v.14

Träffsäker skadeglädje i vapenkomedin Free fire

Vecka 14 2017 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Att vara eller inte vara kriminell

Jacob Lundström om varför brott lönar sig i svensk film.

Efter de senaste årens representationsdebatt levererar onekligen filmåret 2017, med flera debuter direkt från samtiden som har andra än svenssons i berättelsens fokus. Jag tänker på redan hyllade Måste gitt och Dröm vidare samt Den enda vägen som har premiär i helgen och Para knas som kommer i höst.

Eller okej, Den enda vägen-regissören Manuel Concha är ingen debutant, men hans comebackfilm är signifikativt distinkt från 2008 års Mañana. Om debuten andades integrationskomedi à la Josef Fares, börjar istället Den enda vägen med gitarrplonk som för tankarna till Snabba cash.

Daniel Cvetkovic i Manuel Conchas film Den enda vägen.

Daniel Cvetkovic i Manuel Conchas film Den enda vägen.

Och kanske är Daniel Espinosas sensationsfilm från 2010 anledningen till att samtliga fyra filmer kretsar kring en och samma fråga: att vara eller inte vara kriminell.

Eftersom filmen är ett massmedium brukar inte dylika tendenser uppstå ur tomma intet. Ska vi förstå detta som att det inte går att väcka intresse – hos finansiärer eller publiken – för filmer som utspelar sig i förortsmiljöer, och handlar om människor med invandrarbakgrund, utan att addera en kriminell intrig?

Den enda vägen förhåller sig väldigt förutsägbart till tematiken: det är diskriminering och segregation som gör invandrare till kriminella.

”Alla ser oss ändå som kriminella”, konstaterar en av de hederliga bröderna i Den enda vägen. I filmen trakasseras de av polisen trots att de själva är brottsoffer. Och för säkerhets skull, ifall vi inte hörde honom första gången, konstateras lite senare i filmen: ”Vi är längst ned och inte en del av det vanliga samhället.”

Övertydligheten åsido är Den enda vägen inte alls någon dålig film (den är mer övertygande än bioaktuella dokumentären Brev till en seriemördare som också är en uppgörelse med svensk rasism i allmänhet och Peter Mangs i synnerhet). Men den förhåller sig väldigt förutsägbart till tematiken: det är diskriminering och segregation som gör invandrare till kriminella. Oaktat att detta kan stämma blir det dramatiska resultatet föga engagerande.

Och det tycks gå en skiljelinje mellan Den enda vägen och övriga tre filmer. Eftersom Nikeisha Anderssons Para knas har premiär först i höst har jag inte sett den, men på pressbilden poserar två maskerade unga kvinnor med vapen. Och inledningen på filmens synopsis hintar inte heller om något gråtmilt utanförskapsdrama: ”Från orten ekar längtan efter para medan rika svennar vaskar bubbel helg efter helg på Stockholms innekrogar.”

Kanske är Måste gitt och Dröm vidare filmer som tar desillusioneringen för given, istället för att ägna hela speltiden åt själva offerskildringen.

Även i Måste gitt och Dröm vidare framstår kriminaliteten snarare som en livsstil. Det är förvisso ett leverne som filmernas huvudpersoner försöker lämna, men filmerna tar ingen omväg för att förklara eller ursäkta varför de blivit kriminella.

Kanske är det filmer som tar desillusioneringen för given, istället för att ägna hela speltiden åt själva offerskildringen. Därför blir de också mer komplexa – och möjligen för komplexa för den stundom fördummande representationsdebatten.

För att klara det så kallade Chavez Perez-testet måste till exempel en svensk film innehålla ickevita rollfigurer som samtalar med varandra – men de ska inte prata om brott. Varken Måste gitt, Dröm vidare, Den enda vägen eller Para knas skulle med andra ord godkännas.

Att samtliga filmer handlar om brott har säkert delvis att göra med den allmänna kriminaliseringen av svensk film. Men mer intressant än att diskutera huruvida filmskaparnas val av berättelser är kreativt eller spekulativt motiverade, är att konstatera hur framför allt Måste gitt och Dröm vidare bryter mot etablerade kvalitetsfilmnormer. Att det är hyllade debuter som står på tröskeln till den bespottade genrefilmen.

Det är vad jag kallar att representera.

PS. Välkommen förresten till premiärnumret av FLM Weekend, vår nya digitala veckotidning om film! Hoppas du gillar läsningen och tveka inte att höra av dig med synpunkter till jacob@flm.nu. DS.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLM

Annons

Detta har hänt

Östlund, Söderbaum och Gray

Plattforms fyrkant

Cannes nästa för Ruben Östlund? Den konstkritiska komedin (?) The square väntas ha premiär på franska solkusten i maj och nu har en första pressbild dykt upp på nätet. Att Apornas planet-skådespelaren Terry Notary poserar barbröstad på ett middagsbord kommer inte som någon överraskning för alla som har sett hans gorillaposer på Plattforms instaflöde. När festivalprogrammet presenteras inom ett par veckor får vi väl se om Östlund slår sig för bröstet.

Nazistjärnan talar ut

Nu är det en Zarah Leander-biografi som debatteras, men vi får inte glömma den andra svenska nazistjärnan: Kristina Söderbaum. Båda nämns till exempel av plastikkirurgen som populära förebilder när huvudpersonen i Christian Petzolds efterkrigsdrama Phoenix ska få ett nytt ansikte. Söderbaum var gift med Veit Harlan och medverkade i hans film Jud Süss år 1940, ökänd som antisemitisk nazipropaganda. I filmen om filmen, I ondskans tjänst från 2010, spelades Söderbaum av Paula Kalenberg. Och även efter kriget medverkade Söderbaum i de flesta av makens filmer (hennes sista filmroll var i Hugh Grant-thrillern Night train to Venice år 1996). Nu har det dykt upp en tidigare opublicerad och olustig intervju med Söderbaum. The Guardian publicerar ett utdrag ur boken The black page: Interviews with Nazi film-makers.

Gråskalans mästare

Det tycks liksom aldrig lossna för kritikerdarlingen James Gray, även om han fått göra en handfull fina långfilmer under drygt två yrkesverksamma decennium. I Sverige nådde hans förra film The immigrant från 2013 inte ens bioduken (det var samma sak med Two lovers som kom fem år dessförinnan). Arbetet med äventyrsfilmen The lost city of Z lär inte heller ha varit någon smidig segling –  läs om det i den här långa The Telegraph-intervjun – men nästa helg får den hur som helst amerikansk biopremiär. När, var och hur kommer den till Sverige?


FLM rekommenderar

Fyra filmtips

Divines

Streaminggiganten har börjat snuva biograferna på spännande premiärer. Som den franska regissören Houda Benyaminas Cannesprisade film, som plockades upp av Netflix innan distributörerna visste ordet av. Fish tank möter Medan vi faller möter Dirty dancing! Oulaya Amamra och Déborah Lukumuena är knäckande bra i huvudrollerna.

Se Divines på Netflix.

Isabelle Huppert

Draken film lyfter fram Isabelle Huppert, senast plågsamt aktuell i Paul Verhoevens Elle, i en liten retrospektiv med fyra filmer. Bland annat ingår Claire Denis mästerliga White material från 2009 (bilden ovan) men mest intressant är kanske den filippinske Brillante Mendozas film Captive från 2014, som aldrig fick svensk distribution – förrän nu. Komplettera med att läsa Cristina Álvarez López och Adrian Martins närstudie av den franska skådespelaren i nya numret av The third rail.

Se Isabelle Huppert på Draken film.

A quiet passion

Det har florerat flera poeter på vita duken på sistone. Paterson i Jim Jarmusch-filmen Paterson och så Jordbros egen Metin i Måste gitt. Och i höst når Pablo Larraíns Neruda svenska biografbreddgrader. En poetskildring som gått direkt till video i Sverige – faktiskt innan den ens fått biopremiär i till exempel England och USA – är Emily Dickson-filmen A quiet passion. Det är den rutinerade regissören Terence Davies, som bland annat gjort den magiska Fjärran röster, stilla liv, som omsatt hennes diktande till bilder. Läs också filmvetargurun David Bordwells jämförelse mellan Paterson och A quiet passion.

Se A quiet passion.

Hjärta Norsjö

Att jämföra Hjärta Norsjö med Fucking Åmål är både missvisande och ofrånkomligt. Här finns ingen komma ut-berättelse eller lesbisk romans, Västerbotten ligger hundra mil från Västra Götaland, i Norsjö är det epa-traktorer snarare än mopeder som gäller och det blir ingen tonårsfylla runt den lokala grillen (för den har brunnit ned till grunden).

Men jämförelsen säger något om det begränsade utbudet av filmer om tonårstjejer som brottas med den urbana normen. För det händer som bekant ingenting i Åmål i Lukas Moodyssons film och det gör det inte i Norsjö heller. Återstår frågan om man ska dra eller stanna kvar. Agnes och Elin drömmer om att lämna småstaden för Stockholm, för Henny och Elvira i Hjärta Norsjö handlar det snarare om Skellefteå – och det är inte en dröm lika mycket som påtvingad nödvändighet.

På skolavslutningen uppmanas niorna i Norsjö att prova sina vingar – “men kom tillbaka”. De har inget annat val än att lämna hembygden eftersom politikerna har stängt antagningen till det kommunala gymnasiet. I Skellefteå är det kanske lättare att vara sig själv, men något skaver när de blir itutade att Norsjö bara är en hopplös håla. Sophia och Lisa Josephsons timmeslånga dokumentär hade premiär på Tempo dokumentärfestival och bör inte missas.

Se Hjärta Norsjö på SVT Play.

Premiär

Free fire

Fakta

  • Regi: Ben Wheatley
  • Medverkande: Cillian Murphy, Brie Larson, Armie Hammer, Enzo Cilenti, Jack Reynor, Sam Riley, Michael Smiley.
  • Speltid: 90 minuter

Den brittiske filmskaparen Ben Wheatley har gjort sig ett namn genom att experimentera med genrer (missa inte utdraget ur filmkritikern Adam Naymans bok Ben Wheatley: Confusion and carnage som ingår i det här numret av FLM Weekend). Även om han i Sverige har varit desto mer anonym – fram tills nu har bara hans kanske minst intressanta film, Sightseers, fått biodistribution.

Wheatley är den typen av regissör på uppåtgående som lyckas locka till sig allt större namn till rollistorna utan att ha någon större budget – eller för den delen tidigare kassasuccé – i bagaget. I hans förra film, J.G. Ballard-filmatiseringen High-rise, syntes bland andra Tom Hiddleston och Elisabeth Moss. I den nya shootoutkomedin Free fire dyker namn som Cillian Murphy och Brie Larson glatt upp för att bli svårt skottskadade i bild. (För övrigt ryktas det att Alicia Vikander ska medverka i Wheatleys nästa film Freakshift – som han själv beskriver så här: “It’s about women with shotguns fighting giant crabs. There you go, it sells itself.”)

Eftersom Ben Wheatley står som regissör handlar det inte om en shootoutfilm enligt konstens alla regler.

Free fire utspelar sig uteslutande kring en rucklig lagerlokal i Bostons hamn. Året är 1978 och några IRA-medlemmar ska köpa lådvis med automatkarbiner från en sydafrikansk vapenhandlare. Dålig stämning uppstår och situationen urartar. Och eftersom Ben Wheatley står som regissör handlar det inte om en shootoutfilm enligt konstens alla regler.

Det finns oräkneliga filmer som är en enda lång uppladdning inför en klimaktisk eldstrid. Även i en västern med titeln Shoot out (som fick heta Revansch i Gun Hill på svenska) dröjer det en timme innan den utlovade skottlossningen kommer igång – filmen från 1971 var för övrigt Gregory Pecks näst sista som revolverman.

Free fire är i jämförelse alldeles för snabb på avtryckaren.

Filmen är Wheatleys första med siktet inställt på USA (även om den skådeplatsen till trots spelades in i England) och Martin Scorsese har lånat sitt namn till produktionen. Wheatley har tidigare liknats vid Tarantino, precis som alla andra syntetiserande genrefilmskapare på den här sidan De hänsynslösa, men nu är jämförelsen faktiskt oundviklig.

Men isåfall har Wheatley tagit det skjutglada slutet på Tarantinos debutfilm och expanderat det till en hel långfilm.

Resultatet bjuder på en svart underhållande studie i mänsklig självdestruktivitet. Plus den bästa användningen av John Denvers musik sedan Armageddon.

Övriga biopremiärer denna vecka: Wiener-dog (se recension längre ned), Känslan av ett slut, Den enda vägen, Power Ranger, The founder, Lejonkvinnan, Baby-bossen, Klas Klättermus.

I huvudet på

Victor Lindgren

Filmskapare från Holmsund som gjort kortfilmen Till drömmarnas land, med premiär på Folkets bio den 12 april. Långfilmen med samma namn kommer senare i år.

Vad tänker du på?

Jag är virrig och tänker nog på alldeles för mycket samtidigt. Men den här veckan har jag tänkt mycket på Ryssland. Efter järnridån föll och det skulle bli en västinfluerad marknadsekonomi. Sedan blev hela landet bara uppätet av kapitalister. Allt såldes ut på ett år. Boris Jeltsin var en så sorglig människa också. De som blev lidande var folket. Jag har tänkt mycket på det eftersom Putin och Trump mest troligt kommer att samarbeta en del framöver, två jävla galningar.

Varför arbetar du med film?

Eftersom det är kul nästan jämt. Man får testa nya saker och träffa nya människor hela tiden. Men framför allt för att jag vill berätta historier, att saker som bubblar i huvudet sedan kan bli en grej på en bioduk. Jag tycker att det mest fantastiska med att skapa film är situationen då man kommer på saker. Att tankarna man tänker kan bli en ny film. Men man får passa sig, så fantasin stannar där uppe och att man inte tänker att man ska prestera jämt. Varje idé måste inte bli en ny film.

Vilka är dina förebilder?

Andreea Petre som spelar huvudrollen i min kommande långfilm Den blomstertid nu kommer. Hon är power och inspiration för mig. Hon har stått stark och uppfostrat sin lillebror när deras mamma åkte in i fängelse och hon har värjt sig för droger och destruktivitet trots att hon vuxit upp i de sämsta delarna av Bukarests förorter.

Bild ur Victor Lindgrens kortfilm Den blomstertid nu kommer.

Bild ur Victor Lindgrens kortfilm Den blomstertid nu kommer.

Vilken var din senaste aha-upplevelse på bio?

Moonlight. Hur de morfar ihop foto, ljud och klippning. Att stunder och ögonblick bli längre och mer verkliga än bara välspelade scener som utspelar sig rakt upp och ner. Det kanske inte var en aha-upplevelse utan mer en sitta-och-gapa-upplevelse. Sen när filmen var slut var det en aha-grej, för att den var för kort och så bra att bara tiden försvunnit i biografen.

Vad tycker du om dagens svenska film?

Jag tycker det är ängsligt överlag. När alla tycks livrädda att göra fel så blir tyglarna väldigt strama. Det görs för få filmer som är modellen mindre budget och mer frihet. Jag hoppas Sverige kan få en indiescen som vågar fucka ur lite mer.

Vad gör du om tio år?

Antingen arbetar jag som byggarbetare eller filmpedagog ute på högstadieskolor, men mest troligt är jag kvar som hängiven medarbetare på Bautafilm.


Video

Redoutable

The artist-regissören Michel Hazanavicius gör film om Jean-Luc Godard baserad på Anne Wiazemskys självbiografiska bok Un an après (läs Jon Asps recension av boken här). Kan bli hur bra/dåligt som helst? Louis Garrel gör rollen som nya vågens mest benstarke surfare och visst är han åtminstone hyfsat porträttlik. Wiazemsky själv spelas av Stacy Martin, känd från Nymphomaniac.


Evenemangstips
  • 09 Apr

    Sierra @ Cinemateket

    Det blir mycket Raoul Walsh under säsongsavslutningen på Cinemateket i Stockholm – och onekligen finns det inget bättre skydd mot vårsolen än film noir.

  • 09 Apr

    Inflame @ IFEMA

    Kvinnofilmfestivalen IFEMA i Malmö (3-9 april) har i år ett svårt aktuellt tema: Turkiet. Dels efter rapporter om att regimkritiska exilturkar övervakas via Malmö moské, dels efter nyheten att Filmhuset hyrt ut sina biografer till Erdogans valkampanj. Festivalens avslutningsfilm Inflame, i regi av debutanten Ceylan Özgün Özçelik, verkar mot den bakgrunden extra intressant: en psykologisk thriller om den politiska styrningen av en turkisk nyhetskanal.

  • 07 Apr

    Turbidus @ Fylkingen

    Experimentfilmklubben Turbidus tjugonde afton på Fylkingen i Stockholm gästas av Luke Fowler och John Chantler. För mer information klicka här.


Soundtrack

Ghost in the shell

Säg vad man vill om Hollywoods kulturella appropriering av japansk cyberpunk – eller om vi bara ska låta tusen blommor blomma, för nog finns det även amerikanska inslag i cyberpunkens ursprung? – men föga förvånande är den nya Ghost in the shell-filmen tacksam inspiration för musikalisk improvisation. Vid sidan av ett ordinarie soundtrack har det följaktligen producerats ett “Music inspired by the motion picture”-album till Rupert Sanders film. Man kan ju alltid spola förbi Steve Aokis remix av Kenji Kawais originalmusik från Mamoru Oshiis anime från 1995 (som Erik Lundin nyligen samplade på “De ba blev så”) och lyssna på Dj Shadows och Nils Frahms “Scars” eller Johnny Jewels “The key”.


#tbt

På den här dagen 1972 antecknade Andrej Tarkovskij ovanstående i sin dagbok. Tarkovskijs dagböcker, utgivna på Atrium förlag 2008 under titeln Martyrologion, i svensk översättning av Håkan Lövgren, ger en inblick i en plågad pessimists konstnärliga vardag.

Följ FLM på Instagram.

Artikel

Ovan regnbågen i Ben Wheatleys blodiga filmvärld

Den brittiske regissören skapar oordning och obehag. Adam Nayman har tittat närmare på Ben Wheatleys chockerande filmkonst.

Artikel

Förställningskonstnären Gösta Ekman

Gösta Ekman var känd redan som spermie – nu är han en legend. Tobias Rydén Sjöstrand minns en kameleontisk filmfavorit.

Artikel

Knasamerikanskt om människans bästa vän i Wiener-dog

Todd Solondz fortsätter att göra dråpliga filmer om förlorare, konstaterar Sebastian Lindvall.

Artikel

Christine Chubbuck med kameran som vapen

Två filmer behandlar världens första direktsända självmord 1974 på diametralt olika sätt. Charlotte Wiberg har sett dem.

Prenumerera på FLM

Swisha 249 kr till 123 464 04 62 för att teckna en årsprenumeration – eller beställ på shop.flm.nu.