fbpx
v.5

Festivalspecial från Göteborg: Gabriela Pichler triumferar med Amatörer

Vecka 5 2018 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Backlash mot #metoo

Jacob Lundström om hysteriska reaktioner på insatser mot sexuella trakasserier.

Har #metoo gått för långt? Det beror kanske på vem man frågar.

När FLM Weekend gick till vintervila var det efter en höst full av upprop, med filmvärldens eget #tystnadtagning i spetsen. Och så sent som häromveckan kröntes Guldbaggegalan av en manifestation i svart, när femtio kvinnliga filmarbetare intog scenen.

Men bortom kvinnornas höjda röster och männens böjda huvuden (antingen på grund av solidaritet eller strykrädsla) återstår det att se vilken vilja till förändring som finns i filmbranschen.

Parallellt med Göteborgs filmfestival, vars invigning ekade av #metoo genom hederspristagaren Alicia Vikanders tacktal, har det pågått en debatt om filminstitutets förebyggande åtgärder mot sexuella trakasserier.

Alicia Vikander under invigningen av Göteborgs filmfestival.

Alicia Vikander under invigningen av Göteborgs filmfestival.

Som en reaktion på uppropen lanserade filminstitutets vd Anna Serner redan i november ett ”green card” – först efter en föreläsningsdag i jämställdhet och arbetsmiljöfrågor skulle det vara möjligt att få produktionsstöd.

Inga motröster hördes där och då i media, men det verkar däremot ha mumlats en hel del på produktionsbolagen.

Nu har Eva Hamilton, ordförande i Film & tv-producenterna, författat ett skarpt protestbrev som fått spridning via ett inlägg av Hynek Pallas på sajten Tvdags. I brevet uttrycker Hamilton oro över att branschens självsanerande insatser efter #metoo ska genskjutas av filminstitutets tvingande krav.

Och det kan man såklart tycka olika om.

Är det rätt att SFI ställer krav på ”dokumenterad kompetens inom diskriminerings- och arbetsmiljölagstiftning” för att produktionsbolag ska kunna beviljas skattemedel? Eller är det upp till bolagen själva att avgöra hur de bäst efterföljer gällande lagstiftning om exempelvis diskriminering?

Säga vad man vill om SFI:s klumpiga kommunikation, men det verkar onekligen vara många som osäkrar sin revolver så fort de hör ordet ”normkreativitet”.

Det är inte förvånande att producenter propsar på självsanering. Det är inte heller förvånande att SFI med Anna Serner i spetsen föredrar att peka med hela handen genom diverse mediala utspel.

Ändå har debatten mest kommit att handla om något annat.

Den som med fradga i mungipan började titta på Expressen Kultur-inslaget med kulturskribenten Therese Bohman och SFI:s Kristina Colliander blev nog ganska snabbt besviken. De var ju mer eller mindre överens.

Säga vad man vill om SFI:s klumpiga kommunikation, men det verkar onekligen vara många som osäkrar sin revolver så fort de hör ordet ”normkreativitet”.

Orsaken till tonläget i debatten går nämligen att spåra till just detta signalord, som tydligen användes för att beskriva en föreläsning under den planerade utbildningsdagen. Sedan dess har viskleken fått diverse debattörer att ana kulturmarxistiska ugglor i mossen.

Men tänk om ”normkreativitet” kan vara användbart för att förstå hur organisationer fungerar, om man nu håller med om att de patriarkala normer som uppenbarats under #metoo är destruktiva.

”I dag krävs alltså grönt kort i normer för att få göra film”, skriver till exempel Erik Helmerson i Dagens Nyheter och målar upp en skräckbild av en manlig filmskapare som tvingas ha med kvinnor i sina filmer. ”Det är det finurliga när SFI inför drakoniska regler: Vem ska våga bråka?”

Så blir en uppföljning kring sexuella trakasserier i filmbranschen, som i det aktuella fallet skulle ske tillsammans med en facklig organisation som Teaterförbundet och Oberoende filmares förbund, ett slagträ i debatten om konstnärlig frihet. Jo, då är det klart att #metoo har gått för långt.

Men tänk om ”normkreativitet” kan vara användbart för att förstå hur organisationer och strukturer fungerar, om man nu håller med om att de patriarkala normer som uppenbarats under #metoo är destruktiva alltså. Kanske är det inte SFI:s roll att bjuda in till utbildningsdagen, Anna Serners popularitet i delar av branschen är uppenbarligen begränsad, men de hysteriska reaktionerna avslöjar att jämställdhetsarbete fortfarande har förmågan att skapa kortslutning.

Mest magstarkt är kanske Eva Hamiltons slippery slope-argument. Jag parafraserar: just nu är den rådande värderingen att sexuella trakasserier på arbetsplatsen är något dåligt men om vi gör något åt detta banar vi vägen för obligatoriska knätofsar den dagen SD tar makten.

Det allra mest nedslående är att det hittills bara är makthavare i filmbranschen och diverse tyckare som har uttalat sig om SFI-kravet på ”dokumenterad kompetens inom diskriminerings- och arbetsmiljölagstiftning”.

Kanske någon av kvinnorna bakom #tystnadtagning har ett annat perspektiv i frågan om deras chefers jämställdhetskompetens?

Uppdatering 3/2:

Hynek Pallas har skrivit en lång uppföljning om debatten på Tvdags där han bland annat kallar mina invändningar ovan raljanta, eftersom det finns gott om samtida europeiska exempel på kringskärningar av kultursektorn. Så bara för att förtydliga:

Jag håller med om spaningen att det vore farligt om SD fick bestämma över kulturpolitiken. Nej, att uppmärksamma utvecklingen i Ungern eller Polen är inte att ropa varg.

Men jag håller kanske inte med om att vi är halvvägs till Viktor Orbán för att SFI ställer jämställdhetskrav på arbetsgivarna i filmbranschen ihop med facket.

Det var alltså detta som föranledde Eva Hamiltons brev.

Pallas kontextualisering, där detta ”green card” blir ett i raden av alla exempel på SFI:s klåfingrighet, blir därför en olycklig sammanblandning av olika diskussioner. Å ena sidan arbetsmiljöfrågor i ljuset av #tystnadtagning, som alltså inte minst lyfts av filmarbetare i Teaterförbundet, å andra sidan den om konstnärlig frihet.

Det saknas knappast problem med SFI. Pallas riktar uppmärksamheten mot några av dem. Uppenbarligen finns det anledning att hålla koll på hur kraven för produktionsstöd omformuleras och här finns klar förbättringspotential för alla filmjournalister out there.

Men att rama in åtgärder mot sexuella trakasserier som ett hot demokratin, med hänvisning till situationen i Östeuropa? Det vore olyckligt att offra jämställdhetsinsatser på den konstnärliga frihetens altare, särskilt när det inte ens måste finnas någon motsättning.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLMVälkommen till vårsäsongens första FLM Weekend!

Annons





Detta har hänt

Kortfilmspremiärer

Startsladden

Rätt film vann i festivalens kortfilmstävling – Shahab Mehrabis Götaplatsen #flerochfler är en träffsäker metafilmisk kommentar som både handlar om representation och självbild. I det glädjande splittrade startfältet utmärkte sig även Sanna Lenkens Konstnären får barn som mottog publikpriset. Carolina Sandviks icke-publikfriande dockanimation Dreams from the ocean, med udden riktad mot lustfyllt videovåld mot kvinnor, förtjänar ett hedersomnämnande.

Bergmanfrossa

Kortfilmsprojektet Bergman revisited, med sex namnkunniga regissörer, avtäcktes under festivalen. Precis som på världens teaterscener verkar det vara Scener ur äktenskap som väcker störst tolkningslust i den bergmanska filmografin. Både Pernilla Augusts Scener ur natten och Patrik Eklunds Infektionen har åtminstone relationsdramat som utgångspunkt, kanske också Jane Magnussons och Liv Strömquists avhyvling Fettknölen. Tv-premiär blir det i höst.


Video

Summer 1993

Jesper Ganslandts flyktingdrama Jimmie visas i huvudtävlingen på Göteborgs filmfestival, men det är inte den enda filmen i programmet som utgår från ett jordnära barnperspektiv. Carla Simóns Summer 1993, som var Spaniens Oscarsbidrag, är en fullmogen regidebut om sexåriga Frida vars mamma just gått bort när filmen tar sin början. Filmen är en intim men respektfull skildring som inte tvångsmässigt trillar i några dramatiska fallgropar utan förlitar sig på närvaron i ett barns sorgearbete.


Festivalfavorit

Oblivion verses

“Att glömma att man glömt, det är den verkliga glömskan.” I Alireza Khatamis symboliska fantastik Oblivion verses, fyrfaldigt belönad vid Venedigs filmfestival (däribland för bästa manus och kritikerjuryns pris för bästa debutfilm), klingar kryptiska aforismer av hundraprocentig klartänkthet. De blir som sanningens språk i en korrumperad värld där man oftast gör bäst i att blunda, hålla mun och gå vidare.

Därför blir det kämpigt för filmens huvudperson, en äldre kyrkoherde (Juan Margallo) vars arbetsplats sett bättre dagar. Allt utom namn finns samlat i hans huvud, vare sig det gäller att hålla räkningen på exakt hur många dagar han arbetat eller att återberätta andra människors forna synder. När döda civila dumpas efter en protest utsätts kyrkoherden för våld, hot och uppmanas efteråt att låtsas som ingenting. Ett bra minne kan vara en livsfarlig egenskap i en värld styrd av korruption. Därför blir det som ett slags protestaktion mot det selektiva minnet och en hyllning till dess offer när han bestämmer sig för att försöka ge en okänd kvinna en ordentlig begravning.

Med rundade kanter i formatet 1.50:1 suger Oblivion verses åt sig blicken i ett tittskåp där solblekt natur, en svävande val och labyrintlika arkiv i klärobskyr tillhör vanligheterna. Bilderna av Antoine Héberlé, som även fotat Paradise now, Jellyfish och Journey to the west, lyfter fram detaljer i så skarp kontrast att suggestionerna aldrig övergår i abstraktion.

Minnenas bitvis mardrömska allé är en för filmkonsten kongenial spelplats som skildrats väl av fantastiska regissörer som Alain Resnais, Raúl Ruiz och Pedro Costa. Med en långfilmsdebut som denna kanske även Khatami kan komma att förtjäna en plats på filmhistoriens komihåglapp.

Sebastian Lindvall


I huvudet på

Marcus Carlsson

Regissören bakom Din barndom ska aldrig dö har gjort indiefilmen Kärlek & vilja som just haft premiär på Göteborgs filmfestival.

Vad tänker du på?

Just nu tänker jag på filmfestivalen med Kärlek & vilja. Att äntligen få möta sin publik efter lång tid av klipp och mixning. Jag tänker också på min nya långfilm Biodlaren. Hur jag vill att den ska kännas, se ut och spelas. Jag tänker på mina skådespelare Adam Lundgren och Julia Schacht.

Kärlek & vilja (Marcus Carlsson, 2018)

Kärlek & vilja (Marcus Carlsson, 2018)

Varför arbetar du med film?

För att jag måste. Gör jag det inte så känns livet alldeles för tråkigt och meningslöst. Det finns inget mer tillfredsställande.

Vilka är dina förebilder?

Oj, många. Bo Widerberg. Jan Troell. John Cassavetes. Gabriela Pichler. Line Billa Ljøstad och Marguerite Duras.

Vilken var din senaste filmiska aha-upplevelse?

Jag såg om Fönstret åt gården med mamma i julas. Det är en sådan magisk film. Sen har jag fortfarande svårt att släppa Carol av Todd Haynes.

Vad tycker du om dagens svenska film?

Där har jag rätt blandade känslor. Jag tycker det är befriande att vi har så många fina regissörer som går på landets filmskolor. Jag har undervisat på flera folkhögskolor och fått möta många intressanta filmregissörer, fotografer, producenter. Det bådar gott. Det finns ett nytt tänk, nya berättelser och nya blickar. Men problemet ligger när man väl ska måla på lite större dukar. Då blir det lätt ansträngt och ängsligt. Vi regissörer måste kämpa för att behålla vår integritet och skaparlust. Det kommer allt för många tyckare emellan.

Vad gör du om tio år?

Jag jobbar med mindre långfilmer som jag gör precis som jag vill med. Gör dem på det sätt jag vill och önskar. Jag kommer ha hållit mig borta från tv-serier, polisfilmer och reklamfilm. Jag kommer sova gott om nätterna med några fina långfilmer i ryggsäcken och några kalkoner.


Soundtrack

Festivalens bästa låtar

Här kommer ett litet soundtrack till Göteborgs filmfestival. Vi har missat tusentals andra låtar och stunder, men dessa har på olika sätt lyckats väcka känslor och tankar i det gemensamma biomörkret.

Amatörer: En moped, selfiestick, sol, Västra Götalands vidder, Nancy Sinatra och Lee Hazlewood. Festivalen öppnade till tonerna av ”Summer wine”.

Dragon defense: ”Puente Alsina” spelas i Natalia Santas förträffliga film om schack, ensamhet, åldrande, och hur banalt det än låter – livet. I samma film sitter två karaktärer i soffan och stämmer upp i sång när Carlos Gardels klassiker ”Por una Cabeza” ska omtolkas.

So help me god: I den här belgiska dokumentären följer vi en egendomlig och mycket frispråkig domare i Bryssel. Den speciella människan som porträtteras i sin vardag – fylld med mord, kriminalitet, prostitution, uppgrävande av gamla lik, mammor som mördar sina söner – förtjänar sitt soundtrack. Årets lekfullaste melodi som heter Batumambe och en kaotisk orkestrering fungerade perfekt för att melodiskt försöka beskriva domaren och hennes inställning till livet och döden.

Winter brothers: Soundtracket till den här danska filmen återspeglar den karga och hårda vardagen som fylls med svart sprit, snöblandat kalkregn, militära videor på VHS och tristess. Lyssna här.

Before summer ends: Tre iranska vänner bestämmer sig för att ge sig ut på franska vägar då en av dem måste åka hem efter slutförda studier. I denma ömma och fina road movie finns många rörande och fina musikaliska stunder, inte minst när självaste Godfather of Iranian Rock, Kourosh Yaghmaei, spelas upp.

All you can eat Buddha: I den här kanadensiska filmen, följer vi en tystlåten man vid namn Mike. Han befinner sig på semester och tyst betraktar världen runt omkring sig. Hans närvaro skapar dock en kult, på ett Kuba som snart kommer att gå igenom ett antal förändringar, vilket återspeglas i det lilla hotellet. Vad passar bättre än ”Perfidia”?

Men don’t cry: Den här bosniska filmen är en av personliga favoriter på festivalen. Man har lyckats gå förbi enkla klyschor om postkrigiska tillstånd och skildrar med en enorm nyansering de forna soldater från alla tre sidor i Bosnienkriget, som träffas för att gå i terapi. De har – förutom trauman – gemensamt en låt som snurrar filmen igenom, och som alla nynnar på, en klassiker av den skönsjungande Kićo Slabinac.

Sanjin Pejković


#tbt

På Göteborgs filmfestival visades dokumentären The legend of the Ugly King om den kurdiske aktivisten och filmskaparen Yılmaz Güney som år 1982 mottog Guldpalmen för filmen Yol – och som var en stor filmstjärna i Turkiet på 60-talet.

Följ FLM på Instagram.

Artikel

Gabriela Pichlers Amatörer är ett lysande mästarprov

På något mirakulöst sätt leder infallen och upptågen i Amatörer hela vägen fram till en både bitterljuv och förlösande final. Jacob Lundström har sett Gabriela Pichlers efterlängtade uppföljare till Äta sova dö.

Artikel

Spektakelsamhället skärskådas i En bra vecka för demokratin

Cecilia Björk söker upp udda och avslöjande vinklar i sin dokumentär om Almdedalsveckan. Sanjin Pejkovic har sett den på Göteborgs filmfestival.

Artikel

För en handfull euro i Bulgarien

I Valeska Grisebachs västerntolkning säljer den fåordige Meinhard sitt arbete som gästarbetare. Calle Wahlström har sett Western på Göteborgs filmfestival.

Artikel

Indiesensationen Columbus låter oss upptäcka en modernistisk avkrok

Regidebutanten Kogonadas Columbus var en av fjolårets mest kritikerhyllade amerikanska filmer. Calle Wahlström har sett den på Göteborgs filmfestival.

Artikel

Redoubtable är en rövarhistoria om Jean-Luc Godard

Michel Hazanavicius har gjort en biopic om franska nya vågen-ikonens politiska uppvaknande. Calle Wahlström har sett den på Göteborgs filmfestival.

Artikel

Gabriela Pichler om varför representation är kvalitet

Efter Äta sova dö pekades hon ut som Bo Widerbergs efterlängtade arvtagare. Men nu vill Gabriela Pichler som vanligt göra någonting annat. Sanjin Pejković har besökt inspelningen av hennes nya film och pratat om representation, digitalisering och varför hon pendlade 14 mil för att plugga filmvetenskap.

Annons




Tidigare FLM Weekend