Det är svårt att prata om Mark Jenkins filmskapande utan att nämna hans egenartade produktionssätt. Med en gammal  Bolex 16mm-kamera som behöver vevas för hand och kan spela in högst 27 sekunder i taget fångar han bilderna på analog Kodak-film som han senare framkallar själv. Kamerans höga läte gör att det blir svårt att ta ljud under inspelningen, något som leder till att ljudbilden behöver skapas i efterhand. Filmernas drönande audiospår skapas ofta av Jenkin själv och förstärker den drömska känslan som lägger sig över hans alster. Skapandeprocessen sker alltså mycket för egen hand, det finns en slags extrem “gör det själv”-metodik i hans hantverk. Denna besatthet kom inte ur intet, tidigare arbetade Jenkins med digitala medel och spelade in tre långfilmer med mer konventionella metoder. Den senaste, The midnight drives, kom år 2007. I intervjuer har Jenkins sagt att han kände sig oberörd och kall av det digitala filmskapandet – det var något som saknades. 

Men efter att ha testat att spela in på Super-8 kom entusiasmen tillbaka med full kraft och nu verkar hans passion för den analoga filmen vara närmast ostoppbar. Min egen relation till Jenkin inleddes med Bait när jag såg den på Stockholms Filmfestival (där den vann bästa regi) 2019. Filmen, som vann pris för enastående debut på BAFTA-galan 2020, brittiska filmvärldens finaste och mest prestigefyllda gala, blev även lite av Jenkins internationella genombrott. Värt att notera är att det var producenternas debut snarare än hans regidebut. Vad som räknas i vissa prisgalor kan ibland vara smått förvirrande. 

 

Bait (MarkJenkin, 2019)
Bait (MarkJenkin, 2019)

 

 

I den svartvita filmen får vi följa Martin som försöker försörja sig som fiskare i en by på Cornwalls kust, en landsända i den sydvästra delen av Storbritannien som är ständigt närvarande i Jenkins filmer. Grevskapet, som Jenkin också själv kommer ifrån, har länge präglats av en stark fiskeindustri men har på senare tid blivit ett semestermål för rika storstadsbor, en utveckling som bland annat skildras i Bait. Med ett skådespeleri som är närmast Bressonskt i dess stumma utförande och ett bildspråk med tillhörande klippning som känns som hämtat ur teoretiskt underbyggda filmrörelser som franska nya vågen, berättar Jenkins en historia om gentrifiering, landsbygd, och en man som vägrar ge upp på det enda han kan – att fiska. Det fysiska hantverket i filmens tillkomst återspeglas också i dess innehåll. Med närbilder på händer och arbetsprocesser blir man som åskådare indragen i fiskeyrkets materiella verklighet, en verklighet som förstärks av den råa bildens repor och tillhörande burkiga ljud.

 

”- I work at the harbor, I’m a bloody fisherman!

– Are you? Where’s your boat?”

 

Filmen gestaltar ett samhälle i förändring, där Martins bror vill sälja deras faders hus till inflyttade rika storstadsbor som planerar att renovera huset för uthyrning, något som Martin kraftigt motsätter sig. Lokalbor som trycks ut ur sitt samhälle till förmån för rika “investerare” är inget nytt, runtom i Europa finns många berättelser om hur Airbnb och liknande företag trissar upp priserna i storstäder. Jenkin påbörjade sitt utforskande av bostadsmarknaden och dess ojämlikheter redan i Bronco’s house från 2015 som i mångt och mycket kan ses som en förstudie till Bait. Martin har själv inte råd att fortsätta sitt yrke i samhället han lever i, familjens fiskebåt används istället av hans bror som turistbåt för besökare. Som han uttrycker i en ordväxling med köparna av huset: “I work at the harbor, I’m a bloody fisherman!” till vilket han får svaret “Are you? Where’s your boat?”. Dock fortsätter han enträget försöka, kanske i en fåfäng vilja att hålla traditionen vid liv eller för att han helt enkelt inte kan något annat. Det går att ställa sig frågan om Jenkin själv är likadan i sin envisa hängivelse till den analoga filmen.

 

Enys men (Mark Jenkin, 2022)
Enys men (Mark Jenkin, 2022)

 

Med Enys men som hade premiär i Cannes 2022 testade Jenkins något nytt. Vi är kvar i Cornwall men har tagit oss bortom fiskebyarna till en liten ö utanför kusten, där en kvinna arbetar volontärt med att dokumentera den sällsynta blomman som växer på ön. De vackra färgerna i den analoga bilden är i Enys men fri från reporna i den svartvita bilden i Bait. Berättelsen är en mer regelrätt hypnotiserande lågmäld skräckfilmsberättelse där karaktärerna rör sig närmare och närmare galenskapen, troligen påverkat av deras isolering. Tankarna leds till Robert Eggers The lighthouse (2019), men mardrömmarna är här mindre högljudda och mer subtila. Bland de mystiska företeelserna ser vi en sten som sakta närmar sig huset samtidigt som människor dyker upp och försvinner på ön likt spöken. För vad som går i huvudpersonens rutinmässiga och isolerade liv förskjuts gränsen för vad som är verkligt och inte. 

 

Enys men (Mark Jenkin, 2022)
Enys men (Mark Jenkin, 2022)

 

En intressant fotnot om Enys men är att filmen marknadsfördes med vad som antas vara den första filmaffischen (för en spelfilm i större distribution) på korniska, ett minoritetsspråk som fick EUs högsta skyddsstatus först i slutet på 2025, då upphöjt från den lägre skyddsstatus det fick år 2002. Det korniska folket har sedan 2014 minoritetsstatus och Jenkins engagemang för regionen belyser också vikten av att bevara och utveckla områdets egen kultur och identitet, till exempel genom egna kulturella uttryck som film.

 

 

Rose of Nevada (Mark Jenkin, 2025)
George Mackay och Callum Turner spelar i Rose of Nevada (Mark Jenkin, 2025)

 

I hans senaste alster, Rose of Nevada (2025), följer vi två fiskemän som ovetandes reser bakåt i tiden när de ger sig ut på en fisketur i en båt med ett mystiskt förflutet. I en slags kulminering av de tidigare filmerna tycks den nästkommande filmen sammanföra fiskebåtarna och samhällsfrågorna i Bait med den hypnotiskt meditativa känslan från Enys men. Samtiden är dock mer uppluckrad, istället rör vi oss mellan olika tidsrum i vad som har beskrivits som en berättelse som fokuserar mer på hur tidens gång påverkar samhället, och specifikt Cornwall, på både ett psykologiskt och ett kulturellt plan. Undertecknad har inte haft möjligheten att se den ännu men hoppas starkt på en svensk biodistribution under året som kommer så att jag återigen får möjlighet att försvinna bort i Jenkins analoga filmvärld och omslutande ljudbild. 

 

Fotnot: Bait och Enys men finns att strömma på Draken film. Abonnera på Draken film premium och få en prenumeration på FLM!