Det har gått snart 20 år sedan FLM i sitt allra första nummer någonsin frågade politiker och politiska opinionsbildare om vilka filmer som påverkat dem mest politiskt (se svaren här). Mycket har hänt sedan dess. Inte minst syns skiftningar i det politiska landskapet; Folkpartiet har blivit Liberalerna, Magdalena Andersson blev Sveriges första kvinnliga statsminister och tre år efter den förra enkätens publicering kom Sverigedemokraterna in i riksdagen.

Inför valet i år har vi frågat en utvald skara från olika delar av det politiska spektrumet, ibland har partiledarna svarat direkt, ibland partisekreterare eller kulturpolitiska talespersoner. Däremot finns det inga svar från Sverigedemokraterna då vi förbehåller oss privilegiet att inte bjuda in ett högernationalistiskt parti med nazistiska och rasistiska rötter till filmklubben, och så är det med det. Det här är inte en utfrågning som ställer makthavarna mot väggen, snarare vill vi synliggöra hur film påverkar oss på ett personligt och politiskt plan, och utgör en del av det offentliga samtalet. 

 

Leonidas Aretakis, chefredaktör Flamman – oberoende socialistisk

Ken Loachs Land och frihet (1995) är en hyllning till det frihetligt socialistiska motståndet mot Franco under spanska inbördeskriget. Filmen rymmer en legendarisk scen där soldater och bybor debatterar om jorden ska kollektiviseras mitt under brinnande krig – en diskussion som sägs ha fortsatt långt efter att kamerorna stängts av. För den utopiska vänstern kring millennieskiftet var filmen närmast obligatorisk, med mottot: ”En annan värld är möjlig.”

 

Mats Berglund, kulturutskottets ordförande Miljöpartiet

Det är naturligtvis många filmer som har betytt mycket för mig. Mitt politiska engagemang började tidigt även om det dröjde till vuxen ålder innan jag blev partipolitiskt aktiv. Folkomröstningen om kärnkraft skedde när jag precis hade fyllt tio år, men debatten och omröstningen lämnade tydliga spår hos mig, och jag deltog i demonstrationer mot kärnkraft. Tage Danielssons film Sopor (1981) som hade premiär ett år efter folkomröstningen betydde därför något för mig vid den tidpunkten. En komedi, en satir där ledande politiker, men också kungafamiljen, beskrevs på ett ändå rätt mänskligt sätt satte avtryck. Vikten av att faktiskt engagera sig, även om man är ung, ett barn. Att ta ett ledarskap. Jag har kvar alla de tankar och åsikter om miljön, naturen, samhället och inte minst kärnkraften som jag hade som tioåring än idag.

 

Fredrik Brange, partisekreterare Liberalerna

Den film som påverkat mig allra mest är Steven Spielbergs Schindler’s list (1993). Det är en stark påminnelse om Europas mörkaste kapitel i historien, men också om vad en enskild människa kan åstadkomma genom mod och civilkurage. För mig understryker den vikten av att värna demokrati, rättsstatens principer och människovärde – värden som aldrig kan tas för givna.

 

Nooshi Dadgostar, partiledare Vänsterpartiet

Jag var typ 27 år och pluggade på juristlinjen när jag såg Gabriela Pichlers Äta sova dö (2012). Jag hade precis varit på en föreläsning i arbetsrätt och gick sedan på bio. Det blev en märklig upplevelse, för bara några timmar tidigare hade vi suttit och diskuterat uppsägningar, anställningsskydd och arbetsrättsliga regler. På bioduken såg jag vad allt det där faktiskt betyder i människors liv. Filmen följer Raša, en ung kvinna som arbetar på en fabrik i Skåne. När fabriken gör nedskärningar förlorar hon jobbet och tvingas kämpa för att få vardagen att gå ihop. Det som berörde mig var hur nära och verkligt allt kändes. Här fanns inga stora politiska slagord, bara människor som försöker leva sina liv, försörja sig, ta hand om sina familjer och hitta en väg framåt trots att förutsättningarna plötsligt förändras.

När jag gick ut från biografen tänkte jag på hur olika verkligheten ser ut beroende på var man står. På universitetet pratade vi om lagar och paragrafer. I filmen mötte jag människorna som påverkas av dem. Det blev en påminnelse om att bakom varje beslut, varje regel och varje siffra i statistiken finns en människa med drömmar, ansvar och en framtid som står på spel.

Det är nog därför filmen har stannat kvar hos mig. Den fångade något viktigt om klass, arbete och människovärde. Om hur ojämlikhet inte bara handlar om pengar, utan också om trygghet, makt och möjligheten att själv forma sitt liv. Och den påminde mig om något som jag fortfarande bär med mig: att ett samhälle måste fungera också för den som förlorar jobbet, hamnar mellan stolarna eller behöver en ny chans.

 

Malin Danielsson, kulturpolitisk talesperson Liberalerna

Det finns så många filmer som har gjort intryck på mig och påverkat mig som politiker. Oftast är det filmer som handlar om hur personer har fått kämpa för sin frihet eller sina rättigheter, som i Schindlers’ list eller Roe vs Wade (1989). En film som jag på senare tid blivit mycket berörd av var John Tornblads Sockerexperimentet (2023). Den berörde dels på grund av insatserna från skådespelarna som själva har funktionsnedsättningar och dels för att den bygger på en verklig händelse. Den visar hur viktigt det är att fortsätta kampen för allas rätt till ett liv som andra. Inte en av alla storfilmer men en film alla borde se.

 

Catarina Deremar, kulturpolitisk talesperson Centerpartiet

Jag går några år tillbaka, det finns ju trots allt filmer som lever kvar i en. Det kan vara makalösa skådespelarinsatser, ett vackert foto, ljuvlig filmmusik eller en stämning som man bär med sig. En film som berörde mig väldigt starkt och som jag fortfarande kan känna rysningar av är Den enfaldige mördaren av Hasse Alfredsson från 1982. Att se den enfaldige onde mannen Höglund gjorde att jag ställde mig frågan hur en människa kan bli så ond och varför. Scenen där han bränner upp pengarna från en fattig arrendator tror jag aldrig lämnar mig. Höglund hade egentligen möjlighet att hjälpa andra men valde en annan väg, den onda. För att inte tala om den utsatta Svens situation. Det ger kraft till att vilja förändra samhället, att se sina medmänniskor och få bort orättvisor och ge alla en chans att känna tillhörighet och gemenskap.

 

Karin Enström, partisekreterare Moderaterna

Groundhog day (1993) av Harold Ramis är kanske inte den mest uppenbart politiska filmen, men den fångar något allmängiltigt som jag ofta tänker på. Phil Connors förändrar inte sin situation genom att vänta på att omständigheterna ska förändras. Han förändrar sig själv, dag efter dag, tills han blir någon som bidrar till sin omgivning i stället för att bara kräva av den. Det är frihet under ansvar i praktiken. Ingen annan kan göra jobbet åt dig, men den som tar tag i sitt eget liv kan till slut vinna både andras respekt och sin egen frihet.

Det påminner mig om samtal jag haft med människor som en gång stod långt från arbetsmarknaden, i utanförskap eller i beroende av bidrag, och som med rätt stöd tagit steget till ett jobb, en utbildning, ett eget boende. Det är sällan en dramatisk vändpunkt. Det är snarare en lång rad små beslut, dag efter dag – precis som i filmen – som till slut förändrar allt.

En annan film som betytt mycket för mig är De andras liv (2006) av Florian Henckel von Donnersmarck. Den skildrar livet i ett auktoritärt samhälle och hur enskilda människor, mitt i ett system byggt på misstro och kontroll, ändå gör egna val som gör skillnad. Den är en påminnelse om att frihet aldrig kan tas för given. Den måste försvaras, om och om igen, av vanliga människor som vågar göra rätt.

Båda filmerna handlar i grunden om samma sak, fast från olika håll: friheten att forma sitt eget liv, och ansvaret som följer med den friheten. Den ena visar vad frihet under ansvar kan göra för en enskild människa i vardagen. Den andra visar vad som går förlorat när friheten helt saknas, och vad enskilda människors mod kan betyda när den ska återtas.

 

Felicia Ferreira, chefredaktör Dagen – partipolitiskt obunden på kristen grund

En film som gjort särskilt starkt intryck på mig under den senaste tiden är dokumentären Förintade toner (2026) av Benjamin Wolff. Filmen följer dirigenten Sofia Winiarski i arbetet med att återupptäcka musik som nazisterna försökte utplåna under Förintelsen. Instrument konfiskerades, noter brändes och tonsättare raderades ur musiklivet. Filmen påminner mig om att förtryck inte bara handlar om att beröva människor livet utan också om att utplåna deras minne, identitet och berättelser. Kampen mot hat handlar därför inte bara om att skydda människor, utan också om att värna de kulturer och historier som gör oss till dem vi är.

 

Maria Forsberg, partisekreterare Vänsterpartiet

Filmer som påverkat mig politiskt är Star Wars-trilogin eller Stjärnornas krig (1977), Rymdimperiet slår tillbaka (1980) och Jedins återkomst (1983) av regissören George Lucas. 

Jag såg dem som barn och fastnade redan då för kampen mellan det goda och onda. Kampen för demokrati och rättvisa. Hur korruption underminerar ett samhälle och låter en diktator ta över. I slutändan vinner de goda, den hårt kämpande motståndsrörelsen, med Luke Skywalker och prinsassan Leia i spetsen. Det är en kamp jag har tagit med mig i mitt politiska engagemang. 

 

Amalthea Frantz, chefredaktör Arbetaren – syndikalistisk

Som barn såg jag Gustaf Molanders Rid i natt! (1942) Även om jag inte förstod ens hälften, gjorde upproret mot överheten ett bestående intryck på mig. Som vuxen har jag dock varit svårpåverkad, men jag är en aning traumatiserad av Tomas Alfredsons komedi Torsk på Tallinn (1999) – det är en av de mest ångestframkallande filmer som gjorts. 

 

Hannes Hervieu, partisekreterare Centerpartiet

Jag skulle kunna välja filmer som jag i vuxen ålder sett och som bekräftat min världsbild, men väljer istället några jag såg i unga år och som formade den. Som barn gjorde Resan till Melonia (1989) av Per Åhlin starkt intryck på mig i synen på människans samklang med naturen. Wolfgang Beckers Good Bye, Lenin! (2003) väckte mitt intresse för hur samhällssystem påverkar människors vardag och Ang Lees Brokeback Mountain (2005) minns jag påverkade mig djupt i synen på individen. Jag minns också hur jag alldeles för ung såg Stanley Kubricks A clockwork orange (1971) och hur den skakade om mig inför människors användande av våld för att få makt över andra.

 

Jörgen Huitfeldt, chefredaktör Kvartal – politiskt oberoende

Film är definitivt det kulturuttryck som påverkat mig mest på alla plan. Som tonåring såg jag Alan Parkers Mississippi brinner (1989) om medborgarrättsrörelsen i USA. Den gjorde ett oerhört starkt intryck på mig. Som vuxen påverkades jag av På nära håll som bygger på Werner Teskes öde, en Stasiofficer som drabbades av samvetskval och blev den sista personen som avrättades i DDR. 

 

Ulf Kristersson, partiledare Moderaternas och Sveriges statsminister

Bröderna Lejonhjärta – både boken och filmen – var en stark upplevelse för mig i yngre tonåren. Den personliga uppgiften att göra det som är rätt, även om det är svårt. ”För annars är man bara en liten lort”. Och den kanske eviga kampen mellan frihet och förtryck. Jag tänkte kanske inte politik just då men det blev politiskt några år senare.   

 

Parisa Liljestrand, kulturminister Moderaterna

Steven Spielbergs Schindler’s list (1993) är en film som påverkat mig politiskt på många plan. Inte minst för att den ger en nära skildring av den enorma tragedi som Förintelsen var och som vi alla behöver påminna oss om. Men också för att den visar vilken skillnad man som enskild person kan göra för människors livsöden.

 

Amanda Lind, språkrör Miljöpartiet

Jag älskar film, som konstform har den en enorm förmåga att öppna upp för känslor, eftertanke och nya perspektiv. Kombinationen av en stark berättelse med ljud, musik och dramaturgi kan verkligen beröra. Det är många filmer som har inspirerat mig genom åren på olika sätt. Som barn var Ronja Rövardotter-filmatiseringen (1984) något jag tror bidrog till känslan för naturen och ett grundläggande rättspatos, samma med Nausicaä från Vindarnas dal (1984) av Hayao Miyazaki i tonåren. Flugornas herre av Peter Brook (1963) som vi såg i skolan var en annan som berörde när det gäller respekt för människovärdet, demokrati och utmaningen med grupptryck och att ledas iväg i fel riktning.
Sedan uppskattar jag att se film som beskriver komplexa situationer, livsöden från sammanhang långt ifrån mina egna, människor som försöker hitta vägar fram i svåra situationer. And then we danced (2019) av Levan Akin är en sådan. Men oavsett hur eller vilka filmer jag gillat är det just mångfalden som är central. Att det finns något för alla, det breda och det smala, nya berättelser som kan bli framtidens klassiker. Det är därför som det är viktigt att vi har en stark svensk filmpolitik.

 

Lisa Magnusson, ledarskribent Dagens Nyheter – oberoende liberal

Det är alltid kul med originella berättelser i denna strömlinjeformade strömningsera! I Joachim Triers Sentimental value (2025) handlar det rent konkret om en dysfunktionell kulturman med familj. Hur blev han som han blev? Och vilka blir de döttrar som vuxit upp i hans skugga? Men filmen öppnar också för ett större perspektiv: Trots att just familjen utgör navet för hela det nykonservativa projektet har dagens höger inget att komma med. Barn avfärdas bara som de enskilda föräldrarnas ansvar, alternativt sitt eget – i Sverige ska de nu kunna kastas i fängelse redan vid 13 års ålder. Sentimental value går bortom sådan svartvit, svekfull plakatpopulism  – precis som alla intressanta politiska verk.

 

P.M. Nilsson, VD på Timbro – marknadsliberal tankesmedja

Rasmus på luffen (1981). Han går sin egen väg när han en natt rymmer från barnhemmet. Föreståndaren är en förtryckande kvinna, har liten eller ingen förståelse för småpojkar, eller att adoptivföräldrar hellre väljer flickor med lockigt hår. Hans bästa vän vågar inte ändra sitt liv men Rasmus tar sig ut och springer i nattdimman över Enebacken och skapar ett helt nytt liv med egna föräldrar. Han möter hela tiden motstånd men ger sig inte och han vet vad han vill. Ett föredöme.

 

Liza-Maria Norlin, partisekreterare Kristdemokraterna

Det finns en filmatisering av Onkel Toms stuga från 1987 som jag tittade på om och om igen i min barndom. Den satte tidigt spår i mig, i förståelsen av vad människovärde betyder, samt av vikten av att få äga sig själv även om det inte alltid är en självklarhet. Människovärdet är något vi alla behöver stå upp och kämpa för. I den här filmen får man följa flera människoöden, vilket är något som inspirerar mig än idag. För mitt politiska engagemang förstärker filmen vikten av goda värderingar och att se människan före systemet. Kanske visar den framför allt styrkan i hopp, vänskap och musiken.

 

Karin Pettersson, kulturchef Aftonbladet – oberoende socialdemokratisk

När jag var 13 år kom filmen Mississippi brinner (1989), där Gene Hackman och Willem Dafoe spelar två FBI-agenter som försöker hitta mördarna till tre svarta medborgarrättsaktivister i den amerikanska södern. Det är en våldsam film, brutal och febrig som förmår skildra hatet och den totala avhumanisering som är slaveriets och rasismens både orsak och konsekvens så att det blev verkligt för ett barn. Filmen har inga svar på hur ett samhälle försvarar sig mot denna ondska, annat än med lagar och till slut våld, i Gene Hackmans skepnad. Det som stannade kvar i mig var kanske just det; insikten om att det finns ett oresonligt hat som sitter så djupt att det inte går att lagstifta eller snacka bort. Och så rädslan, förnedringen och de brinnande korsen som bärande element i det USA som min generation annars sökte sig mot. 

 

Lawen Redar, Socialdemokraternas integrationspolitiska talesperson 

Det finns fyra filmer jag alltid återkommer till: 

Stanley Kubricks År 2001 – ett rymdäventyr (1968) är bättre än någon annan film och före all annan film med att ställa frågan om huruvida människan är slutpunkten för evolutionen? Med anledning av AI:s framväxt är frågeställningen mer aktuell än någonsin.

Kubricks A clockwork orange (1971) handlar om den fria viljan, staten och människans moraliska ansvar. Sen gör Malcolm McDowell kanske den mest imponerande skådespelarinsatsen jag har sett.

Christopher Nolans Inception (2010) handlar om den filosofiska frågeställningen om hur en idé planteras i en annan människas medvetande och om faran med illusioner.

Sen måste jag ju ha med en svensk film! På senare år är det Tarik Saleh som står för det, inte minst filmen Boy from heaven (2022). Skamligt nog har jag ännu inte sett Eagles of the republic från förra året. 

 

Elisabeth Thand Ringqvist, partiledare Centerpartiet

Jonathan Demmes Philadelphia (1993) är en film som berörde mig på djupet. Känslan av orättvisa och hur en människa kunde förlora allt bara för vem han var och vem han älskade. Den känslan av att något var djupt fel blev en drivkraft, och en påminnelse om politikens viktigaste uppgift: att försvara varje människas frihet att leva sitt liv som den vill och att ingen ska behandlas sämre på grund av vem man är. Något som jag kämpar för varje dag.

 

Daniel Suhonen, chef för tankesmedjan Katalys – politiskt obunden men på LO-medlemmarnas sida enligt egen beskrivning

Den ena filmen som påverkat mig är Sånger från andra våningen (2000) av Roy Andersson. Jag minns att jag såg den på bio när den kom för ungefär 25 år sen. I denna film fångar Roy allt som hänt och var på väg att hända – socialdemokratins nedskärningar och välfärdsstatens avskaffande. Den stärkte mig i min vänstersocialdemokratiska analys. Den andra filmen är Ådalen 31 (1969) av Bo Widerberg som handlar om reformismen som kraft och om att ”prata med varandra” istället för att slåss. I slutscenen river den lilla familjen den mördade faderns skjorta för att putsa glasrutan med, för att släppa in ljus och liv tillsammans med budskapet om att kampen och livet alltid går vidare.

 

Mattias Svensson, ledarskribent Svenska Dagbladet (obunden moderat)

För min generation är det omöjligt att förbigå Döda poeters sällskap (1989). Peter Weirs känslosamma film fångade den stämning av frihetslängtan och ifrågasättande av självutnämnda auktoriteter som präglade tiden för kommunismens och andra diktaturers fall. Den illustrerar det evigt viktiga budskapet om att det finns ett egenvärde i att få upptäcka sina förmågor och välja sin egen väg – och gärna följa en och annan oväntad stig på slingrande äventyr. Samt att aldrig så vällovlig omsorg om andras rätta väg lätt kan slå över i kvävande och dödlig repression.

 

Roland Utbult, Kulturpolitisk talesperson (KD)

Den film som påverkat mig mest politiskt och som jag gärna återkommer till är Gudfadern (1972). Den beskriver hur makt och korruption i samhället kan omintetgöra en demokratisk utveckling. Filmen beskriver också hur olagliga affärer görs till norm och våld blir legitimt. På så sätt ger filmen ett politiskt budskap om samhällets sårbarhet och hur de val vi ställs inför har stor betydelse. Men jag kan inte låta bli att lyfta fram den fantastiska filmmusiken, inte minst Pietro Mascagnis formidabla Intermezzo ur operan På Sicilien (Cavalleria rusticana) i Gudfadern 3.

 

Björn Wiechel, kulturpolitisk talesperson Socialdemokraterna (Riksdagsledamot för Västerbottens län)

Jag vill gärna nämna fyra filmer. För det första I faderns namn (1993) av Jim Sheridan. Såg den som barn och tyckte att den var stark. Den väckte frågor om identitet och stolthet, och hur man kan kämpa för rättvisa på rätt och fel sätt. 

Äppelkriget (1971) av Hasse Alfredson och Tage Danielsson. Egentligen är stora delar av Hasse och Tages katalog viktig för mig. Men just den här filmen väver in konflikten mellan allas vår miljö och exploaterande kommersiella intressen på ett elegant sätt med humor, allvar, buskis, absurditet, sång och skönhet, på sånt där otroligt rikt och finurligt Hasse-och-Tage-sätt. 

De andras liv (2006) av Florian Henckel von Donnersmarck. En favorit! Det jag tar med mig är hur ömt, allvarsamt och respektfullt filmen skildrar en svår relation mellan människan och hennes frihet och ett förtryckande samhällssystem. Väldigt snygg film. 

Det omätbara (2004) av Nils Petter Löfstedt. Tänk att se verkligheten presenterad som den är, rätt upp och ner, i vardagen, faktiskt är så politisk. Alla våra handlingar och val spelar roll. Det goda bärs upp av alla som dagligen skapar mening och värdighet för varandra.