v.20

Kan filmkonsten fånga klimatförändringarna på bar gärning?

Vecka 20 2017 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Utomhusbions tid är nu

Jacob Lundström försöker vidga sina sinnen.

Är det meningen att cineaster ska tillbringa sommaren med demonstrativt fördragna gardiner? Sky ljuset med alla till buds stående medel för att kunna dväljas i mörkret, framför åtminstone lagom krävande filmkonst, som förutsätter hundraprocentigt fokus. Eller finns det något tunnelseende med den eviga jakten på djup koncentration och ett filmpåverkat medvetandetillstånd? Kanske borde cineaster rentav vara öppna för vad som finns i ögonvrån?

Jag ska erkänna att Patrik Sjöbergs text i nya numret av FLM, om att se film med vinden i håret, får mig att vackla. Det är trots allt lätt att förknippa utomhusbio med upplevelser på hårda gräsmattor som gör en öm på fel ställen. Folk som inte ens sitter med blicken vänd mot duken utan pratar högljutt på en picknickfilt intill.

Nomad cinema visar film vid Royal academy i London.

Nomad cinema visar film vid Royal academy i London.

Men riktigt så enkelt är det förstås inte. Jag minns stranden i Cannes, när jag såg femton minuter av Marcel Carnés Hotel du Nord från 1938, för några år sedan. Det var en mer minnesvärd upplevelse än flera av premiärerna på det årets festival. Betyder det att jag är en dålig cineast?

Film är bäst på bio, men den har aldrig varit platsspecifik. Om jag inte redan hade sett Hotel du Nord på Cinemateket i början av 00-talet, om jag inte hade promenerat förbi fasaden som syns i filmen när jag besökt Paris, hade det där korta strandbesöket förmodligen varit mindre märkvärdigt.

Patrik Sjöberg påminner också om att den beckmörka biografen knappast är något slags urtillstånd. Den totalt uppslukande filmupplevelsen, som vi å ena sidan förknippar med hardcore cinefili, å andra sidan med IMAX, THX och dylika förkortningar, är knappast självklar. Jämför med hur det en gång i tiden var rimligt att åskådare släntrade in i biosalongen cirka mitt i filmen – när Psyscho lanserades var det rentav en stor grej att betalande besökare inte skulle släppas in efter filmstart.

The Cine Impala är en utomhusbio för 600 åskådare i Namibe, Angola.

The Cine Impala är en utomhusbio för 600 åskådare i Namibe, Angola.

Utomhusvisningar är förstås heller ingen nyhet, även om de av naturliga orsaker har varit vanligare på vissa breddgrader än på andra. Och om filmupplevelser bland annat handlar om förändrade stämningslägen är det självklart att platsen också kan vara en förhöjande snarare än en störande faktor.

När diskussionerna om distraktion annars gäller fenomen som second-screen, det vill säga att vi försöker fokusera på flera skärmar samtidigt, känns varje sammanhang som leder till lyfta blickar lovvärt. Det gäller bara att ta med sig något mjukt att sitta på.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLMJust nu på Cannes filmfestival. Så se emot en festivalspecial nästa Weekend.

FLM rekommenderar

Cannesfavoriter från förr

Rom, öppen stad

Indiewire har frågat några filmkritiker om deras palmfavoriter. Och det har blivit många Guldpalmer genom åren (eller Grand Prix du Festival International du Film som högsta priset hette mellan 1946–54 och 1964-74). Särskilt många vinnarfilmer var det under premiärfestivalen 1946 då elva filmer delade på finaste utmärkelsen. Däribland Roberto Rossellinis Rom, öppen stad.

Se Rom, öppen stad.

Fruktans lön

Spänningsmästaren Henri-Georges Clouzots film om en desperat nitroglycerintransport är fortfarande skadlig för åskådarnas naglar. Gjordes om av William Friedkin till en minst lika bra film 1977: Sorcerer, som på svenska också hette Fruktans lön. Den floppade oförtjänt och finns inte på streaming.

Se Fruktans lön.

Blå är den varmaste färgen

När Abdellatif Kechiche mottog Guldpalmen 2013 insisterade juryns Steven Spielberg på att skådespelarna Léa Seydoux och Adèle Exarchopoulos också skulle få varsin. Rimligt. Missa inte Anna Sofia Rossholms text om filmen här.

Se Blå är den varmaste färgen.

Detta har hänt

Festivaler jubilerar, stoppas och föds

Cannes kickar igång

Filmfestivalen i Cannes har kickat igång. 70-årsjubileum. Maxat säkerhetspådrag. Blandade branschröster kraxar om bristen på filmstjärnor i årets program (4 x Nicole Kidman åsido). Massor av spännande filmer utan världskändisar i huvudrollerna. Och så en svensk film i huvudtävlan för första gången på 17 år: Ruben Östlunds The square. Östlund fortsätter att göra längre och längre filmer: 89, 102, 118, 120 och så nu hela 142 minuter. Inom tio år har han passerat tretimmarsstrecket. Kom ihåg var ni läste det först. Och läs mycket mer om Cannes i nästa nummer av FLM Weekend.

Heja Båstad!

Följt med i alla turer kring Lilla filmfestivalen i Båstad? Den anrika tillställningen, initierad av ingen mindre än Bo Widerberg 1996, brukar äga rum under några soliga sommardagar. Men nu har det uppstått osnygga komplikationer och årets festival har ställts in. Det meddelades redan i slutet av april. Sedan dess har bråket fortsatt. Senaste nytt är att Ulf Berggren som hyr och driver Bio Scala gått med på kommunens krav om att låta festivalen ha sin gång, men nu är tiden för knapp enligt festivalarrangörerna. Hoppas festivalen återvänder nästa år. 

Karlskrona kan

På andra sidan Götaland planeras samtidigt en ny filmfestival: Carl International Film Festival. Namnet till trots verkar inte kungen vara inblandad i det blekingska tillskottet till den svenska filmfestivalkartan, men däremot Karlskrona kommun och Film i Skåne med flera. Festivalchef är Henrik JP Åkesson, som bland annat var en av regissörerna bakom thrillern Försvunnen från 2011, där Sofia Ledarp råkade ut för Kjell Bergqvist. Den första festivalen äger rum 8 till 13 september.


Premiär

Venus – Let's talk about sex

Fakta

  • Regi: Lea Glob, Mette Carla Albrechtsen
  • Land: Danmark
  • Speltid: 82 minuter

Filmen har premiär imorgon på Panora i Malmö.

Hitta ett antal kvinnor som är beredda att tala om sitt sexliv inför kameran, gärna så avklädda som möjligt, och du har ett säljande koncept. Över hundra kvinnor anmälde sitt intresse till regissörerna Lea Glob och Mette Carla Albrechtsen för att medverka i dokumentären Venus – Let’s talk about sex. Och i Danmark blev filmen en framgång, men min första känsla som åskådare är att jag måste ha sett detta förut. Det är så välbekant. Som en filmatiserad Hiterapport. Men det är samtidigt alltid revolutionärt att låta kvinnor själva tala.

Här finns hon som är så kåt av ett par högklackat och en snygg tjej att hon får orgasm bara av att få sina bröst smekta av tjejen i fråga. Och här finns hon med killen som tjatar om att bli avsugen men själv vägrar att slicka. Här finns med andra ord något annat än det manus som trots decennium efter decennium av upplysning ändå dominerar för sexskildringar på film: in-ut-slut. Ett scenario som utanför skärmen aldrig varit lika tillfredsställande för den kvinnliga parten som för den manliga.

Över hundra kvinnor anmälde sitt intresse till regissörerna Lea Glob och Mette Carla Albrechtsen för att medverka i dokumentären Venus.

Hon gick därifrån, hon med den tjatiga killen. Good for her. Går det litegrann framåt med tjejers förmåga att hävda sig sexuellt? Det vill jag gärna tro. Men det hänger ju inte bara på dem. Skitstöveln som vill bli avsugen men inte ge någonting tillbaka känner vi väl alla till. Vore det inte på tiden att rikta kameran mot honom? Han är ju ett problem som kräver en lösning.

Men det är inte bara i egenskap av problem jag för omväxlings skull skulle vilja höra män berätta om sex. Utan för att de är mysterier för mig. Okänd mark. Den svarta kontinenten. Och jag inbillar mig att de har något mer att berätta förutom att de gillar att titta på porr och alla de andra klyschorna. Det mest revolutionära kanske vore att låta männen tala. Som individer.

Charlotte Wiberg


Video

Jeannette

Renée Falconetti har gjort det, Ingrid Bergman har gjort det, Milla Jovovich har gjort det och nu har Lise Leplat Prudhomme också gjort det. Spelat Jeanne d’Arc på film alltså. Nu finns en första trailer till Bruno Dumonts musikalfilm om Frankrikes nationalhelgon i unga år, som visas i en av Cannes sidosektioner.


Video

The day after

Alla dryckesglada cineasters skyddshelgon har premiär med en ny film i Cannes. Den engelska titeln på Hong Sang-soos senaste film, The day after, är så förvillande lik titlarna på hans tidigare filmer att det måste vara meningen. Men ju mindre som förändras desto bättre, Hong är trots allt en mästare på repetition. Läs Stefan Ramstedt om Hongs senaste film Right now, wrong then här.



Artikel

Och världen smälte

Hur ska man fånga Kebnekaises borttynande snötäcke på film? Trots att vi lever i hypervisualiseringens kultur tycks klimatförändringarna förbli utom synhåll. Anna Sofia Rossholm skriver om perceptionsproblem i antropocen.

Artikel

Medan vi drömmer

Vad gör man, eller borde man göra, för sin familj? Och hur påverkar det ens ljuva drömmar? Marjaneh Bakhtiari ser skönhet och systerskap i Rojda Sekersöz Dröm vidare, en film som gör periferi till centrum.

Artikel

Den manliga blicken

Det har gått 40 år sedan den feministiska filmteoretikern Laura Mulvey myntade begreppet male gaze. Men hur mår den manliga blicken idag?




Tidigare FLM Weekend