v.49

Det bästa från filmåret 2017 – en nedräkning i tre delar: del ett

Vecka 49 2017 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Tio år med en kulturtidskrift om film

Jacob Lundström bläddrar bakåt och blickar framåt.

Det första numret av FLM hade Hitchcocks Ta fast tjuven på omslaget – nu firar FLM tio med ett nummer som frontas av The Florida project. Det går inte att säga något annat än att FLM lever upp till sitt färgstarka arv!

Premiärnumret! I butik december 2007.

Premiärnumret! I butik december 2007.

Vad har egentligen hänt under dessa tio år? I nya numret finns ett längre samtal mellan mig och Jonas Holmberg, idag konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival, om hur allting började och vilken roll FLM har att fylla idag. Men det var när Filmkrönikan och filmtidningen Ingmar hade lagt ner som jag och Jonas i ungdomligt övermod beslutade oss för att starta FLM. Både budgeten och erfarenheten var nära noll, men vi hade en vision om en intellektuell men passionerad filmkritik, något som blandade intrycken från föreläsningssalen på filmvetenskapen och upptäckarglädjen i biosalongen med den bredare kulturdebatten.

Läs gärna premiärnumret här! Det innehåller bland annat en text om Dior och Hitchcock (även om jag inte vet huruvida den franske modedesignern skapat Cary Grants badbyxor i filmen från 1955). Vi skriver också om blockbusterförhoppningarna på Arn – Tempelriddaren (någon som minns den?) och det gamla barnprogrammet Ika i rutan. Och bland det roligaste (och för den delen kanske även viktigaste) är helt klart att belysa den svenska rörliga bilder ur ovanliga infallsvinklar. Det är inspirerande att försöka bidra med någonting annat i den svenska filmkulturen, som att släppa Viktor Johanssons Under Gottsunda på dvd när den inte fick ”riktig” distribution (sedan blev det en av årets mest hyllade filmdebuter).

Vinternumret av FLM. I butik nästa vecka!

Vinternumret av FLM. I butik nästa vecka!

I våras expanderade verksamheten med FLM Weekend, men jag tror och hoppas att tidskrifter på papper som odlar egna perspektiv har en självklar plats i offentligheten även om tio år. Om du håller med får du gärna beställa en prenumeration till dig själv och alla du känner.

Tack för de här tio åren!

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLM

Annons





Filmåret 2017

En årssammanfattning i tre delar

Nu inleder vi vår tredelade årssammanfattning i FLM Weekend – inklusive nedräkningen av årets 15 bästa biofilmer!

Denna vecka presenteras platserna 11 till 15, nästa vecka 10 till 6 och veckan därpå de fem bästa filmerna.

Eller rättare årets bästa biopremiärer – i Sverige. Den globala filmkulturen öppnar för en rad olika gränsdragningsdiskussioner, både vad gäller visningsfönster och geografi. Vi utgår från svenska premiärdatum, men kommer vid sidan av listan att lyfta blicken från biorepertoaren. I veckans FLM Weekend skriver till exempel Charlotte Wiberg om sin odistribuerade favoritfilm, Tomorrow and thereafter. Det blir fler favoriter från marginaler och annat gott och blandat kommande veckor.

Vi som har röstat fram årets bästa biofilmer är: Jacob Lundström, Charlotte Wiberg, Sebastian Lindvall och Calle Wahlström. Mycket nöje!


Soundtrack

Favoritlåtar från filmåret som gått

Från Baby driver till 50 vårar. Känner du igen alla filmer däremellan?


Bäst på bio 2017

15.

Paterson (Jim Jarmusch)

Adam Driver gör den kringdrivande huvudrollen i Jim Jarmuschs mest välkomponerade film sedan Ghost dog.

Läs Calle Wahlströms text här.


Bäst på bio 2017

14.

Elle (Paul Verhoeven)

Isabelle Huppert klarar balansgången åt den holländske provokatören som gjort ett udda bidrag till subgenren som brukar kallas ”rape and revenge”. Brottsoffret i filmen verkar först känslomässigt avstängd och Elle är ingen entydig hämndhistoria utan skildrar en alternativ katarsis. Förtätat obehag.


Bäst på bio 2017

13.

Dunkirk (Christopher Nolan)

Mästaren av bombasmer spar inte på krutet men gör samtidigt sin minst gråtmilda film på evigheter. Dunkirk är en närmast panikframkallade krigsfilm, tillika en blockbusterfilm som gränsar till avantgarde, som visserligen hyllar krigets hjältar men samtidigt är befriande snål med heroism.


Bäst på bio 2017

12.

I am not your negro (Raoul Peck)

Angelägen dokumentär som skapar direktkontakt med det amerikanska undermedvetna genom träffande filmcitat – så var han inte heler bara aktiv intellektuell inom medborgarrättsrörelsen utan också cineast. Resultatet är som flaskpost från en annan tid.

Läs Nathan Hamelbergs text här.


Bäst på bio 2017

11.

Lady M (William Oldroyd)

Långt ifrån att bara vara en film om romantik med förhinder, visar William Oldroyds i alla avseenden grymma regidebut även hur hierarkier relaterar till hudfärg, vilket också gör det till en skoningslös film om vithetsprivilegier. Huvudrollsinnehavaren Florence Pugh står för ett av årets starkaste genombrott.

Läs Charlotte Wibergs text här.


Premiär

Hounds of love

Fakta

  • Regi: Ben Young
  • Medverkande: Emma Booth, Stephen Curry, Ashleigh Cummings
  • Speltid: 108 minuter

”It’s hounding me.” Det hemsöker mig. Det är behovet av kärlek som jagar Evelyn i Ben Youngs debutfilm Hounds of love. Så har hon också fått en hund av sin partner, den betydligt äldre John. Men han dödar hunden. Det innebär början till slutet på hennes långvariga beroende av honom.

Inte för att han inte dödat något förut. Tvärtom har de båda tillsammans kidnappat tonårsflickor, hållit dem fångna och till slut dödat dem. Det är som en drog för henne, hur han tänder på henne medan de gör det – men sedan ägnar han sig åt offren på egen hand, spenderar lite av vad som är kvalitetstid för honom. Och då blir hon svartsjuk, svartsjuk.

Men han dödar hunden. Det innebär början till slutet på hennes långvariga beroende av honom.

Evelyn går fram att vara bifigur till att bli huvudpersonen i filmen. Den berättas i maklig takt, visar förövarna utan att demonisera dem (även om de förstås förblir skrämmande). Emma Booth och Stephen Curry är imponerande i sina roller. Men jag förstår inte valet av Joy Divisions ”Atmosphere” som klimaxmusik till filmen. Jag trodde aldrig jag skulle tycka att en Joy Division-låt är malplacerad, men dess luftiga melankoli går emot just atmosfären i filmen, som snarare andas desperation och överhettning.

Men som helhet är Hounds of love en både skrämmande och imponerande debutfilm. It’s hounding me.

Charlotte Wiberg


Video

You were never really here

Nu finns trailer ute till Lynne Ramseys senaste film You were never really here – om män som kidnappar kvinnor och om en förråad räddare som tar upp jakten (ett filmfenomen som Charlotte Wiberg tidigare skrivit om här). Den här gången återfinns Joaquin Phoenix i rollen. Spoiler alert: han är fantastisk. Filmen, som väl kan beskrivas som en uppdatering av Taxi Driver, har svensk biopremiär i vår.



Artikel

Brännande kyla i Willian Oldroyds filmdebut Lady M

Handlingen i den ryska romanen har i filmversionen förflyttats från Sibirien till Englands ”grim north” – och resultatet är minst lika kylslaget. Charlotte Wiberg imponeras av precisionen i filmens intrikata väv av makt, ras, klass och kön.

Artikel

Flickan, mamman och den talande ugglan

Noémie Lvovsky bjuder in till en magisk filmvärld som bor granne med galenskap. Tomorrow and thereafter är Charlotte Wibergs odistribuerade filmfavorit från året som gått.

Artikel

Vad vi kan lära oss av James Baldwins dubbla medvetande

I am not your negro är som flaskpost från en annan tid – med ett innehåll som kanske är än mer aktuellt idag. Nathan Hamelberg har sett den metafilmiska dokumentären om den amerikanske författaren och medborgarrättskämpen.

Artikel

Jim Jarmuschs Paterson är vackert flödande om poetisk busschaufför

Adam Driver gör den kringdrivande huvudrollen i Paterson. Det är Jim Jarmuschs mest välkomponerade film sedan Ghost dog, skriver Calle Wahlström.

Annons




Tidigare FLM Weekend