v.50

Det bästa från filmåret 2017 – en nedräkning i tre delar: del två

Vecka 50 2017 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Årsbästaglömskan

Jacob Lundström rättar till några saker om finsk film.

Åh, Finland. Newsflash för den som tror att årsbästalistor framarbetas i felsäker laboratoriemiljö: det gör de inte. Eftersom premiärer glömts bort eller hamnat på fel sida årsskiftet, har årsbästalistan som nedräknas i FLM Weekend korrigerats otaliga gånger. Därför finns det något osmält och tentativt över hela upplägget. För att inte tala om att alla FLM-medarbetare knappast sett exakt alla biopremiärer från året som gått. Och så vidare in absurdum. Listor är vad de är. Men att jag lagom till Finlands 100-årsdag skulle glömma två blåvita 2017-favoriter var ändå i magstarkaste laget.

Jarkko Lahti i Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv.

Jarkko Lahti i Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv.

För 2017 var inte bara året när Aki Kaurismäki gjorde bejublad don’t call it a comeback-återkomst på vita duken med Ljus i natten, och Selma Vilhunens Den lilla sparven tilldelades Nordiska rådets filmpris. I februari fick också Juho Kuosmanens Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv svensk biopremiär. Det är ungefär den bästa boxningsfilmen sedan Tjuren från Bronx.

I tidsanpassat svartvitt fångar Kuosmanens upptakten till fjäderviktstitelmatchen i Helsingfors 1962. Men boxaren ifråga, bagaren Olli Mäki, har till sin tränares förtret gått och förälskat sig. Det är en underbar sportfilm som bryter mot alla regler, samtidigt som tränaren försöker dirigera om boxarens uppmärksamhet och filmens dramaturgiska fokus till stormatchen med amerikanen Davey Moore. Men Olli har helt enkelt svårt att bry sig om världsliga ting som boxning när han längtar efter Raija. Det gör Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv till den romantiska antitesen till Borg och visst borde den varit med på listan.

Anteeksi, Suomi. Jag lovar att se om Mannen utan minne.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLM

Nytt nummer

Vinter 2018

Nu har nya numret kommit från tryck – beställ din prenumeration här! Eller swisha 249 kr till 123 464 0462.

FLM firar 10 år och tidskriftens grundare Jacob Lundström bläddrar bakåt och blickar framåt. Vi skriver om färgfilmens historia och framtid. Charlotte Wiberg tittar närmare på 70-talets svenska filmdystopier. Calle Wahlström lyssnar på gamla genrefilmsoundtracks från Italien. Sebastian Lindvall skriver om blodbaronen David Cronenberg. Med mycket mera.


Annons





Filmåret 2017

En årssammanfattning i tre delar

Välkommen till den andra delen i vår tredelade årssammanfattning i FLM Weekend – inklusive nedräkningen av årets 15 bästa biofilmer!

Denna vecka presenteras platserna 10 till 6 och nästa vecka de fem bästa filmerna. Platserna 15 till 11 finns här. Nästa vecka sammanfattar vi också det svenska filmåret och skriver om fler odistribuerade favoritfilmer.

Vi som har röstat fram årets bästa biofilmer är: Jacob Lundström, Charlotte Wiberg, Sebastian Lindvall och Calle Wahlström. Mycket nöje!


Filmåret 2017

Årets bästa...

...katter

Crazy cat ladies som jag älskar naturligtvis Kedi, Ceyda Toruns fina dokumentär om gatukatter i Istanbul. Redan den värdiga katten på affischen talar om för oss att den är en orgie i cat love. Sju olika katter med distinkt olika personligheter följs genom staden, och vi får träffa de människor som bryr sig om dem och vårdar dem. För i Istanbul ses inte katterna som sanitära olägenheter utan snarare något att vara tacksam över. Staden tillhör dem lika mycket som den tillhör människorna. En får ju lust att flytta dit.

Charlotte Wiberg

...återkomst

I dagarna gjorde förvisso en sista (?) Jedi sin återkomst på duken. Säkerligen också långt mer framemotsedd än den comeback jag tänker på, i varje fall mätt i publiktillströmning. Men få pensionsannonseringar har väckt en sådan saknad hos mig som när Steven Soderbergh 2013 annonserade att han skulle ägna sina dagar åt tv och oljemålningar. Det hörde därför till årets höjdpunkter att 54-åringens förtidspension från långfilmsformatet tack och lov alls inte varade särskilt länge. Och även om den rappa heistkomedin Logan lucky inte lär toppa många faktiska årsbästalistor bjöd den likväl på den lättsmälta men hantverkssäkrade genreunderhållning få andra amerikanska regissörer bemästrar idag. Att Soderberghs Ocean’s-franchise beräknas återvända redan nästa år, om så i reducerat mantal, borgar dessutom för att det inte skulle röra sig om något enstaka återfall.

Calle Wahlström

...svarta komedi

Sedan genombrottsfilmen Dogtooth har Giorgos Lanthimos – frontfiguren för den grekiska filmens så kallade ”weird wave” – finputsat och blivit så lekfull med arthouse-konventionerna att det börjar likna en parodi på festivalanpassad feelbad-film. De tragikomiska chockeffekterna i tvåsamhetsdystopin The lobster skruvas upp till max i den svarta skräckkomedin The killing of a sacred deer där borgerligt familjeliv spårar ur i en gevärsbeväpnad roulette. Familjens strömlinjeform byggs upp med tekniska ansträngningar – centralperspektiv, skräckstråkar, Colin Farrells deadpan-spel – som resulterar i många obekväma skratt. Om detta är Lanthimos motsvarighet till arga leken kan jag villigt erkänna att jag förlorade med ett stort leende på läpparna.

Sebastian Lindvall

...jazzklassiker

Den har förvisso funnits tillgänglig på auktionssajter genom en sedan länge utgången dvd-utgåva, men nu finns äntligen Sven Klangs kvintett också som vod. Stellan Olssons film från 1976 om när konstjazzen kom till skåneslätten på 50-talet, via en Stockholmsmusiker med erfarenhet från Nalen, är en av den svenska filmhistoriens mest bedårande och svängiga. Dansbandsledaren Klang har svårt att acceptera altsaxofonistens utsvävningar, medan övriga i kvintetten lockas av hans mer demokratiska tongångar. Skådespeleriet är lysande, inklusive Eva Remaues i sin första filmroll som hårt hållen sångerska (hon syntes även i en oförglömlig scen från en småbarnsfamiljsmorgon i Mannen på taket samma år). Sven Klangs kvintett hamnade på listan när FLM 2012 gjorde en omröstning om de 25 bästa svenska filmerna genom tiderna. Det är på tiden att den går att se för fler.

Jacob Lundström

...iranska

Trots den hårda politiska situationen för filmmakare i Iran kommer det intressant film därifrån. För europeisk festivalpublik är iransk film mest förknippad med den poetiska realismen hos Abbas Kiarostami, Jafar Panahi eller familjen Makhmafbaf, regissörer som alla har haft problem med att arbeta i sitt hemland. Men på Tallinn Black Nights Film Festival (PÖFF) visades något helt annat från Iran: en svartvit psykologisk thriller med en mystisk och farlig man, Massoud, i centrum. Kring denna man kretsar ödesdigert de båda kvinnorna i Fereydoun Jeyranis film Asphyxia, huvudpersonen Sahra och Massouds fru Nassim. Det finns en kritik av kvinnors livsvillkor i Iran i filmen, men den är stilistiskt mer lik filmer som Gasljus eller Spiraltrappan än den socialt orienterade ”iranska vågen”. Och den är genuint skrämmande.

Charlotte Wiberg

...Pop

Få barbringade rockmän är lika mycket av ett filmiskt dragplåster som Iggy Pop. Han har synts i filmer av Jim Jarmush och John Waters, delat kaffe och cigg med Tom Waits och blivit hustlad på biljard av Tom Cruise i The color of money – ”revanschen”. Bara i år fick Iggy pryda en ”wall of fame” i Jarmuschs Paterson, vimla förbi i Terrence Malicks Song to song och hördes självklart på soundtracket till den inte så omistliga T2 Trainspotting. Årets mest minnesvärda filmstund med Iggy – och sedan jag vet inte när vad gäller hans musikaliska bana – var ändå det hjärtskärande samarbetet med Oneothrix Point Never på soundtracket till bröderna Safdies Good time. När Iggy pratsjunger texten till ”The pure of the damned” faller en tår med filmens sluttexter. För den som inte kan få nog av snart sett varje hipsterauteurs läderhyade favorit har bröderna Safdie dessutom regisserat den här fina musikvideon till låten.

Calle Wahlström


Bäst på bio 2017

10.

Let the sunshine in (Claire Denis)

Svart men framför allt dråplig komedi om det postäktenskapliga livet för en medelålders kvinna i Paris. Juliette Binoche får briljera i huvudrollen, växlar mellan skratt och gråt inom loppet av några ögonblick, och i den briljanta slutscenen dyker Gérard Depardieu upp som spåman.

Läs Charlotte Wibergs text här.


Bäst på bio 2017

9.

Korparna (Jens Assur)

Otack är världens lön för bonden Agne, magnifikt spelad av Reine Brynolfsson, i Jens Assurs koncentrerade bildbehandling av Tomas Bannerheds roman. Stark filmdebut som fångar fåordiga arbetsdagar utan slut i grymma landskap.

Läs Malena Jansons text här.


Bäst på bio 2017

8.

La la land (Damien Chazelle)

Omdebatterad och oemotståndlig. En lika självmedveten som kärleksfull hyllning av det blåögt romantisk Hollywood, men också med klara influenser från Jacques Demy, rytmsäker ned till minsta bildruta. En musikalisk tour de force som gör det att förlåta Damien Chazelles antijazzfilm Whiplash.



Bäst på bio 2017

6.

120 slag i minuten (Robin Campillo)

Föreningsliv är kanske inte ett självklart ämne för filmdramatik men i 120 slag i minuten blir det aldrig långrandigt, trots att det tragglas dagordningar och mötesregler. Varje ord i Robin Campillos aidsdrama är på liv och död. Musiken – både Bronski Beats ”Smalltown boy” och Mr. Fingers ”What about this love” – ger syre när andnöden kommer för nära.

Läs Rebecka Kärdes text här.


Artikel

Bitande satir över människors parningslek i Let the sunshine in

Claire Denis fortsätter att förnya sitt filmskapande och efter filmer som Beau Travail och White material har hon nu gjort sin första komedi. Charlotte Wiberg har sett Let the sunshine in.

Artikel

Frigörande kombination av skräck och komedi i Get out

Gissa vem som kommer på middag 2.0. Jordan Peeles film är en sensation, skriver Katarina Hedrén.

Artikel

Förkrossande hjärta och smärta i 120 slag i minuten

Robin Campillo skildrar aids-aktivismen inifrån i 120 slag i minuten. Rebecka Kärde har sett en ofattbart vacker och intelligent film.

Artikel

Korparna är en genial katastroffilm om svenskt bondeliv

Jens Assur har gjort något eget av Tomas Bannerheds augustprisbelönta roman Korparna. Malena Janson imponeras av en genomtänkt regidebut.

Annons




Tidigare FLM Weekend