Matt Damon har tillbringat större delen av sin karriär med att försöka ta sig hem. Ofta misslyckas han. Ibland vägrar han. Och när han väl är hemma vill han ofta lämna. I sommar försöker Matt Damon ta sig hem igen. Den här gången som Homeros krigare i Christopher Nolans The odyssey.
Att en kompakt man med vardagligt utseende från Boston ska spela den antika hjälten Odysseus känns vid en första anblick inte som det mest självklara valet. Damon saknar mytisk tyngd; han är inte byggd som en gud, inte laddad med en hjälteaura. Snarare tvärtom. Men jag tror att Matt Damon förstår sig på rollen bättre än de flesta. Han har mer än någon annan skådespelare, konsekvent och över årtionden, gestaltat samma tillstånd: att befinna sig långt hemifrån. Likt Odysseus definieras Damon av sin besatthet av hemmet snarare än av sina triumfer. Ingen av dem segrar genom att vara bäst, deras styrka är uthålligheten. Om Odysseus är originalet, urbilden av mannen som försöker ta sig hem, så är Matt Damon hans moderna arvtagare.
Privat framstår Matt Damon däremot som provocerande stabil. Pappa till fyra döttrar, gift sedan länge, och till skillnad från många andra (manliga) femtio-plus-stjärnor har han under decennier navigerat Hollywoods offentlighet utan att tappa fotfästet. Givet att han inte alltid lyckats hålla tungan rätt i mun. Han uttalade sig lite förmildrande om Weinstein under metoo och han dumpade sin flickvän och motspelare Minnie Driver på The Oprah Winfrey show 1998. Men allt som allt – inga större skandaler, inga spektakulära haverier. Bara en stadig närvaro, lite som hans roller: lågmäld, uthållig och svår att rubba.
Damons karaktärer överlever främst genom uthållighet, anpassning och en mekanisk vilja att fortsätta. Odysseus var, enligt min mening, en ganska jobbig man men med bra överlevnadsinstinkter vilket ligger helt i linje med Damons persona på den stora duken. Här finns många exempel, men det blir tydligast i de filmer där avståndet till hemmet är som störst. I Damon och Christopher Nolans första film tillsammans, Interstellar från 2014, är han så långt hemifrån att själva idén om hem börjar lösas upp. En isolerad, desperat astronaut beredd att göra vad som helst för att ta sig tillbaka. Vilket också är exakt vad han senare lyckas med i Ridley Scotts The Martian som utkom ett år senare. Det är i dessa roller som Damons arketyp framträder som tydligast. Man kan nästan tro att han fallit offer för type-casting.
Men för att verkligen förstå Matt Damons karriär så bör vi kanske i stället för att studera hans filmer i kronologisk ordning undersöka dem utifrån hur långt hemifrån han befinner sig i dem, i bokstavlig och bildlig bemärkelse. Rollerna i rymden, som nämnts ovan, blir isåfall avstampet. Men resan, och karriären, började ändå i Will Hunting, från 1997. Manuset var först bara en inlämningsuppgift under Damons tid på Harvard, där han studerade engelska innan han hoppade av. Instruktionerna var att skriva en kort teaterpjäs med en akt, i stället lämnade han in den första akten av tre som skulle bli en långfilm och fick högsta betyg. Han visade manuset för barndomsvännen Ben Affleck och tillsammans skrev de berättelsen om en kille från Boston med en intelligens som kan ta honom var som helst. Will Hunting är fortfarande Damons mest hyllade roll, det är också den roll som känns mest förankrad och personlig. Publiken känner att där, just där, är han i sitt esse, han är hemma. Boston är Damons Ithaka: tryggt, instängt och definierande. Men det är en falsk stabilitet. Will Hunting är hemma i Boston på samma sätt som man är hemma i något man ännu inte har vuxit ifrån. Hemmet både definierar och begränsar honom. Tack vare en tålmodig psykolog spelad av Robin Williams och en uppmuntrande professor (Stellan Skarsgård) öppnas möjligheten till något annat, men varje steg bort från Boston är också ett steg bort från den han är. I slutet av filmen, när han kör ifrån Boston för att han ”had to go see about a girl”, får hans karriär sin riktning ut i världen. Sedan dess har han rört sig längre och längre bort, mot planeter, krig och lögner. Han återvänder till Boston ibland, som i Martin Scorseses psykologiska polisdrama The departed (2006) i vilken han spelar en polis som egentligen tillhör den andra sidan, fast i ett liv som hela tiden håller på att glida honom ur händerna. Han är en infiltratör som byggt hela sin identitet på en lögn. Han är “hemma”, men på fel plats, i fel liv. Hemmet knäcker honom till slut och han försöker ännu en gång att lämna Boston med en tjej för att lägga sin gamla identitet bakom sig.
Relationen till hemmet är sällan så linjär som en resa tillbaka, särskilt inte om hemmet handlar om identitet lika mycket som en plats.
I The talented Mr. Ripley spelar han inte en man som vill hem, utan en som vill in i någon annans. Damons Ripley är en slags perverterad Odysseus: besatt av att ersätta i stället för att återvända. Denna komplicerade relation fortsatte när Jason Bourne vaknade upp i ett Europa präglat av paranoian efter millennieskiftet, jagad genom tågstationer, bakgator och anonyma hotellrum, alltid i rörelse, alltid på väg bort. Bourne försöker desperat förstå var han hör hemma bara för att sedan vägra komma hem i alla uppföljare. Bourne-filmerna fångar ett 2000-tal präglat av misstänksamhet och övervakning, till ett pulserande soundtrack med tidstypiskt elektroniska beats. I dessa filmer kokar temat ner till sin renaste form: en man som inte vet vem han är och därför inte vet var han hör hemma. Och när han väl börjar närma sig ett svar, vägrar han ofta att stanna. Ripley vill bli någon annan, medan Bourne inte vet vem han är – de rör sig i motsatta riktningar men ändå med samma resultat: Här blir resan en fråga om att avvisa var man kommer ifrån.
Rädda menige Ryan (1998), drivs av en liknande rörelse där hela filmen bygger på en enda idé: att få hem Ryan innan kriget har omintetgjort möjligheten. Men när de till slut hittar Ryan så vägrar han att följa med tillbaka. För i krig stannar man och försvarar sitt hem och slåss för sitt land. Och när menige Ryan ändå inte kan komma hem till sina bröder som själva dukat under i strid så känns uppdraget, och hans enhet, kanske ändå mer familjärt än det som väntar där hemma?
I Neil Blomkapms Elysium från 2013 blir ’hem’ istället en plats man måste förtjäna. En rymdstation för de rika, en förpassad planet för de andra. Damon försöker ta sig till mänsklighetens nya Ithaka, men hemmet är nästan ouppnåeligt, systemet är riggat för att hålla honom ute. Filmen utkom ett år innan Nolans betydligt mer framgångsrika rymdepos Interstellar och lämnade kanske därför inga större spår. Nolan och Damon återförenades senare 2023 med filmen Oppenheimer. För en gångs skull är Damon här inte en man på flykt – men däremot soldat, vilket är en nästan lika återkommande roll. General Groves vet exakt vem han är och vad han gör. Han bygger Los Alamos och skapar ett hem för Oppenheimers atombomb. Men det är ett tillfälligt hem, ett som bara existerar så länge uppdraget gör det. När allt är över finns inget att återvända till. I de här filmerna är hemmet strukturellt snarare än personligt, en belöning man måste kvalificera sig för eller en konstruktion som bara existerar så länge den fyller en funktion.
När det kommer till Ocean’s-trilogin finns inte ens ett tydligt hem att återvända till. I stället finns gruppen. Gänget. Linus Caldwell, Damons karaktär, är den eviga outsidern som försöker hitta sin plats i en redan etablerad familj. Tillhörighet måste förtjänas och lojalitet är det enda som egentligen står på spel. Linus rör sig genom gruppen på samma sätt som Damon rör sig genom så många av sina roller: alltid sökandes efter något.
Men behöver det återkommande sökandet efter hemmet vara en garanti för succé? Alexander Paynes miniatyrkomedi Downsizing från 2017 blev en flopp som visar på motsatsen. Den handlar, i väldigt bokstavlig mening, om att skapa ett bättre hem genom att tack vare minskad storlek öka förutsättningarna. Det mindre storslagna resultatet är inte särskilt värt att stanna länge vid. Även solen har sina fläckar och ingen lång karriär är komplett utan ett lågvattenmärke.
”Damon har länge varit en av Hollywoods mest inkomstbringande filmstjärnor så det finns gott om incitament att fortsätta skicka i väg honom, bara för att hämta upp honom igen.”
För Damon förblir ändå en symbol för kvalitét, något som bevisas av att man i film efter film har mobiliserat resurser, expeditioner och hela uppdrag för att få hem honom. Ska man tro diverse redditforum så har Hollywood spenderat runt 900 miljarder dollar på att föra honom tillbaka under årens lopp. Damon har länge varit en av Hollywoods mest inkomstbringande filmstjärnor så det finns gott om incitament att fortsätta skicka i väg honom, bara för att hämta upp honom igen. Det är helt enkelt goda affärer för alla inblandade.
Men hur långt Matt Damon än rör sig hemifrån återvänder han gång på gång till Ben Affleck. Hans livboj i etern. Barndomskompisarna från Boston som slagit följe genom hela karriären. Från Will Hunting, som gav dem deras första och Damons enda Oscar, till senare samarbeten som The last duel från 2021 – baserad på ett gemensamt manus som regisserades av Ridley Scott och handlar om en kvinna i 1300-talets Frankrike som riskerar allt för att bli trodd när hon anklagar sin makes rival för våldtäkt. Men det är inte filmens enda konflikt, för här utspelar sig samtidigt Damons kamp om att återfå sitt hem och sin heder. Glöm aldrig att Damon vill hem.
Samarbetet mellan Damon och Affleck har även resulterat i flera gemensamma produktionsbolag, bland annat Artists Equity 2022. Ambitionen var att ge filmskapare större inflytande över sina projekt. Matt Damon tog rollen som chief content officer, Ben Affleck som regissör, och bolagets första film blev Air.
I år syns de även tillsammans i filmen vi dock hade kunnat klara oss utan: The rip. Denna gång är duon helt utlämnade till någon annans regi och manus, vilket hör till ovanligheterna. The rip är en mörk kriminalhistoria om korrumperade poliser, berättad med den typiska streaming-pedagogiken där handlingen förklaras var femte minut, ifall någon skulle ha tappat bort sig. Den innehåller noll spår av den kemi som burit duon genom decennier. I stället blir det Netflix senaste bevis på att även de mest pålitliga samarbeten ibland tappar riktningen. Det bästa med The rip var pressturnén med fina BFF-ögonblick som när Damon och Affleck konstaterar att det enda de ångrar i sina karriärer är att de inte samarbetat mer. The rip känns mindre som ett verk i sig och mer som en produkt som försöker kapitalisera på decennier av en gemensam historia.
Att försöka läsa Matt Damons roller genom idén om hemmet handlar om att försöka förstå hans status som filmstjärna. Vi letar efter kontinuitet bakom framgången, efter något som binder ihop alla de olika världar som han bebott. För det finns oundvikligen en röd tråd. Han spelar sällan den klassiska hjälten som går segrande ur striden, han är snarare den som håller ut. Som räknar, tänker och improviserar sig igenom det som borde vara omöjligt. Från rymdens vakuum till krigets kaos. Det är samma envisa överlevnadsinstinkt som även drev Odysseus framåt och hos Matt Damon verkar det sitta i ryggmärgen. Odysseus resa har ett tydligt mål. Ön och familjen väntar. För Damon har hemmet aldrig varit lika stabilt. Det är något han rör sig mot, bort från och runt omkring, men sällan stannar vid. Han spelar inte mannen som kommer fram, utan den som fortsätter. Den eviga sökaren. Han är skådespelaren som har gjort konsten att komma hem till sitt signum och i juli kan vi bevittna hans mest episka hemresa hittills – när Odysseus återvänder till Ithaka. Mot denna bakgrund framstår Matt Damon som född att spela rollen.
The odyssey har svensk biopremiär 17 juli. Texten publicerades ursprungligen i FLM NR 76. Bli prenumerant genom att klicka här och få tidningen direkt hem till dörren!
