v.15

En norrländsk filmvåg utmanar seglivade stereotyper

Vecka 15 2017 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Snöflingor

Jacob Lundström om varför alt-högern älskar Fight club.

I början av året tog Fight club-författaren Chuck Palanhiuk åt sig äran för alt-högerns favoritinvektiv: ”snowflake”. Översatt till trollsvenska syftar det på människor som lider av politisk korrekthet och skyddar sig med offerkoftor. Kränkt barn har många namn. Alt-högerns tangentbordsriddare slungar det mot alla som reagerar på hat.

Palanhiuks roman har 20 år på nacken men användningen av ordet populariserades under Trump-kampanjen (Wikipedia-artikeln ”Generation Snowflake” skapades förra sommaren).

Det är inte förvånande att Fight club, och David Finchers filmatisering i ännu högre grad än Palanhiuks roman, har seglat upp som en av alt-högerns viktigaste populärkulturella referenser. Antihjälten Tyler Durden är trots allt ett slags troll, som gör självbelåten revolt mot sakernas ordning. En biografmaskinist som klipper in kukar i barnfilmer, en restaurangarbetare som kissar i hummersoppan.

Det är tufft att vara troll. Brad Pitt i Fight club från 1999.

Det är tufft att vara troll. Brad Pitt i Fight club från 1999.

Termen ”snowflake” är hämtad från det inspirationstal som Durden håller per megafon när hans uniformerade rekryter står och gräver gropar i trädgården: ”Du är inte speciell, du är inte vacker och du är inte en unik snöflinga.” Den nymornade terrorsekten Project Mayhem lockar istället med upprorisk självutplåning i individualismens tidevarv.

”Du är inte speciell, du är inte vacker och du är inte en unik snöflinga.”

Lustigt nog har deras martyrskap inte så mycket att göra med att vara nätkrigare i hemmets trygga vrå. Och medan Durdens anarko-primitivism riktar in sig på förtryckande finansiella institutioner, syftar alt-högerns trollverksamhet istället på att skapa oreda i sociala medier.

För att inte tala om att Fight club faktiskt är satir, som knappast skönmålar det manliga upproret utan fångar den fåniga glansen i deras fuktiga ögon.

Men att alt-högern missar budskapet med Fight club är nästan själva poängen. För kärnan i den nätaktivistiska grenen av Trump-trogna är ändå inte politiken. Det konstaterade Angela Nagle nyligen i Jacobin magazine och pekade på en splittring inom alt-högern. Å ena sidan finns den identitära högern som gör anspråk på att värna det västerländska kulturarvet, å andra sidan en effektsökande trollmobb som gladeligen går i bräschen för dekadensen. Annorlunda uttryckt: My little pony är en mer framträdande kulturell referens än Wagner.

Men så hör det till filmmediets ironier, och otämjbara retoriska kraft, att sådant som budskap lätt flyger över huvudet på åskådarna. Stridspittar gillar antikrigsfilmer för att de smäller så bra. Nätkrigare gillar Fight club för att Brad Pitts Tyler Durden har en tuff attityd och en snygg kropp.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLM

Nytt nummer!

Detta har hänt

1987, Ballhaus, Boll och Cannes

1987 är (också) underskattat

På bloggen Rupert Pupkin speaks ordnas regelbundet filmhistoriska inventeringar med genrenördiga förtecken – och just nu pågår bloggföljetongen med underskattade filmer från filmåret 1987. Massor av filmtips med lagom obskyra eller andrahandssorterade titlar. Ja, vem kan motstå frestelsen att kasta sig över I vildmarkens våld med Kevin Bacon?

RIP Ballhaus

Filmfotografen Michael Ballhaus har gått bott, 81 år gammal. Han var en av Fassbinders främsta medarbetare och de gjorde 16 filmer tillsammans (Petra von Kants bittra tårar på bilden ovan till exempel) men arbetade på senare år framför allt i USA – inte minst med Martin Scorsese på filmer som Maffiabröder och The departed. Här pratar Ballhaus om hur det var att spela in med Fassbinder.

Bollen är rund

En mindre berömd men förvisso beryktad tysk filmarbetare är Uwe Boll. Han har gjort sig känd som en av filmvärldens konsekvent mest sågade men trots allt yrkesverksamma regissörer. Det gör inte den här intervjun med honom i Vanity fair mindre läsvärd – tvärtom.

Cannes 2017

Happy End (Michael Haneke)

Wonderstruck (Todd Haynes)

Le Redoutable (Michel Hazanavicius)

The Beguiled (Sofia Coppola)

Rodin (Jaques Doillin)

120 Beats Per Minute (Robin Campillo)

Okja (Bong Joon-Ho)

In The Fade (Fatih Akin)

The Day After (Hong Sang-soo)

Radiance (Naomi Kawase)

The Killing Of A Sacred Deer (Yorgos Lanthimos)

A Gentle Creature (Sergei Loznitsa)

Jupiter’s Moon (Kornél Mandruczó)

Good Time (Benny Safdie & Josh Safdie)

Loveless (Andrey Zvyagintsev)

L’Amant Double (François Ozon)

You Were Never Really Here (Lynne Ramsay)

The Meyerowitz Stories (Noah Baumbach)

 

Ovanstående filmer tävlar om Guldpalmen – för hela det officiella programmet, titta här.

 

En Cannesmans bekännelser

Från en svensk horisont särskilt noterbart att Ruben Östlund saknas i det officiella programmet – inte minst med tanke på hans uttalade målsättning att tävla om Guldpalmen med nya filmen The square. Men på torsdagens presskonferens hintade konstnärlige ledaren Thierry Frémaux om att två ytterligare titlar tillkommer, så allt hopp är inte ute. Andra omtalade namn som saknas: Joachim Trier, Claire Denis, Roman Polanski, Bruno Dumont, Alexander Payne, Lucrecia Martel… Så konkurrensen är inte nådig på årets festival.

Och det ständigt omstridda (för många gubbar!) urvalet till världens mest prestigefyllda filmfestival får öppenhjärtig genomlysning i Frémaux nyutkomna bok Sélection officielle, som skildrar den årslånga urvalsprocessen inför 2016 års festival. Den bästa blurben hittills från dem som läst den: ”100% pure cinephile crack”.


FLM rekommenderar

Tre filmtips

Fight on a Swedish beach

Simon Vahlnes kortfilm excellerar i Svensk Dålig Stämning™ (vilket kanske inte är helt överraskande med tanke på att filmen är producerad av Plattform produktion). Den femton minuter långa filmen tävlade på Cannes filmfestival ifjol och går nu att se via SVT Play.

Se Fight on a Swedish beach på SVT Play.

Win it all

Det amerikanska indiefenomenet mumblecore nådde aldrig riktigt fram till svenska biografer, åtminstone inte bortom filmfestivalerna. Den karaktäristiska lågmäldheten skrek väl heller inte alltid efter en stor duk. Därför var det kanske inte så konstigt att den mumliga portalfiguren Joe Swanberg ifjol teamade ihop sig med Netflix för tv-serien Easy. Och i fredags fick Swanbergs senaste långfilm, sevärda spelmissbrukarkomedin Win it all, världspremiär via streamingjätten. Missa inte heller Martin Gelins text om mumblecoregenren.

Se Win it all på Netflix.

Mysteriet i Slack bay

Bruno Dumont är onekligen en filmskapare som har ömsat skinn. Från naturnära dramafilm till den grovkorniga kriminalhumorn i miniserien Li’l Quinquin (som  utsågs till 2014 års bäst film i Cahiers du cinéma). Minst lika blodtörstigt blir det i kannibalkomedin Mysteriet i Slack bay, som efter en snabb vända på biograferna nu finns tillgänglig för hemmabruk. Dumonts nästa film, en musikal om Jeanne d’Arc, väntas ha premiär i år.

Se Mysteriet i Slack bay.

Premiär

Den sista familjen

Fakta

  • Regi: Jan P. Matuszynski
  • Medverkande: Andrzej Seweryn, Dawid Ogrodnik, Aleksandra Konieczna, Andrzej Chyra.
  • Speltid: 124 minuter
  • Biopremiär: 14 april

I den tryckfärska boken Den svåra konsten att se sig själv skriver Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap, bland annat om vår tids utseendefixering. Inga konstigheter för den som har läst valfri essä om selfiekulturen, men det har faktiskt inte alltid varit så. Reflekterande ytor är förstås ingen nyhet men det var först på 1900-talet som spegeln blev vanlig i våra hem. Och samtiden erbjuder som bekant accelererande möjligheter till självbespegling.

Därför känns det frestande att betrakta Jan P. Matuszynskis Den sista familjen, som utspelar sig i Polen mellan åren 1977 och 2005, som ett teknofobiskt debattinlägg (om det inte vore en respektlös förminskning av filmen förstås). Förvisso handlar det här inte lika mycket om narcissism i utseendefixerad bemärkelse, även om det första filmens huvudperson gör när han unboxat sin Panasonic är att filma sig själva i spegeln och testa zoomfunktionen. Snarare blir videokameran ett sätt att undvika att se sig själv och istället rikta fokus på andra. Eller ännu hellre att se sig själv som den som ser andra.

Den sista familjen är en biopic om konstnären Zdzisław Beksiński som samtidigt är en anti-idyllisk familjeskildring – och inte minst en anklagelseakt mot pappan med videokameran. Alla har väl stött på – och ja, sett – honom. Den där pappan som inte minst under familjehögtider eller i turistiska sammanhang tvångsmässigt låter bandet rulla. I Den sista familjen är det mer allvarligt än så och kan Beksiński inte ens förmå sig själv att lämna kameran hemma för mammas begravning.

Den sista familjen är en biopic om konstnären Zdzisław Beksiński – och en anklagelseakt mot pappan med videokameran.

Själv beskriver han det i termer av metaverklighet, att det alltid finns en distans till omgivningen, eller ett raster som han betraktar den genom. Beksińskis oljemålningar är knappast några genomskinliga samtidskommentarer, utan snarare dystopiskt fantasiväckande, men vardagen hanterar han gärna genom objektivet.

Med kameran som tröst, del 2 heter en dokumentärfilm från 2004 av Carl Johan De Geer. I Den sista familjen används den snarare som sköld, för att slippa komma någon riktigt nära.

Filmen handlar kanske inte om narcissism i Gärdenfors mening, men den skildrar hur teknologier kan möjliggöra distans till omvärlden och självvald instängdhet. I Den sista familjen nämns inte ett ord om de politiska konvulsioner som Polen genomgår utanför lägenhetsfönstret. Det är minst lika skrämmande verklighetsfrånvänt som selfiesticks.


I huvudet på

Knutte Wester

Filmskapare och konstnär som gjort Horungen, en akvarellmålad dokumentär om hans farmors barndom i ett odemokratiskt Sverige. Finns nu på SVT Play.

Vad tänker du på?

Hur en idé jag haft länge skall kunna få sin form.

Varför arbetar du med film?

För att jag inte kan låta bli. Helst skulle jag slippa, jag tycker egentligen mer om att jobba med mina händer. Film är så okonkret, jag kan arbeta en hel dag och det finns inget bevis på att jag kommit framåt. Men jag kan inte låta bli. Jag föddes upp på berättelser och det har genomsyrat allt mitt konstnärliga arbete sedan jag blev vuxen. Och vissa berättelser måste bara bli film. Det finns liksom i berättelsen. Jag upplever film som både ett banalt och nästan magiskt medium. Banalt för att det man kan berätta med ord i film får plats på några få sidor och oftast behöver innehålla en massa förenklingar och generaliseringar. Magiskt för att filmen kan få ganska enkel text och musik eller annat ljud att liksom lätta från verkligheten, eller komma ut ur duken och befinna sig i verkligheten (känns det som). Om någon gav mig en t-shirt med buskapet i De älskande på Pont-Neuf eller Cinema Paradiso, typ ”kärleken är störst av allt”, så skulle jag nog inte våga ta den på mig. Men just det budskapet slog mig som en murbräcka när jag såg filmerna.

Vilka är dina förebilder?

Farmor Hervor Wester. Svetlana Aleksijevitj. En ny idol sedan i höstas är Jiuliang Wang. Jag var på världspremiären av hans film Plastic China på dokumentärfestivalen IDFA. En och en halv timme på en hög med plastpåsar utan kommentar. Elektriskt varje sekund.

Bild ur Knutte Westers film Horungen.

Bild ur Knutte Westers film Horungen.

Vilken var din senaste aha-upplevelse på bio?

Dokumentärfilmen Nowhere to hide. Under de senaste åren har jag säkert konsumerat 400 timmar nyheter om kriget i Irak och IS. Men den filmen fick mig att förstå något jag innan inte förstått, den fick mig att se och känna kriget på ett sätt jag aldrig gjort förut. När sjuksköterskans dotter filmar med kameran när de kör bil och de kommer till en y-korsning i öknen. Vilken väg ska vi ta? Var tror ni att IS är? Vi är där, i den bilen, och få gånger har ångesten kunnat färdas över tid och kontinenter som då.

Vad tycker du om dagens svenska film?

Den är super! Det känns vitalt och spännande. Men det känns inte som att filmbranschen tror på det nya. TV och finansiärer stödjer smala projekt men tar sällan hand om de färdiga filmerna som de skulle kunna göra. Eller biodistributörerna som först inte tror på Sameblod och låter den först gå upp på några udda tider på några få biografer, tills de fattar att folk vill se den berättelsen fast den inte bygger på en känd bok eller har en känd skådespelare i huvudrollen. Det saknas ibland förtroende för berättelsen.

Vad gör du om tio år?

Samma sak som idag tror jag. Förhoppningsvis med lite skarpare fokus och vassare egg.


Premiär

Your name

Fakta

  • Regi: Makoto Shinkai
  • Speltid: 106 minuter
  • Biopremiär: 12 april

De senaste åren har det talats om Makoto Shinkai som en ”ny Miyazaki”. Hederstiteln tycks än mer cementerad nu när Shinkais senaste film, det sentimentala identitetsdramat Your name, gått om Spirited away och blivit tidernas mest inkomstbringande animéfilm på bio.

Hans snart 20 år gamla indiekortfilm She and her cat rymde så stort hjärta och teknisk skicklighet att man genast förstod att han var menad för större saker. Efter fina (och avslöjande betitlade) Voices of a distant star, The place promised in our early days, Children who chase lost voices from deep below och The garden of words går han nu från att tårögt blicka mot himlen till att raketskjuta sig själv mot skyn med pompös tonårseskapism.

Lättsamheten växlar successivt mot tungt allvar när intrigens kroppsbyten övergår i tidsresor som i sin tur blir enda hoppet att stoppa en katastrof.

Tonåringarna Taki och Mitsuha, han från Tokyo och hon från en småstad i bergen, byter kroppar på övernaturligt vis. Som uppbyggt för queera identitetslekar, kunde man tro, men istället blir det överraskande pubertalt och sunkskojigt när Taki i kvinnokropp inte kan sluta känna på sina bröst. Lättsamheten växlar successivt mot tungt allvar när intrigens kroppsbyten övergår i tidsresor som i sin tur blir enda hoppet att stoppa en katastrof.

Bristen på begripligt regelverk gör berättandet förvirrande. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett problem – drömmar är ju en av filmens kärnämnen – men det sockras på med så mycket sötsliskig dramatik att det blir lite genant. Känslorna är så stora att det uttrycks i musikaliska montage, men med texter som tagna från en kärlekstörstande tonårsdagbok – och bilder som minner om Japans förflutna – att det hela lika gärna kunde vara en läckert animerad välgörenhetsballad med syfte att samla in pengar till Fukushima-olyckans offer.

Your name är välgjord och vacker, men Shinkais temperament gör sig betydligt bättre i lågmäld moll. She and her cat påminner om att jag hellre tar en gammal Shinkai framför en ny Miyazaki.

Sebastian Lindvall


Video

Thelma

Efter utlandsvistelsen som resulterade i den något vilsna Louder than bombs är Joachim Trier tillbaka på norska. Men första trailern till Thelma lovar något annat än en återgång till ung manlighet-studierna i Reprise och Olso 31 augusti. Inte bara är huvudpersonen en ung kvinna utan filmen beskrivs också som en övernaturlig thriller.



Evenemangstips
  • 15 Apr

    Lynch @ Bio Rio

    Dubbel Lynchstämning på Bio Rio som inte bara visar nya dokumentären David Lynch – The art life utan dessutom Mulholland drive på påskafton.

  • 14 Maj

    Barba @ Malmö konsthall

    En månad kvar av den italienska filmkonstnären Rosa Barbas utställning Elements of conduct.


Artikel

Med hälsning från Norrland

En norrländsk filmvåg utmanar seglivade stereotyper och vykortsvackra klyschor. Men vad betyder det att vara en norrländsk filmskapare? Regissörerna Amanda Kernell, Jonas Selberg Augustsén och Clara Bodén i samtal.

Artikel

I called him Morgan är hård, vacker och ärlig

Kasper Collin har gjort en dokumentär om jazz och ond bråd död. En film om ett ökänt mord som trots allt gör jazzälskare lyckliga, skriver Elena Wolay.

Artikel

Äntligen har Hasse Ekman kommit in från kylan

Fredrik Gustafsson har skrivit en bok om filmmannen från tredje raden

Prenumerera på FLM

Swisha 249 kr till 123 464 04 62 för att teckna en årsprenumeration – eller beställ på shop.flm.nu.





Tidigare FLM Weekend