fbpx
v.51

Det bästa från filmåret 2017 – en nedräkning i tre delar: del tre

Vecka 51 2017 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Något slags guldålder?

Jacob Lundström om framtidens historieböcker.

Det är väl extra frestande eftersom det är 2017 och allt, alltså prick hundra år sedan den ursprungliga svenska filmguldåldern inleddes med Victor Sjöströms Terje Vigen, men det svenska filmåret har onekligen varit glimmande. Precis som jag skrev i min artikel i höstnumret av FLM är det faktum att Ruben Östlunds The square tog hem det finaste priset i Cannes skäl nog för guldfebrig spekulation. Sedan dess har konstvärldskomedin prisats av den Europeiska filmakademin och konkurrerar härnäst om diverse guldstatyetter i USA.

Men det svenska filmåret står inte och faller med Östlunds internationella triumf, utan har också bjudit på starka regidebuter som Amanda Kernells Sameblod och Jens Assurs Korparna. Svenska kortfilmer har valts ut till Cannes med flera festivaler. Samtidigt har Borg, All inclusive och Solsidan skapat klart godkänd publikrusning utan att förlita sig på griniga gamla gubbar.

Här är det mest märk/minnesvärda i svensk filmväg för mig under 2017:

Amanda Kernells Sameblod och I will always love you kingen
Jens Assurs Korparna
Niki Lindroth von Bahrs Min börda
Kim Ekbergs Vinden blåser vart den vill
Knutte Westers Horungen
Adam Marko-Nords och Oddjobs Jazzoo – festen

Och 2018 verkar lika lovande med Gabriela Pichlers efterlängtade andrafilm och John Skoogs långfilmsdebut.

Det återstår att se vad framtidens filmhistoriker kommer att skriva om 2017, men vid sidan om Guldpalmen till The square och Amanda Kernells lysande regidebut är frågan om inte #metoo kommer att göra störst avtryck. Vi har följt uppropen i höstens Weekend. Till årets sista Weekend har Mikaela Kindblom skrivit om Victor Sjöströms andra film från guldålderns 1917, som ofta glöms bort till förmån för redan nämnda Terje Vigen. Det handlar om minst sagt #metoo-relevanta Tösen från Stormyrtorpet, som påminner oss om att vi måste minnas bättre.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLMNu tar Weekend juluppehåll! Vi är tillbaka i januari.

Nytt nummer

Vinter 2018

Nu har nya numret kommit från tryck – beställ din prenumeration här! Eller swisha 249 kr till 123 464 0462.

FLM firar 10 år och tidskriftens grundare Jacob Lundström bläddrar bakåt och blickar framåt. Vi skriver om färgfilmens historia och framtid. Charlotte Wiberg tittar närmare på 70-talets svenska filmdystopier. Calle Wahlström lyssnar på gamla genrefilmsoundtracks från Italien. Sebastian Lindvall skriver om blodbaronen David Cronenberg. Med mycket mera.


Annons





Filmåret 2017

En årssammanfattning i tre delar

Välkommen till den tredje delen i vår tredelade årssammanfattning i FLM Weekend – inklusive nedräkningen av årets 15 bästa biofilmer!

Denna vecka presenteras årets fem bästa filmer – läs tidigare delarna av topplistan här och här. Här kommer en snabbresumé:

15. Paterson
14. Elle
13. Dunkirk
12. I am not your negro
11. Lady M
10. Let the sunshine in
9. Korparna
8. La la land
7. Get out
6. 120 slag i minuten

Vi som har röstat fram årets bästa biofilmer är: Jacob Lundström, Charlotte Wiberg, Sebastian Lindvall och Calle Wahlström. Mycket nöje!


Filmåret 2017

Årets svenska...

...kvinnoskymning

Guldbaggejuryn står inför en utmaning när det gäller årets kvinnliga huvudroll. Lene Cecilia Sparrok och Evin Ahmad är båda garanterade platser bland de nominerade för sina insatser i Sameblod respektive Dröm vidare, men annars var det försvinnande få svenska långfilmer under 2017 som hade en kvinna i självklart fokus. Uppenbarligen var det samma problem i Danmark. Vilken dyster nordisk filmtrend.

...kritikerfavorit – i USA

Eftersom Kasper Collin fortsätter att gräva i den amerikanska jazzhistorien efter 2006 års My name is Albert Ayler är det kanske inte förvånande att det är just i USA som dokumentären I called him Morgan har blivit så hyllad. Men ändå – det är svårt att påminna sig om en större kritikerframgång för en svensk film i USA. Så här skrev Elena Wolay om filmen i FLM.

...arkivfynd

Apropå den svenska stumfilmens guldregissör Victor Sjöström var en av årets roligaste filmnyheter ett glatt återseende. Eller det dröjer innan vi kan se Judaspengar från 1915 på stor duk men den förmodat förlorade filmen återfanns i höstas. Och nu finns 16 av Sjöströms 42 svenska stumfilmer bevarade. Läs mer här.

...sommarfynd

Wiktor Ericssons regidebut Jordgubbslandet fick premiär lite grann i skymundan, trots allt är juni och juli ingen högsäsong för just svensk film. Men goda recensioner, och kritik mot SF Bios programsättning som redan fanns färdigformulerad efter debaclet med Sameblod, gjorde att den lyftes ur skuggan. Gissningsvis bär det frukt på Guldbaggens nomineringsfält. Läs Mikaela Kindbloms recension här.


Filmåret 2017

Årets bästa...

...självreferens

I början av året visade Göteborgs filmfestival den japanske mysteriemästaren Kiyoshi Kurosawas felstavade utlandsdebut på stor duk. Snarare än någon skräckfilm är Daguerrotype, där en hemsökt modefotografs dotter förälskar sig i den nya assistenten, ett sorgset drama klätt i gotiska tyger.

Den självspeglande parallellen mellan fotografi och spöken från det förflutna stärks ytterligare när Kurosawa, i filmens enda renodlade skräcksekvens, återskapar paradscenen från sin berömda film: teknikskräckisen Pulse. Att den otäcka och rytmiskt skeva dödsdansen stått sig så väl och smälter in så bra trots teknikskiftena – nya internet kontra  fotograferingsmetoden dagerrotypi – tyder bara på att vissa traditioner aldrig blir omoderna. Med rätt koreografi kan spökena lätt återuppfinna sig själva.

Sebastian Lindvall

...odistribuerade

Det råder oklarheter om vad som ägde rum i Thailand den 6 oktober 1976. Studentprotesterna vid Thammasats universitet, där man med slagord och satir uttryckt avsky mot diktatorn Thanom Kittikachorns återvändo till Thailand, slutade våldsamt med attacker från såväl poliser som militära och paramilitära styrkor. Ett hundratal skadades, tusentals arresterades och 46 personer ska ha mist livet (en officiell siffra som ifrågasatts av ögonvittnen och anhöriga som menar att det rör sig om minst det dubbla).

Hur gör man då en film om en så omtvistad händelse? Vilken vinkel är den värdigaste? Vems perspektiv är det mest sanningsenliga?

Anocha Suwichakornpong rör sig i By the time it gets dark in i en labyrint med många metanivåer. Gränsen mellan fiktion och verklighet luckras upp så många gånger att den emellanåt ter sig direkt obefintlig – något som i sammanhanget kan verka extremt okänsligt. Men mer än bara ett narrativt navelskåderi skiftar Suwichakornpongs multidisciplinära flöde mellan obehag och stimulans. Vissa bilder – vissa historier – lockar betydligt mer än andra, vilket i sig självt pekar på  historieskrivningars problematik.

Jacques Rancière har diskuterat estetisk politik utifrån tre regimer, varav den så kallade ”etiska regimen” intresserar sig för bilders korrekthet och sanningshalt. Med spretiga nedslag i olika kontexter för bildskapande – rekonstruktioner, intervjuer, filmer i filmer, inspelningsplatser och klipprum – berättar Suwichakornpong historier om historien för att skildra detta mörka kapitel i Thailands historia. En hänförande protest mot sanning i singular.

Sebastian Lindvall


Bäst på bio 2017

5.

Thelma (Joachim Trier)

Efter USA-utflykten med blindgångaren Louder than bombs är Joachim Trier tillbaka i Norge – men testar samtidigt ny genreterräng med Thelma. Det är bara att imponeras av en intelligent och olustframkallande film.

Läs Jacob Lundströms text här.


Bäst på bio 2017

4.

Call me by your name (Luca Guadagnino)

Soldränkta bilder och antika kroppsideal i den avslutande delen av Luca Guadagninos trilogi om begär. Den sinnliga inramningen till sommarflörten mellan Elio och Oliver i Call me by your name är allt.


Bäst på bio 2017

3.

The handmaiden (Park Chan-wook)

Ultravåld, förnedring, sadistisk katt och råtta-lek – tänk att slask och snusk skulle bana väg för ett filmlands segertåg över världen? The handmaiden bevisar att Park Chan-wook fortfarande är bäst på hemmaplan.

Läs Sebastian Lindvalls text här.


Bäst på bio 2017

2.

Good time (Joshua Safdie, Ben Safdie)

Den första filmen av bröderna Safdie på den svenska biorepertoaren är en kinematografisk bergochdalbana, inklusive ett snyggt förvandlingsnummer av Robert Pattinson i rollen som problemförföljd småfifflare. Minst lika imponerande är dock Ben Safdies känsliga porträtt av hans bror. En energisk skildring av New Yorks marginaler som visades i alldeles för få och små salonger.

Läs Calle Wahlströms text här.


Bäst på bio 2017

1.

Moonlight (Barry Jenkins)

Årets bästa biopremiär kom till oss redan i februari – ungefär samtidigt som den utsågs till 2016 års bästa film på Oscarsgalan. Rätt film vann och Barry Jenkins atmosfärmättade Miamiskildring är väl för övrigt den första värdiga Oscarsvinnaren sedan bröderna Coens No country for old men.

Moonlight är en tredelad karaktärsstudie med fattigdom och machokultur i fokus. Lägg därtill att den har uteslutande svarta skådespelare på rollistan men ändå bara indirekt handlar om kriminalitet, och det blir uppenbart att Jenkins uppväxtskildring är något av en undantagsfilm.

Vi får möta Chiron som nioåring, sextonåring och tjugonånting. Vi får följa hans uppväxt i ett utsatt område i Miami där det är farligt att visa sig sårbar eller annorlunda. Han hittar en skyddsängel i knarklangaren Juan, som i en av filmens många vackra sekvenser tar Chiron från förorten till havet för att lära honom att simma. Och Moonlight är på många sätt en taktil upplevelse, helt enkelt en materialkänslig film. Det märks i hur Jenkins fångar när svetten lackar eller hur sanden känns i handen på Chiron när han för första gången hånglar med en annan pojke.

Moonlight för tankarna till Terrence Malicks sinnlighet och Charles Burnetts Los Angeles-klassiker Killer of sheep från 1978 i sin blandning av skoningslös socialrealism och längtande lekfullhet. I filmens första del finns till exempel en förhöjd scen där Chiron leker med sina kompisar på en äng, som visar hur oskyldiga nappatag blir till prövande omfamningar, och senare i filmen framgår det att brist på ömhet kan skapa hårda skal. Vem är du? undrar Chirons skolkamrat Kevin och storheten med Moonlight är att den lyckas förnya nyfikenheten på samma gamla existentiella fråga.


Artikel

Tösen, skammen och filmhistorien

#metoo är också en påminnelse om att vi måste omvärdera filmhistorien. Mikaela Kindblom skriver om Victor Sjöströms Tösen från Stormyrtorpet.

Artikel

Hong Sang-soo fortsätter att berätta mycket i det lilla

Den sydkoreanske regissörens beprövade recept med utdragna promenader och risvinsdränkta samtal återkommer i On the beach at night alone. Calle Wahlström skriver om sin odistribuerade filmfavorit från året som gått.

Artikel

The handmaiden är Park Chan-wooks mest inpiskade hämndfilm hittills

Ultravåld, förnedring, sadistisk katt och råtta-lek. Tänk att slask och snusk skulle bana väg för ett filmlands segertåg över världen? Nu har Park Chan-wook återvänt till Sydkorea och Sebastian Lindvall blir förtjust över hemkomsten.

Artikel

Dålig stämning i energiska heistfilmen Good time

Robert Pattinsons förvandlingsnummer fortsätter i bröderna Safdies intensiva heistfilm Good time. Calle Wahlström har sett en energisk skildring av New Yorks marginaler.

Artikel

Thelma är den bästa skandinaviska skräckfilmen sedan Låt den rätte komma in

Efter USA-utflykten med blindgångaren Louder than bombs är Joachim Trier tillbaka i Norge – men testar samtidigt ny genreterräng med Thelma. Jacob Lundström imponeras av en intelligent och olustframkallande film.

Annons




Tidigare FLM Weekend