v.17

Ettore Scolas film om dagen när Hitler kom till stan känns kusligt aktuell

Vecka 17 2017 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Ibland blir det inte som man tänkt sig

Jacob Lundström om filmer som aldrig blir klara.

Bredvid varandra på filminstitutets hemsida finns rubrikerna ”Svenska biopremiärer” och ”Film i produktion”. För mig är det ett tacksamt sätt att dels hålla koll på premiärdatum, dels glänta på dörren till filmbolagen och se vad som komma skall. För filmskapare fungerar det kanske som en varnande påminnelse om att det inte alltid blir som man tänkt sig.

För trots att avståndet på skärmen inte är många pixlar krävs det ett kreativt sjumilakliv för att en film ska förflytta sig från den högra kolumnen till den vänstra. Det förstår man om inte annat när man klickar sig vidare till den fullständiga förteckningen över svenska filmproduktioner. I skrivande stund är de 141 stycken – varav många verkar ha fastnat i produktionslimbo.

Det är som att stirra ner i ett svart hål av ouppfyllda drömmar. Utgör listans bortre regioner rentav filmsveriges officiella skampåle?

Här finns filmer som egentligen skulle ha varit klara redan 2010. Många av dem befinner sig knappast längre ”i produktion”, men kvar står de. Det är som att stirra ner i ett svart hål av ouppfyllda drömmar. Utgör listans bortre regioner rentav filmsveriges officiella skampåle?

Katja Wiks Exfrun är en av alla filmer som hade kunnat fastna under den högra rubriken. Redan efter publikpriset på Göteborgs filmfestival 2013 för kortfilmen Offerrollsretorik var hon i full färd med manuset till långfilmsdebuten. Trots stöd till manusutveckling avslog hela tre SFI-konsulenter sedan ansökan om produktionsstöd. Nu lyckades Exfrun ändå till slut ta klivet till premiärkolumnen, men exemplet sätter fingret på att varje filmproduktion är ett konfliktfyllt drama i sin egen rätt. Förmodligen ofta med långfilmskonsulenten i skurkrollen.

Hur länge kan en filmproduktion egentligen pågå? Finns det något hopp för surdegsprojekten under ”Film i produktion”? Jo, det finns gott om lugnande historiska exempel för den som bara har hunnit bli sju år försenad. Leni Riefenstahl skrev till exempel klart manuset till kärleksfilmen Tiefland redan 1934 och det dröjde 20 år innan filmen var färdigklippt för visning. I och för sig berodde förseningarna på hennes roll i Nazityskland, men i alla fall. (Innehavare av världsrekordet för längsta filminspelning lär för övrigt vara Stanley Kubrick, med en inspelningsperiod på drygt två år för Eyes wide shut.)

Å andra måste det väl inte vara så skamligt att aldrig bli klar. Tankarna går till teaterregissören i Charlie Kaufmans Synecdoche, New York från 2008, som stillar sitt inre kaos genom ett expanderande kreativt universum. Det finns ju något vackert med den eventuellt självupptagna idén att konsten är själva processen, och att processen aldrig tar slut, även om det inte biter på så många finansiärer. Kanske är det en av anledningarna till att dagens unga bildmakare väljer att leva på Youtube.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLM

Detta har hänt

Cléo

Nya numret av den feministiska filmtidskriften Cléo finns nu online. ”Soft” stavas temat och texterna behandlar mjukgörande filmkonst som Blissfully yours, Moonlight och Bright star (bilden).

Soderberghs comeback

Hade inte Steven Soderbergh pensionerat sig från filmduken? Efter fyra års frånvaro – och bland annat tv-serien The knick – verkar han mogen för det stora formatet igen. Heistfilmen Logan story har premiär i sommar och själv beskriver regissören den som ”the complete inversion of an ‘Ocean’s’ movie. It’s an anti-glam version of an Ocean’s movie”.

Filmhus i Göteborg?

Behövs det ett till filmhus? En brist med den brutalistiska kolossen på Gärdet i Stockholm, som bortom filminsitutets administration dessutom rymmer både bibliotek och biografer, är avsaknaden av utställningsytor. Vilket innebär att bejublande världsturnerande utställningar om filmskapare som Martin Scorses går Sverige förbi. Det verkar som att det skisserade skrytbygget skulle bot på den saken, om det står färdigt lagom till stadens 500-årsjubileum 2021.


FLM rekommenderar

Tre filmtips

Jonathan Demme RIP

När en filmskapare som Jonathan Demme går bort slås man återigen av hur uselt det svenska streamingutbudet är. Philadelphia och När lammen tystnar finns naturligtvis att tillgå, men I vildaste lagetMordängeln eller Stop making sense? Glöm det. Slår hur som helst ett slag för Rachel getting married från 2008.

Se Rachel getting married här.

Vandring med månen

Avväpnande humör och överraskande tempoväxlingar i en av Hasse Ekmans bästa filmer som äntligen finns på dvd. Vandring med månen skiftar elegant mellan ungdomlig romantik och världspolitisk fara. Eller som filmkritikern Gerd Osten sammanfattade det vid premiären: ”en bestickande blandning av sommarsaga, crazy och mardröm”. Ingår i dvd-boxen Hasse Ekman – Guldkorn vol. 2.

Ginger & Rosa

Elle Fanning är den stora behållningen i Sally Potters Swinging London-drama från 2012, i rollen som dottern som tvingas omvärdera sina föräldrar. Till exempel den vapenvägrande pappan vars frihetsideal är mer bekvämt än modigt när det tillämpas i vardagen. Han fäller tårar till Schubert, men anklagar Gingers mamma för känslomässig utpressning så fort hon gråter.

Se Ginger & Rosa på SVT Play.

Veckans premiär

Ta hand om mamma

Fakta

  • Regi: Behnam Behzadi
  • Medverkande: Ali Mosaffa, Ali Reza Aghakhani, Sahar Dowlatshahi, Setareh Pesyani
  • Speltid: 84
  • Bio: 28 april

Tankarna går väl närmast till The mist, eller någon annan film där en hotfull dimma sänker sig illavarslande  över världen. Det dimhöljda Teheran i Behnam Behzadis Ta hand om mamma, som hade premiär i Cannes ifjol och senast visades på Göteborgs filmfestival, är ett resultat av föroreningar. Titeln syns knappt för all smog på miljöbilden i filmens inledning.

På engelska heter filmen Inversion, vilket syftar på det meteorologiska fenomen där varm luft inte stiger. Konsekvensen blir att avgaser stannar kvar nära marknivå – och det krävs ingen fortsättningskurs i filmvetenskap för att tolka föroreningarna bildligt. Precis som i Asghar Farhadis bioaktuella Oscarsvinnare The salesman, en annan film som utspelar sig i den iranska huvudstaden, är svårt att inte tänka att filmen behandlar “situationen”.

Konsekvensen blir att avgaser stannar kvar nära marknivå – och det krävs ingen fortsättningskurs i filmvetenskap för att tolka föroreningarna bildligt.

På ett mer uppenbart plan är luften i Teheran förenad med direkt livsfara för den lungsjuka mamman i familjen. Men vem i syskonskaran ska ta på sig ansvaret att flytta med henne till den friska landsbygden?

Ta hand om mamma är ett välspelat familjedrama (ser inte Sahar Dowlatshahi ut lite grann som Claire Danes förresten?) som gör uppror mellan raderna. Trots återhållsamheten i uttrycket säger lillasystern återhållsamheten, som blivit utmanövrerad av sina dividerande och intrigerande storasyskon, till slut sitt hjärtas mening klart och tydligt.


I huvudet på

Salad Hilowle

Salad Hilowles kortfilm Brev till Sverige visas på SVT i helgen.

Vad tänker du på?

Min kortfilm Brev till Sverige som är en berättelse om en mor och dotter-relation utifrån ett identitetsperspektiv. Projektet kom till genom att jag ville göra en berättelse om min mamma och hennes längtan till sitt hemland, Somalia. Det gjorde att jag hade funderingar kring betydelsen av plats, vad betyder det? Är det att vara nära sin familj? Eller ett ställe med minnen? Samtidigt har jag börjat på konstprogrammet på Konstfack. Där försöker jag lära mig andra estetiska discipliner som jag kan använda till filmmediet. Exempelvis hur man presenterar film än bara på den vita duken. Jag vill hitta nya sätt att visa film, och leka mer med den rörliga bildens form och teknik. Det känns väldigt spännande att lära mig.

Bild ur Brev till Sverige (2017).

Varför arbetar du med film?

Därför att allt jag älskar (musik, text, bild, teater, färger) kan jag paketera in på filmen. Eller som den store regissören Ousmane Sembene sa: ”Some say we’re made of flesh and blood, I believe we’re made of stories.”

Vilka är din förebilder?

Ousmane Sembene, Chantal Akerman, Senay Berhe, Min familj, Chris Marker, Agnes Varda, Kanye West, Andrew Dosunmu.

Vilken var din senaste aha-upplevelse på bio?

Det var när jag såg Ragnhild Ekners film Trafikljusen blir blå imorgon. Jag hade tidigare inte sett en svensk film dokumentera tiden mellan att vara ung och på väg att bli vuxen. Filmens porträtt av Stockholm och livet med vännerna kunde lika gärna varit mitt eget. Klippspråket talade till mig.

Vad tycker du om dagens svenska film?

Det är en spännande tid. Känns som att fr möjligheterna är större än tidigare. Berättelser som inte fått plats tidigare får plats nu. Väldigt coolt att filmer som Dyke Hard av Bitte Andersson och Under Gottsunda av Viktor Johansson görs idag. Känns som att vi kommer se fetare och fetare filmer framöver.

Vad gör du om tio år?

Jobbar fortfarande audiovisuellt. Vet ej annars vad jag skulle göra.


Video

The beguiled

Det är väl bara rätt och orimligt att Don Sielgels Korpral McB – anmäld saknad från 1971, med Clint Eastwood i huvudrollen, får en remake i regi av Sofia Coppola. The beguiled har världspremiär på Cannesfestivalen i maj.



Artikel

Kort möte i En alldeles särskild dag

En alldeles särskild dag fyller 40. Ettore Scolas film skildrar en vardag som inte borde gå att vänja sig vid, men som efter ett tag inte går att tänka sig ur, skriver Elise Karlsson.

Artikel

Laibach i Nordkorea

En ny dokumentär skildrar turerna kring det slovenska industribandet Laibachs spelning i Nordkorea. Charlotte Wiberg har sett den.

Artikel

Den kvävande andefattigdomen i svensk kulturkritik

Varför är vi rädda för religionen? Den svenska filmen är mer andlig än sitt rykte men kritiken vågar inte se med det ögat. Jan Holmberg skriver om den tröttsamma tendensen att tämja konsten.