v.19

Adam Curtis avslöjar politiska lögner genom manipulativa montage

Vecka 19 2017 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Nordic noir från förr

Jacob Lundström om det svenska krimundrets föregångare.

Jag kan inte riktigt förklara varför jag har ägnat så många vintertimmar åt att plöja gamla svenska kriminalserier på Öppet arkiv. Kanske handlar det om en regression till 90-talets tv-soffa, en önskan om att få återse något barnförbjudet i vuxen ålder. Eller så är det kanske en tyst protest mot samtidens haussade tv-serier eller, vilket vore mest professionellt, ett sätt att lära mig mer om det svenska krimundrets bortglömda föregångare.

Det blir i alla fall genast uppenbart att miniserien Den svarta cirkeln från 1990 har många likheter med Millennium-trilogin. Vi ser Stefan Sauk i huvudrollen som grävande journalist med vänsterradikal bakgrund som tar hjälp av en svarthårig datahacker, spelad av Görel Crona i skinnpaj, för att stoppa högerextremister med känningar i samhällstoppen.

Jämfört med efterföljaren Snabba cash, som också berättar ur busets perspektiv, är Goltuppen helt och hållet osentimental.

Mitt enda minne av Goltuppen från 1991 innan omtitten var ett chockerande ögonblick av gore: ett pistolskott hörs från en kolonistuga och plötsligt får vi se en närbild på exponerad hjärnsubstans. Men det visar sig finnas mycket annat att glädjas åt, till exempel Thorsten Flinck som spelar kåkfararen Lars-Erik med intensiv blick.

Jämfört med efterföljaren Snabba cash, som också berättar ur busets perspektiv, är Goltuppen helt och hållet osentimental. Kanske är det på grund av Leif G.W. Perssons namn i förtexterna som jag uppfattar miniserien som en initierad introduktionskurs till brottsplats Stockholm.

Marie Richardson och Thorsten Flinck i Goltuppen.

Men det är nog inte intrigerna som gör att jag fortsätter trycka play.

Det brukar sägas att varje film också är en dokumentär över sin egen tillblivelse, en miljöskildring och ett tidsdokument som överskrider narrativa ramar. Det är också väldigt sant om svenska kriminalserier på SVT. Både genom rekvisita och exteriörer förflyttas jag dit, det vill säga till Stockholm i början av 90-talet.

Mest fascineras jag nog av att Den svarta cirkeln och Goltuppen tar plats i staden, men samtidigt utgör antitesen till en flanörroman. Här filtreras inget genom romantiskt skimmer eller utstuderat folkhemsmörker, istället råkar staden bara synas till bakom rollfigurernas axlar. Det är ett slags Stockholmsporträtt som tar staden för given, så där som man gör när man lever i den, men just därför lyckas fånga den på bar gärning. Jag antar att nästa steg blir att se om Snoken.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLM

Nytt nummer!

Detta har hänt

Peele, Jaoui och Ray

Peeles nya deal

Efter succén med Get out (läs Katarina Hedréns text om filmen här) är regissören Jordan Peele hett villebråd i Hollywood. Hans nästa långfilm kommer visserligen ha en fem gånger så stor budget som Get out men fortfarande vara trogen genren som Peele nu mer eller mindre har varumärkeskyddat: ”social thriller”.  Läs mer här.

Jaouis charm

Inte nog med att Agnès Varda skaffat Instagram i veckan – nu är namnen Jaoui på gång med en ny film. Trots en stadigt nedåtgående formkurva sedan debuten I andras ögon år 2000 (även om Se mig från 2004 också är väldigt sevärd) är det ju svårt att inte försiktigt se fram emot Place publique. Läs mer här.

Satyajit i Hollywood

En gång i tiden orkade utländska regissörer bli desillusionerade och ge Hollywood fingret, istället för att foga sig efter studiornas nycker. Missa inte den här läsningen om Satyajit Rays avskräckande kontakter med den amerikanska drömfabriken. Filmprojektet The alien blev aldrig av på 60-talet – men påminde inte E.T. väldigt mycket om Rays ofilmade manus?


FLM rekommenderar

Filmtips

En dödsdömd har rymt

Robert Bressons klassiker från 1956 – som skildrar händelserna fram till titelns perfekta konstaterande – finns nu på streaming. Missa inte heller Lars Gustaf Anderssons text om Bressons bok Anteckningar om cinematografin här.

Se En dödsdömd har rymt här.

Kommittén

Den norska regissören Gunhild Enger, med bakgrund på dåvarande filmhögskolan i Göteborg, var ett av namnen på den nordistiska DVD-samlingen ”Directors to watch” som FLM var med att plocka fram 2014. Hennes senaste kortfilm är den här pärlan som går att se på SVT Play.

Se Kommittén på SVT Play.

Obit

Den enligt den amerikanske presidenten förhatliga fake news-institutionen, som i andra kretsar är mer känd som publicistisk fyrbåk, skildras inifrån i den här sevärda dokumentären. (Handlar alltså om New York Times.)

Se Obit här.

Premiär

Master of none

Fakta

  • Skapad av: Aziz Ansari, Alan Yang
  • Medverkande: Aziz Ansari, Noël Wells, Eric Wareheim, Lena Waithe
  • Netflix: 12 maj (säsong två)

Fredag den 12 maj är det premiär för säsong två av Aziz Ansaris serie Master of none på Netflix. Det här är en text om säsong ett.

En ytlig beskrivning av Master of none kan göra den lätt att avfärda: en trettioårig skådis som försöker begripa sig på hur han ska orientera sig i livet, med New York som romantisk urban kuliss. Men den här serien av skådespelaren Aziz Ansari är nyskapande i många avseenden.

Ta till exempel avsnitt två (”Parents”). Karaktärerna Dev och Brian vars föräldrar flyttat till USA från Indien respektive Taiwan bestämmer sig för att bjuda dem på finmiddag för att lära sig mer om deras bakgrundshistorier. Dev frågar hans föräldrar vad de gjorde för att ha kul i ungdomen och hans pappa svarar: ”Att roa sig är en lyx som tillhör din generation”. Det är en replik som synliggör glappet i världsbilder mellan invandrare och barnen de fostrar i det nya landet. Att porträttera invandrarföräldrar med en medmänsklig blick full av ödmjukhet och värme… Vilket fantastisk sätt att säga tack till invandrarföräldrar som offrat så mycket för sina barn.

I avsnitt nio (”Mornings”) leker Ansari med tv-seriens tidsliga aspekt genom att iscensätta ett helt år i förhållandet mellan Dev och Rachel. Under trettio ljuvligt komprimerade minuter bjuds vi på en kärlekens bergochdalbana som inrymmer passion, vänskap, närhet, skratt, irritation, distans och försoning. Alltså ett år av kärlekens breda register på trettio minuter, så himla fint!

Master of none är en komedi om kontext, inte karaktärer. Avsnittens titlar ramar in på tydliga situationer för att undersöka teman som kärlek, identitet och rasism.

Eller varför inte handskas med representationsfrågan om indiska män i amerikansk tv (”Indians on tv”) genom att helt enkelt låta fyra indiska manliga skådespelare gå i dialog med varandra om hur de upplever begränsningar i vilka roller de erbjuds och om det är förolämpande att fejka en accent för att få roller.

Master of none är en komedi om kontext, inte karaktärer. Avsnittens titlar ramar in på tydliga situationer för att undersöka teman som kärlek, identitet och rasism. Komplexa frågor utforskas med en närhet till skratt. Ansari visar samband mellan det triviala och det komplexa, det som skapar en typ av komedi som ekar Chaplins ord: ”Life is a tragedy when seen in close-up, but a comedy in long-shot.”

Kaly Halkawt


Video

Blade runner 2049

Tron: Legacy hade ett soundtrack av Daft Punk. Vad har Blade runner 2049? Jared Leto i färgade linser? (Det är Jóhann Jóhannsson som står för musiken.) Det finns alltid anledning att förhålla sig programmatiskt skeptisk till senkomna uppföljare till banbrytande filmklassiker. Ridley Scotts sci-fi från 1982 var stilbildande och det är förstås inget man kan förvänta sig av Denis Villeneuves Blade runner 2049, men den första trailern ser mer än lovligt skåpmatig ut?


Video

Becoming Cary Grant

Allas älskare, ingens älskling heter en ny roman av Per Hagman. En titel som passar in på mer än en sorgesam skådisbiografi eller kanske som här, en dokumentär om Cary Grant. Becoming Cary Grant är ett exempel på en mindre upphaussad men likafullt intresseväckande film som också visas under Cannes filmfestival, men i klassikersektionen, minst ett stenkast bort från alla hajpade auteurpremiärer i festivalpalatset.


Video

Bless their little hearts

Nyligen fick Julie Dashs Daughters of the dust från 1991 bejublad nypremiär (läs Katarina Hedréns text om filmen här) och nu har det blivit dags för ännu en undangömd bit afrikan-amerikansk filmhistoria att återupptäckas: Billy Woodberrys Bless their little hearts från 1983. Filmen har visserligen inte välsignats av Beyoncé men ser fantastisk ut. För filmens manus står ingen mindre än Charles Burnett, som precis som Dash räknas till filmrörelsen L.A. Rebellion, och vars egen länge osedda debutfilm Killer of sheep fick nypremiär för tio år sedan (vilket vi skrev om här). Efter den amerikanska biopremiären för Bless their little hearts den 17 maj släpps den förhoppningsvis i andra format.


Soundtrack

Labyrinth

Slap that baby! David Bowie var väl aldrig lika fönad som i Labyrinth från 1986. Mupparna-regissören Jim Hensons film var en flopp när det begav sig men har hunnit bli kultförklarad och i dagarna släpps soundtracket i vinylnyutgåva. Läs Fredrik Fyhrs text om David Bowies mångskiftande vita duken-karriär här.


Evenemangstips
  • 14 Maj

    Arabian nights @ Cinemateket

    Inte försitta tillfället att koppla greppet om Miguel Gomes mäktiga triptyk Arabian nights som nu visas på ett bräde på Cinemateket i Stockholm. Ungefär sex timmar effektiv speltid exklusive pauser. Och det är ett minst sagt storslaget projekt som Gomes har kokat ihop, med utgångspunkt i den ekonomiska depressionens Portugal och såklart Tusen och en natt, där en drottning måste berätta sagor för kungen för att klara livhanken. Och vilka historier borde egentligen filmskapare ägna sig åt att berätta när maktmissbruk och massarbetslöshet råder?



Artikel

Hypernormala dagar framför oss

Dokumentärfilmaren Adam Curtis kan konsten att avslöja politiska lögner genom manipulativa montage. Rebecka Kärde har sett hans senaste film Hypernormalisation.

Artikel

I sanningens skugga med Lena Mattsson

Lena Mattsson är en central svensk videokonstnär som i sin konst arkiverar kulturens skuggspel, skriver Lars Gustaf Andersson apropå nya verket När Hades blommar.

Artikel

Vinden blåser vart den vill

Den asketiske auteuren Robert Bresson ville skapa filmkonst som finner utan att söka, skriver Lars Gustaf Andersson.




Tidigare FLM Weekend