v.39

Undergångsstämning och retrokitsch i The Nile Hilton incident

Vecka 39 2017 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Filmhistoriska experiment på gott och ont

Jacob Lundström om att skymma sikten för filmhistorien.

Hur ska man presentera den tidiga filmhistorien för en ny publik? Och hur ska ovana stumfilmsåskådare, uppfödda på audiovisuella medier på parallella skärmar, kunna uppslukas av rörliga bilder utan hörbar dialog?

Jag vet inte riktigt, men jag tänker att en närsynt ompaketering eller eventifiering av filmhistorien riskerar att skymma sikten för bilden.

Det är ungefär intrycken efter gårdagens invigning av filmfestivalen Cinema Queer på Historiska museet i Stockholm, ett samarrangemang med Cinemateket som resolut placerade Mauritz Stillers Vingarne från 1916 i bakgrunden.

Jag tänker att en närsynt ompaketering eller eventifiering av filmhistorien riskerar att skymma sikten för bilden.

Det finns ju många som har hävdat att stumfilmsepoken var konstformens guldålder, eftersom filmen då var ett utpräglat bildmedium, och att ljudet sedan var ett lika välkommet tillägg som klädtyg på en staty. Men man behöver inte vara stumfilmsextremist för att förstå att dåtidens bildberättande kräver ett annat seende än en random tv-serie, där det går att hänga med i handlingen hyfsat även med stängda ögon.

Därför borde också frågan om hur man på bästa sätt ska lyfta fram bilden vara avgörande, särskilt i en visningskontext bortom biografen.

Så var knappast fallet i den avlånga Barockhallen där Vingarne visades på två dukar av ganska begränsad storlek i varsin ände av lokalen. Publiken var uppdelad i två fällstolssektioner som var vända mot varandra, med resultatet att samtliga åskådare hamnade på ett maximalt avstånd från respektive duk (om man inte helt sonika vände på sin fällstol).

Vingarne (Mauritz Stiller, 1916)

Vingarne (Mauritz Stiller, 1916)

Istället för filmen var det livemusiken som placerades i förgrunden. På en fullt upplyst scen vid ena väggen i mitten av salen stod Sara Parkman och hennes medmusikanter placerade. Den ursprungliga stumfilmsupplevelsen var förstås inte ljudbefriad, men den som skötte ackompanjemanget höll i regel till under duken, för att leva upp till kontraktet om bildens överordning. På Historiska museet förhöll det sig tvärtom, nästan som att avsaknaden av dialog betraktades som en brist, vilket tvunget skulle överkompenseras genom musikalisk distraktion.

Samspelet mellan musik och bild var typ obefintligt. Några längre musiksjok fick ackompanjera varsin akt, mer eller mindre, utan hänsyn till växlingar mellan scener eller nyanser inom varje enskild scen. Not that there’s anything wrong with that, men det var inte direkt musik som fungerade som understöd till bilden, utan snarare överröstade den.

Nu är inte utgångspunkten för filmfestivalen Cinema Queer att återskapa den ursprungliga visningskontexten, eller möta filmhistorien på dess egna villkor, utan tvärtom att göra någonting annat. Det är krocken som är den bärande idén. Krocken mellan Sara Parkmans nyfolkmusik och Mauritz Stillers urbana behandling av Ikarosmyten. Krocken mellan berättelser som utmanar heteronormen och diverse offentliga rum, i syfte att skapa queera läckage.

Och det måste inte finnas någon motsättning mellan att vara aktivistiskt inriktad och att vara filmintresserad. Man måste inte behandla filmhistorien med silkesvantar – låt tusen projiceringar blomma. Inte heller är stumfilmskonserter ett fenomen som kräver en cineastisk fatwa. Som filmhistorisk högtidsstund var gårdagskvällen icke desto mindre bortslarvad. 

Det handlar alltså om en film från 1916 som skulle få nypremiär efter en digital restaurering. Länge troddes Vingarne vara förlorad men stora delar av filmen återfanns i Norge på 80-talet. I filmen får vi följa en skulptör som adopterar sin protegé (tänk Mitt liv med Liberace) tillika älskare (om än inte lika oförblommerat som i Mitt liv med Liberace) men snart hamnar i ett triangeldrama med en furstinna. Det må vara en tragisk myt som ligger till grund för berättelsen men i Stillers sofistikerade hantering blir resultatet också komiskt, inte minst genom den metafilmiska ramhandlingen som även följer filmen Vingarnes förproduktion och premiär. Tyvärr var förutsättningarna för att ta till sig filmen på Historiska museet långt ifrån optimala.

Mauritz Stiller är en queer filmskapare ur den svenska filmhistorien vars filmkonst förtjänar att lyftas fram i sin egen rätt, inte bara som pusselbit i ett större kringarrangemang. Det är bara att hoppas att Vingarne får chansen att möta publiken snart igen, kanske rentav på en biograf?

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLM

Detta har hänt

Biopics och Blade runner

Dubbla biopics

Okej, det går tretton biopics på dussinet men det är svårt att inte bli nyfiken på dessa två som nu är på gång: Martin Scorsese ska regissera Leonardo DiCaprio i Roosevelt, ett drama om den tjugosjätte amerikanske presidenten, medan Julie Dash ska göra filmen om Rosa Parks, en av medborgarrättsrörelsen främsta ikoner.

Blade runner revisited

Inför premiären av Ridley Scotts Blade runner 2049 nästa vecka kan det vara läge att återvända till oersättliga internetresursen Cinephilia and beyonds arkivariska djupdykning om originalfilmen från 1982.

Mekas pratar

New York-institutionen Village Voice har precis utkommit med sitt sista nummer någonsin. Och bland annat intervjuat Jonas Mekas.

Iranskt filmförtryck

Svårigheterna fortsätter för iranska filmskapare som dristar sig till att visa filmer på utländska festivaler. Förföljelsen av Jafar Panahi är välkänd och den senaste i raden av utsatta är Mohammad Rasoulof som fick sitt pass konfiskerat efter hemkomsten från Telluride. Bilden är från hans film A man of integrity som hade premiär i Cannes i våras.


I huvudet på

Karin Ekberg

Vi pratar med Karin Ekberg som är bioaktuell med dokumentären Efter Inez. Foto: Stina Gullander.

Vad tänker du på?

På de unga från Afghanistan som Sverige sviker djupt, varför vuxna män vill stå och heila i uniformer utanför en bokmässa istället för att gå ut i skogen och plocka svamp, hur mycket som är kvar på min långa att-göra-lista, om min hund har det bra när jag är borta, om det finns kaffe kvar, på att man snart måste leva med förkylningar och ha massa tjocka jobbiga kläder och få elektriskt hår som jag avskyr, och på att inget låter så mysigt som skägg som det krafsas i.

Varför arbetar du med film?

För att jag tröttnar på mycket annat. Film tröttnar jag bara på ibland. Och när jag gör egen film får jag användning av alla jobb jag haft tidigare – både hemtjänsten och presstjänsten. Sen är det något med situationsbaserat berättande i kombination med tid som går som förblir fängslande för mig. Jag dras in och vill stanna kvar. Och den fasen jag är i nu, med ett pärlband av starka publikmöten, är fantastisk. Den får mig att återfå tron på mänskligheten och blir en motkraft till den samtidsångest jag ofta vaknar med. I de stora allmänmänskliga existensiella frågorna kan vi fortfarande beröras, vara ödmjuka, öppna oss och utvecklas i dialog. Det är en stor tröst och oerhört vackert att se.

Vilka är dina förebilder?

Alla som vågar vara obekväma, har civilkurage, går sin egen väg och levererar komplexa motbilder till vår förenklade, polariserade samtid. Civilkurage är det viktigaste som finns. Och alla som är schyssta mot djur. Lita aldrig på någon som inte är schysst mot djur.

Vilken var din senaste aha-upplevelse på bio?

Bra fråga. Jag har jobbat mycket sista tiden så mest sett engelska deckare i sängen och somnat halvvägs. Men jag såg en polsk dokumentär som heter You have no idea how much I love you som jag tänkt mycket på, framför allt på hur länge jag kan titta på en person bara som pratar, om det finns skav mellan orden. Den handlar om en dotter som tar med sin mamma till en familjeterapeut för att hon vill bryta kontakten för gott. Hela filmen är ett laddat samtal mellan dotter, mamma och terapeut. Sista männen i Aleppo är den starkaste filmen jag sett på mycket länge. Den borde alla se.

Och så besökte jag Alma Löv i Värmland i somras och blev otroligt berörd av en installation: en kärleksakt mellan två skogsharar på en mossbädd, i rörelse, i slowmotion. De hade något alldeles sällsynt innerligt tillsammans de där hararna. Jag blev väldigt rörd.

Ömhet och innerlighet, i all enkelhet kan vara väldigt starkt. Jag är glad att jag lyckats fånga några sådana ögonblick i Efter Inez.

Efter Inez (Karin Ekberg, 2017)

Efter Inez (Karin Ekberg, 2017)

Vad tycker du om dagens svenska film?

Jag tycker det görs väldigt mycket bra inom svensk dokumentärfilm och blir varje år positivt överraskad och stolt över att få vara del av ett så kompetent och mångfasetterat kollektiv. Jag är mindre taggad på filmer om kända personer. Jag gillar oftast filmer om helt okända personer. Men det finns så klart undantag.

Vad gör du om tio år?

Sitter och filar på något jag vill berätta om, i fritidshuset jag hoppas ha hittat, vågat köpa och bott in mig riktigt i då. Förhoppningsvis frisk och i klokt sällskap. Det vore trevligt om det fanns en räv eller älg som gick förbi om kvällen och buskar eller träd att skörda saker från så här om hösten. Kanske har jag jag möjlighet att ge tid och plats åt några djur som räddats ur livsmedelsindustrin. Det vore så kul med en fiffig gris eller lekfull get som kunde bli kompis med min hund.


Video

Youth

För sin förra film I am not Madame Bovary mottog regissören Feng Xiaogang flertalet utmärkelser, både utomlands och på hemmaplan, bland annat det kinesiska regissörsförbundets eget pris. Men den kinesiska premiären för hans senaste film Youth, som nyligen hade världspremiär på Toronto filmfestival, har nu stoppats och skjutits upp på obestämd tid. Läs mer här.


Video

Isle of dogs

Wes Anderson! Vovvar! Den första tjuvtitten på Isle of dogs har lämnat hundgården.


Instagram

Bergmans kuk hette ett filmpolitiskt filmprojekt som aldrig blev. Titeln syftade på en förbiskymtande lem i inledningen till Ingmar Bergmans Persona. För den som vill skicka filmhistoriskt korrekta dickpics nu när Bergmanåret står för dörren, rekommenderas annars denna attrapp från den jämförelsevis osedda tv-filmen Riten från 1969.

Följ FLM på Instagram.

Artikel

Undergångsstämning och retrokitsch i Tarik Salehs The Nile Hilton incident

I Tarik Sahles Kairothriller skildras en makt utan utsida, utan synliga vägar in, som inte försvinner bara för att representanterna för den gör det. Rebecka Kärde har sett den.

Artikel

Uppror mot polskt machohelvete i Villebråd

Kommer naturen slutligen att få nog av mänsklighetens skrupellösa framfart och ge igen? I Agnieszka Hollands nya film Villebråd visar hur det kan de gå till. Johannes Hagman har sett den.

Artikel

Vad vi kan lära oss av James Baldwins dubbla medvetande

I am not your negro är som flaskpost från en annan tid – med ett innehåll som kanske är än mer aktuellt idag. Nathan Hamelberg har sett den metafilmiska dokumentären om den amerikanske författaren och medborgarrättskämpen.

Annons




Tidigare FLM Weekend