v.21

Allt om Cannes och Ruben Östlunds senaste etikettsbrott

Vecka 21 2017 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Cannes inte redo för pension

Jacob Lundström om en jubilar som trots allt håller stilen.

Filmfestivalen i Cannes firar 70. Premiärupplagan ägde rum 1946 och Alf Sjöbergs Hets utsågs till festivalens bästa film (förvisso tillsammans med tio andra filmer). Fem år senare gjorde Sjöberg en triumferande återkomst på rivieran med Fröken Julie och faktum är att han är en av ett fåtal regissörer som har mottagit högsta priset i Cannes två gånger om. En annan heter Michael Haneke, som nu har chansen att plocka hem Guldpalm nummer tre med Happy end.

Haneke har som bekant sällskap i startfältet med en regissör som möjligen har honom som största inspirationskälla: Ruben Östlund. Läs mer om The square här, som blivit en av festivalens mest omdiskuterade filmer.

Ruben Östlund med skådespelare på röda mattan.

Det är förstås vanskligt att börja sammanfatta en festival som inte är över, och som jag själv bara har bevakat hälften av, men mitt bestående intryck av vistelsen är ändå säkerhetspådraget. Med tidsödande metalldetektorer och krypskyttar på taken. Pressvisningen av Le redoutable försenades en timme på grund av en kvarglömd väska – med andra ord potentiellt bombhot – i festivalpalatsets näst största salong.

Däremot har knappast säkerhetspolitik, eller migrationspolitik för den delen, varit ett dominerande tema i huvudtävlingen. Putins Ryssland kastar förstås som vanligt en lång skugga över människorna i Andrej Zvjagintsevs filmer och Hanekes tävlingsbidrag utspelar sig förvisso i Calais, med migranter som ofrivilliga våldsgäster i en av filmens nyckelscener. Fatih Akins In the fade (som i skrivande stund inte visats på festivalen) verkar mest brännande aktuell: den utspelar sig i sviterna efter en terrorattack och handlar om en kvinna som måste hantera förlusten av både make och son. Kanske tillsammans med Kornél Mundruczós Jupiter’s moon som jag skriver mer om här.

Den största diskussionen har istället gällt Netflix (se mer nedan) men Cannes filmfestival har ju en avgörande konkurrensfördel i förhållande till streamingjätten: spännande filmkonst från hela världen inför en engagerad publik.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLMSom vi skrivit tidigare visas även två fina svenska kortfilmer i Cannes i år: Julia Thelins Push it och Niki Lindroth von Bahrs Min börda.

Nytt nummer!

Detta har hänt

Notiser från croisetten

Rivierans guldgosse?

Alla filmer har inte ens hunnit visas för Pedro Almodóvars jury men spekulationerna om Guldpalmen är redan i full gång. Ja, det har de varit ända sedan filmerna respektive juryn presenterades. Vilka filmskapare faller Almodóvar och jurykollegorna Will Smith och Jessica Chastain på läppen?

I skrivande stund tror Indiewire i första hand på Robin Campillos 120 beats per minute och i andra hand på Andrej Zvjagintsevs Loveless. Det gör Neil Young’s film lounge också. Bägge filmer kommer att gå upp på bio i Sverige. Den verkliga högoddsaren är Michel Hazanavicius Le redoutable – en osmickrande skildring av Cannesklenoden Jean-Luc Godard kan såklart aldrig vinna Guldpalmen när festivalen fyller 70.

Att det blir en manlig regissör råder det knappast något tvivel om: Naomi Kawases och Sofia Coppolas filmer fick inga översvallande omdömen. Bara en kvinnlig regissör har hittills tilldelats Guldpalmen: Jane Campion för Pianot år 1993.

Netflix and boo

Buandet är en tradition i Cannes. Några spridda burop från bänkraderna efter fullbordad pressvisning är med andra ord inga konstigheter. Det kan hända den bäste. Men när buandet i den stora teatern nådde orkanstyrka redan några minuter in i Bong Joon-hos Okja hade det inget att göra med filmens kvalitet. Det berodde inte heller på att det är Netflix som ligger bakom filmen, även om det både buades och applåderas när streamingjättens logga dök upp duken.

Istället berodde allt på ett faux pas i maskinrummet – duken var inte anpassad efter filmens format och en fjärdedel av bilden saknades. Om det nu inte handlade om ett medvetet sabotage, en fräck protestaktion? För om många har rynkat på ögonbrynen åt Netflix inträde i filmvärlden så är det den franska biografnäringen som har blivit argast av dem alla. Okja kommer nämligen att ha världspremiär på Netflix 28 juni utan att passera biograffönstret. Nu har Cannes tagit till sig av kritiken – från om med nästa år måste alla tävlingsfilmer ha biografpremiär. Men sista ordet är nog inte sagt.

Palm dog

Vilken lycklig filmhund förtjänar utmärkelsen Palm dog i år? Ända sedan 2001 har ett guldglänsande hundhalsband förärats festivalens bästa vovve (ifjol gick det till Nellie i Paterson). Så här långt in i årets upplaga finns ingen självklar favorit. Det finns en majestätiskt vacker (om än sömnig) hund som fotograferas av Isabelle Huppert i Hong Sang-soos Claire’s camera (den av Hongs filmer som visas utom tävlan).

Det är ganska anonyma jyckar i Lanthimos och Hanekes filmer, där man annars kunde befara det värsta, vilket förmodligen hur som helst hade diskvalificerat dem från det här svansviftande priset. Kanske är favoriten så här långt pudeln Bruno (döpt efter skådespelaren Bruno S. som bland annat medverkade i Herzogs Stroszek) som konkurrerar med Adam Sandler om soffan i The Meyerowitz stories. Här fångad i steget under inspelningen.


Festivalrapport

Fem filmer

Happy end

Det har gått fem långa år sedan Michael Hanekes senaste deppverk. Och Amour var en aldrig tidigare skådad triumf för den bistre österrikaren. Visserligen handlade filmen om dödshjälp var den hans mest publiktillvända hittills, vilket resulterade i en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. Precis som Hanekes föregående film, Det vita bandet, tilldelades den även Guldpalmen i Cannes. Och bägge filmerna visade på konstnärlig förnyelse, även om Hanekes patenterade glädjelösa mörker förstås aldrig var långt borta. Men titeln för Amour var inte ironisk, filmen handlade faktiskt om kärlek, medan Det vita bandet var Hanekes första film som utspelade sig i historisk tid (därtill fotograferad i svartvitt).

Mina förväntningarna på Happy end var därför ganska spända. Inte för att jag hoppades på någon uppdatering av hans nötta världsbild, men väl den konstnärliga inramningen. Tji fick jag. Happy end är snarare Haneke i kvadrat. Eller som en skiva som har hakat upp sig.

Haneke återvänder till den effektsökande våldsamma sexfantasierna från Pianisten. Precis som i Bennys video finns känslomässigt avtrubbade barn som plockar fram kameran vid dödsögonblick. Det handlar om farorna med dålig uppfostran precis som i Det vita bandet. När till och med Jean-Louis Trintignant från Amour dyker upp igen och börjar prata om dödshjälp, börjar jag tänka att det inte kan vara en slump. Happy end liknar ju ett slags potpurri. En best of Haneke. Kanske rentav ett farväl?

Happy end är därför förmodligen det närmaste Haneke kommer självdistans och då får man trots allt glädja sig. Till råga på allt har filmen en väldigt rolig suicidal slutscen.

Un beau soleil intérieur

Komedi är inte det första man tänker på när man hör namnet Claire Denis. Och vice versa. Hon är snarare förknippad med allvarsstämda dramer som White material och Beau travail. Men hennes nya film Un beau soleil intérieur (som haft lite olika internationella titlar men det verkar vara Bright sunshine in som gäller), som visas i sidosektionen Quinzaine des realisateurs här i Cannes, kan inte genrebestämmas på annat sätt än som en komedi.

Filmen skildrar det postäktenskapliga livet för en medelålders kvinna i Paris, men det är långt ifrån det upphöjda filosoferandet i Mia Hansen-Løves Dagen efter denna med Isabelle Huppert. Huvudpersonen är heller inte den cerebrala lärartypen utan en minst lika förutsägbar konstnärsfigur, som gärna låter känslorna svämma över, insnärjd som hon är i diverse romantiska eskapader.  

Det är emellanåt ganska svart men framför allt dråpligt. Som när hon får ett utbrott på sin konstnärskompis hänförda utläggningar om sina lantliga ägor. Juliette Binoche får briljera i huvudrollen, växlar mellan skratt och gråt inom loppet av några ögonblick. Hennes rollfigur tillåts vara löjlig och desperat, utan att bli parodisk. Det handlar hur som helst inte om någon hurtig hjältinna. Kanske är det så långt ifrån Maria Svelands omdiskuterade skilsmässoroman Bitterfittan 2 man kan komma?

Mot slutet av filmen dyker dessutom Gérard Depardieu upp i en obetalbar roll som spåman. Binoches förvirrade rollfigur besöker honom i hopp om goda kärleksutsikter, vilket resulterar i filmens och kanske festivalens bästa filmscen, samtidigt som eftertexterna rullar.

The Florida project

Sean Baker slog igenom med Tangerine för två år sedan, en kontrastrik vänskapsskildring om två gatuprostituerade transkvinnor i Los Angeles. Men filmen fick minst lika mycket uppmärksamhet för att den var fotograferad med hjälp av en Iphone 5s. Och för att inte stämplas som mobilregissör bestämde sig Sean Baker för att göra sin nästa film på 35mm. Det märks. Wow. The Florida project har en närmast bländande palett, men så utspelar den sig också i skuggan av Disney World i Orlando, i ett landskap som domineras av grälla lågprishotell.

I ett av rummen på ett av hotellen bor sexåriga Moonee (Brooklynn Prince är såklart oemotståndligt charmig) och hennes mamma Halley, som hustlar för att få ihop till hyran. Som titeln antyder är hotellen i själva verket ett slags bostadskomplex för fattiga och filmen handlar om det som brukar kallas hidden homelessness. Se den kanske som en prequel till Andrea Arnolds American honey. Både mycket berörande och entusiasmerande.

Jeannette

Bruno Dumont verkar fast besluten att testa publikens förväntningar. Efter en rad dramafilmer gjorde han 2014 den absurda kriminalminiserien L’il Quinquin och ifjol kom den kannibalistiska komedin Mysteriet i Slack bay. Nu har det blivit dags för Jeanne d’Arc-musikal. Jag vet väl i och för sig inte hur publikfriande det låter, men det är det i alla fall inte. Det var också många som lämnade salongen under visningen och det är faktiskt inte helt obegripligt. Jeannette är stundom statisk, skådespeleriet är på skolpjäsnivå och dissonansen mellan sång och musik ofta påtaglig.

Vi som stannade kvar fick i alla fall en märkvärdig filmupplevelse. Filmens kristna metal växer på en och den headbangande flickans övertygelse blir till slut närmast hypnotisk. En rappande onkel som dyker upp som comic relief och fotografen Guillaume Deffontaines valörrika bilder skadar inte heller.

April's daughter

Den mexikanske Michel Franco gjorde feel bad-succé i Cannes 2012 med Smärtgränsen. Filmen mottog Un certain regard-priset och Francos nästa film Chronic valdes ut till huvudtävlingen 2015. Nu är han tillbaka i Un certain regard-sektionen med April’s daughter. Med tanke på grymheterna i Smärtgränsen kan det vara på sin plats med en spoiler: spädbarnet i April’s daughter dör inte. Men det blir megaångest så det räcker och blir över.

April spelas av Emma Suárez, som nyligen gjorde en plågad mammaroll i Pedro Almodóvars Julieta. I April’s daughter är hon frånvarande mamma till både Valeria och Clara, och snart alltför närvarande mormor till tonårsdottern Valerias förstfödda. Bland festivalens alla dysfunktionella familjer (Hanekes Happy end och Lanthimos The killing of a sacred deer är två andra exempel) är Francos den dramatiskt mest tillskruvade och andnödsframkallande (men inte lika bra som The Meyerowits stories, läs mer om den nedan).


Podcast

Film comment

Den amerikanska filmtidskriften bjuder på ett lyssningsvärt rundabordssamtal från Cannes med filmkritikerna Nicolas Rapold, Jordan Cronk, Nicholas Elliott, Jonathan Romney och Amy Taubin.



Festivalrapport

Jupiter's moon

En av Jupiters månar heter Europa. Det står i förtexterna till White god-regissören Kornél Mundruczós senaste film, som heter just Jupiter’s moon och rimligen alltså handlar om Europa. Det är ingen smickrande bild av kontintenten som framträder Mundruczós teleskop: filmen börjar med att en flyktingtransport blir attackerad av gränspoliser och syriern Aryan blir skjuten i bröstet.

Med tanke på den kulturpolitiska situationen i landet är det onekligen modigt att göra en film som bekräftar bilden av ett Ungern med nolltolerans mot medmänsklighet. Inte minst när den presenteras i världens mest prestigefyllda filmtävling. Å andra sidan är det kanske just Cannes som ger Mundruczó konstnärlig immunitet – han är trots allt en ungersk regissör på uppåtgående och mottog Un certain regard-priset i Cannes för White god 2014.

I Jupiter’s moon finns bilder från flyktingarnas tältkaos på tågstation i Budapest som vi känner igen från nyheterna, men det är knappast bara en film om Ungern.

När Aryan inte dör utan återuppstår som ett slags ängel (oklart hur hämnande) börjar en ny flykt från polsen som avlossade skottet. Till sin hjälp får Aryan en förtappad läkare, spelad av den georgiska skådespelaren Merab Ninidze med stark närvaro och katastrofal dubbning, som dock först mest verkar vilja tjäna en slant på Aryans övermänskliga förmågor.

Lite grann påminner Jupiter’s moon om Aki Kaurismäkis senaste två filmer, Mannen från Le Havre och Ljus i natten. Med lite grann menar jag att den handlar om äldre man märkt av livet som tar sig an hjälpbehövande yngling från främmande land. Och ingenting annat. För Jupiter’s moon utmärks inte av stramhet, vare sig när det gäller kameraföringen eller humorn.

Den som uppskattade den frenetiska energin i White god går säkert inte tomhänt från Jupiter’s moon, det mest generösa man kan säga om filmen är att Mundruczó bjuder på många infall. Till exempel en underhållande hysterisk biljakt. Filmen är en enda röra på gott och ont, det går aldrig riktigt att veta var kameran ska ta vägen, men det mest förmildrande omdömet i slutändan blir ändå att Jupiter’s moon är ett ironiskt pekoral.


Festivalrapport

Fem filmer till

Le redoutable

I Woody Allens misstänkt självbiografiska Stardust memories från 1980 får den plågade regissören i filmen (spelad av Woody Allen) höra att omgivningen föredrar hans ”early, funny films”. I The artist-regissören Michel Hazanavicius Le redoutable får Jean-Luc Godard utstå samma bemötande.

Trots att han skanderar revolutionära slagord vill kamraterna i demonstrationståget att han ska göra roliga filmer igen, världen är trots allt tillräckligt eländig som den är. Eller ännu värre: han anklagas av mer bokstavstroende vänsterstudenter för att göra filmer som är konsumtionsvaror på samma sätt som coca-cola.

Det träffar filmens Godard mitt i solarplexus, eftersom han skildras som farbrorn som inte ville vara stor. Han förklarar för Anne Wiazemsky (som skrivit den självbiografiska boken filmen baseras på, läs Jon Asps recension här) att den som är ung har hjärtat på rätta stället och följaktligen alltid har rätt. Le redoutable utspelar sig 1968 och visst är det roligt att en tävlingsfilm i Cannes skildrar den radikala zeitgeist som ledde fram till att festivalen stoppades just detta år (av just Godard, bland andra).

Mer specifikt handlar Le redoutable om politiseringen av Godards konstnärskap. När den avgörande estetiska frågan blir hur filmen kan användas som verktyg i den poltiska kampen eller åtminstone vara ett uttryck för den. Det är knappast ointressant, även om filmen självklart förminskar en regissör som valt mer självständiga vägar än de flesta, snarare än att bara offra sin konstnärliga frihet på revolutionens altare. Le redoutable är en bagatell med roliga inslag och Louis Garrel läspar skojigt i huvudrollen.

Faces places

Ja, det har varit en tuff filmfestival för Jean-Luc Godard. Inte för att han har varit på plats, det var han inte ens när Adieu au langage visades 2014. Men Le redoutable var inte direkt någon skönmålning och i slutet av konstdokumentären Faces places gör han ett kryptiskt gästspel som får Agnés Varda att ta till invektiv.

Men tidigare i filmen har Varda talat gott om sin kollega. De är nya vågen-generationskamrater och Godard medverkar i den stumma kortfilm som ingår i hennes mästerverk Cléo från 5 till 7 från 1962. Faces places är ett samarbete mellan Agnés Varda och fotokonstnären JR (som precis som Godard döljer sina ögon i tonade glasögon, påminner Varda). De rekonstruerar bland annat Louvren-sekvensen från Bande à part (med Varda i rullstol).

Framför allt är dock Faces places en ganska underbar dokumentär om diverse fotoexperiment som Varda och JR genomför i franska byar. De påminner om konstnärer på grönbete när omkring runt i en skåpbil med fotobås och storformatsskrivare. Bilderna på invånarna, eller arbetarna i fabrikerna, placerar de på murar och fasader som ett slags inskriptioner. Deras smittande lekfullhet ställer i samma veva begrepp som sociala medier på huvudet.

The Meyerowitz stories

Ska vi prata om att The squid and the whale är överskattad? Eller åtminstone erkänna att den knappast är ohotad som Noah Baumbachs bästa film. Baumbachs högkvalitativa streak på 10-talet fortsätter hur som helst med The Meyerowitz stories (den andra av huvudtävlingens Netflix-filmer, även om rättigheterna köptes först när filmen var klar). Öppningsscenen, där Adam Sandler letar parkering på Manhattan med sin strax utflugna tonårsdotter, är ett komiskt kammarspel i sin egen rätt.

Och visst är det roligt att se Sandler i en vettig roll igen (påminner om Paul Thomas Andersons mästerverk Punch-drunk love) där han samtidigt får använda sina patenterade utbrott. Han spelar försmådd storebror till Ben Stillers mer framgångsrika rollfigur (men egentligen är de bara halvbröder, vilket båda inflikar så fort tillfälle ges). Systern är familjens bortglömda mellanbarn (Elizabeth Marvel totalt olik sig från senaste säsongen av Homeland). Pappa är en egocentriskt enerverande konstnär spelad av Dustin Hoffman.

Om The squid and the whale brukar kallas Baumbachs mästerverk är While we’re young förmodligen hans minst hyllade film (om vi håller oss på den här sidan millennieskiftet). Olyckligt nog med tanke på antalet minnesvärda repliker per minut (påminner om den här scenen). Samma slags avspända humor återkommer i The Meyerowitz stories. Plus stora doser av sorg, som liksom fyller ut tomrummen när familjemedlemmarna ständigt pratar förbi varandra.

Okja

Snowpiercer-regissören Bong Joon-ho gör inte någon (i alla fall inte mig) besviken med Okja. I sin E.T.-genre bjuder den på både tillfredsställande gull och raffel. Filmen handlar tweenen Mija som lever barnparadisiskt med sin morfar och den genmanipulerade supergrisen Okja (som mer påminner om en flodhäst). Tills den dagen det multinationella företag som äger grisen kommer på hembesök till deras sydkoreanska bergssluttning och vill flyga honom till USA.

Och visst är Okja ett slags paradise lost-berättelse. Mija tvingas lämna tryggheten bakom sig för att konfronteras med en cynisk omvärld. Ingenting blir sig någonsin riktigt likt igen. Det lyckliga slutet har en bismak av resignation.

Skildringen av det förljuget ekovänliga köttföretaget och de godhjärtade men oborstade djurrättsaktivisterna som försöker avslöja dem är rolig. Tilda Swinton är perfekt men på gränsen till typecastad som stirrig corporate storyteller, Jake Gyllenhaal uppvisar komiska kvaliteter som skrikigt hycklande djurvän.

The killing of a sacred deer

Den grekiske deadpanmästaren Giorgos Lanthimos har gjort det igen. The killing of a sacred deer är ännu en film som liksom tar udden av sitt eget obehag, samtidigt som det denna gång ackompanjeras av överdramatisk skräckfilmsmusik. En av Lanthimos kännetecken och styrkor som regissör är just att vara olustigt skrattretande. Det monotona tonfallet kan när som helst slå över i blodiga grymheter.

The killing of a sacred deer är Lanthimos andra engelskspråkiga film och precis som i The lobster spelar Colin Farrell huvudrollen, här som ansträngd familjefar. Den har kallats ”kubrickiansk” och jag förmodar att det handlar om Shining. Men tankarna går också till stämningen i Richard Kellys flopp The box, en film som visserligen går att uppskatta för dess självmedvetna b-filmsfasoner. Men är det verkligen vad Lanthimos far efter?

Tematiskt är det välbekant. Det råder visserligen inte Dogtooth-diktatur hos filmfamiljen i The killing of a sacred deer, men det handlar om förlorad kontroll. Precis som Haneke befinner sig Lanthimos på rejält avstånd från svenska debatter om curlingföräldrar. Barry Keoghan är bäst i filmen som genuint obehagligt orosmoment, som med mystiska medel gör barnen i familjen dödligt sjuka.

Annars tycker jag att den här familjeskräckisen mest kändes sökt. Med det sagt lyckas fortfarande Lanthimos göra mig nyfiken på vad som ska hända i nästa ruta.


Evenemangstips
  • 25 Maj

    Dolan @ Zita

    Ingen Xavier Dolan på plats på croisetten i år, men ifjol prisades Inte hela världen? på festivalen. I helgen får filmen svensk premiär (läs Sebastian Lindvalls recension här) och biografen Zita i Stockholm passar på att visa tre av Xavier Dolans tidigare filmer: Mommy, Laurence anyways och Jag dödade min mamma.


Kommentar

Medgångskritik

Kommer ni ihåg Gitarrmongot? Ruben Östlunds oregerliga debut som verkligen var något nytt i svensk film när den hade biopremiär 2004, med digital tablåestetik och brist på hemvändartematik. I samma veva startade Östlund en debatt om filmstödet, närmare bestämt om konflikten mellan publikfriande och konstnärligt gränstänjande film (ungefär samma debatt som pågår fortfarande alltså).

Svar på tal i SVT Debatt gav Aftonbladets filmkritiker Jan-Olov Andersson som inte alls gillade Gitarrmongot (även om det var kollegan Jens Peterson som gav filmen två plus med det klassiska omdömet ”scen efter scen med meningslös vandalisering”). Under det svenska filmåret 2004 föredrog Andersson själv Kay Pollaks pangsuccé Såsom i himmelen. Argumentet på ett ungefär: gör vanlig film som folk vill se. Med andra ord en filmkritiker som såg det som sin uppgift att mota experimentlusten i grind.

Nu har Ruben Östlunds The square haft världspremiär i Cannes och Jan-Olov Andersson ger filmen fyra plus. Så kan det gå.

Nu är Gitarrmongot en sevärd film i sin egen rätt, men för alla röda mattan-fantaster kan det också tjäna som en sedelärande berättelse.

Andersson är naturligtvis i sin fulla rätt att såga Gitarrmongot och hylla The square. Att föredra Östlund som filmskapare när de punkigaste kanterna har slipats bort, när hantverket har blivit oklanderligt, när det valsar etablerade skådespelare framför kameran och det finns något slags berättelse att hålla i handen.

Men det går också att se det som ett exempel på en opportun filmsyn som slår ner på det udda och avvikande i verklighetens folks namn, men rycks med när den konstnärliga egenarten bär hela vägen till mer prestigefyllda sammanhang.

Nu är Gitarrmongot en sevärd film i sin egen rätt, men för alla röda mattan-fantaster kan det också tjäna som en sedelärande berättelse, att de flesta omvärldsrelevanta auteurer inte startade sina karriärer som dugliga mellanmjölksregissörer. Om filmsynen som Jan-Olov Andersson gav uttryck för 2004 varit dominerande hade Östlunds karriär däremot kvävts i sin linda.

PS. Missa inte Karl Palmås intressanta text om Gitarrmongot här. DS.



Artikel

Ruben Östlund ramar in konstvärlden i The square

Visst blir det dålig stämning i The square. Jacob Lundström har både bu och bä att säga om Ruben Östlunds nya film, men tror den så småningom kommer betraktas som hans mästerverk.

Artikel

Gapig men känslig familjeåterförening i Inte hela världen?

Ifjol prisades Xavier Dolans Inte hela världen? i Cannes – i helgen får filmen svensk biopremiär. Sebastian Lindvall ser en stimmig men fin familjeskildring.




Tidigare FLM Weekend