka Winter (som presenterade filmen ihop med mig inför en visning) sa bland annat: “[jag] känner ju mig nästan lite kränkt över att någon gjorde en film väldigt specifikt om mina problem”.
Själv har jag ibland skämtsamt sagt att jag hatar Jane Schoenbrun, för att hon utvecklar den typ av idéer som jag önskade att jag, som transperson som älskar genrefilm, själv hade kommit på.
För några år sedan arbetade jag på ett manus till en meta-slasher som legat på is efter att jag drabbades av skrivkramp. När Kris i filmen återkommande blir tillsagd att hennes skrivkramp beror på att hon övertänker allt och fastnar i diskursteori är det svårt att inte känna mig utpekad. Därför talar filmens budskap så starkt till mig: hur vi ibland bara måste få släppa taget och låta våra känslor styra. Det är det som är en så stor del av charmen med dumma slashers som Fredagen den 13:e, att tillåta sig att bli skrämd, underhållen eller till och med upphetsad. Det finns mycket filmteori i Schoenbruns film, men för att anamma dess budskap måste jag också få bejaka min egen sentimentalitet. Det sägs att “en bild säger mer än tusen ord” och Schoenbrun lyckas här verkligen skapa bilder som ramar in många blandade känslor.
– Gabrielle de Bourg, filmvetare och videobutiksägare.
