v.47

Leran är grogrund för både rasism och motstånd i Dee Rees Mudbound

Vecka 47 2017 Redaktör: Sebastian Lindvall
Intro

Gränslösa lärdomar

Sebastian Lindvall om att mota eller möta monstren i grind.

”Vad ska göras åt monstren? Kan och bör vi älska deras verk? Är alla ambitiösa konstnärer monster?”

Claire Dederer har skrivit en väldigt intressant text om monstergenier. Fokuset ligger på omvärderingen av hennes forna darling Woody Allen (vars nya Wonder wheel får svensk biopremiär 22 december). Framförallt lyfter hon det interiöra och exteriöra efterspelet som problematiska eller bara svinaktiga konstnärer lämnar oss med. Hur de kan ge oss nya perspektiv, starta diskussioner och få oss att börja reflektera över konstnärligt skapande i vår egen närhet.

Efter #metoo, och svenska avknoppningar som bland annat #tystnadtagning, har både små och stora monster dragits i ljuset.

Idag meddelade distributören Triart att Mikael Persbrandt kommer att medverka i Anna Odells kommande film. Bästa eller sämsta tajmingen? För bara några dagar sedan avbröt agenturen Indio Management sitt samarbete med skådespelaren och fler rubriker lär det bli i svallvågorna av den nya självbiografin Mikael Persbrandt – Så som jag minns det.

Mikael Persbrandt och Anna Odell.

Mikael Persbrandt och Anna Odell.

Dederer menar att den själviska och självförbrännande allt-för-konstens-skull-attityden kännetecknar många skickliga och framgångsrika kreatörer. Vifta bort ens barn, låsa in sig på skrivkammaren, knulla runt – vad som än krävs. Persbrandt är ju ett exempel på att det kan löna sig.

Det är beteenden som strävar mot det gränslösa. Det kan vara lika giftigt som vidrigt att uppleva på nära håll, men kanaliserad i text, i musik eller gestaltad på scen eller vit duk? Då är det en dramatisk kraftkälla som är svår att förneka.

Mer problematiskt är det givetvis när gränslösheten även förekommit bakom kulisserna. Det är svårt att tänka bort detta när man ser Woody Allens mästerverk Manhattan, som utspelar sig på så många plan att den omöjligt går att koppla bort från skriverierna om hans privatliv.

Men kan det inte också vara därför som Manhattan är så viktig? Att den konfronterar oss med verkligheten. Idag är den omöjlig att se, diskutera, skriva eller läsa om utan att halka in på skiten runtomkring. För hur mycket jag än litar på Richard Brody – som i sin sågning av Louis CK:s stoppade I love you, daddy anser att den aldrig borde ha fått distribution från första början – tror jag att det krävs ett möte med publiken för att verkligen synliggöra skiten runtomkring.

Det finns inga försvar för konstnärer som begår övergrepp men precis som Dederer påpekar är det först i mötet med deras konst – genom hur vi uppfattar, diskuterar och i vissa fall försvarar den – som vi kan värdera den på riktigt. Bortom skandalrubriker och fördömanden.

Och i bästa fall kan konsten sätta igång en självrannsakan som får oss att upptäcka våra inre monster.

Sebastian Lindvall

Filmkritiker.

Annons





Detta har hänt

Spioner, missförstått mästerverk och asbest

Fortsatt svenskt i spionland

Som en återställare efter Tomas Alfredsons horribla Snowman kan man gott se om hans fantastiska John le Carré-filmatisering Tinker tailor soldier spy. Nu är det klart att det blir fortsatt svensk närvaro i spionland: Alexander Skarsgård spelar ena huvudrollen i Park Chan-wooks kommande tv-tolkning av Den lilla trumslagarflickan, meddelar TVLine.

Monstergeniers mästerverk

Erotiskt bildspråk, vuxen andlighet och kinetisk intensitet i ett episkt mästerverk som påminner om Josef von Sternberg. Filmen heter Justice League och recensionen är skriven av den alltid lika underhållande provokatören Armond White.

Dokumentärlegends comeback

Med mästerliga Goodbye CP, Extreme private eros: Love song 1974 och Emperor’s naked army marches on har Kazuo Hara blivit en av Japans främsta dokumentärfilmare. I en intressant intervju lägger Hara ut texten om sin senaste film Sennan asbestos disaster.


FLM rekommenderar

Neo-noirvember

Suzhou river

Med Vertigo som tydlig inspirationskälla fångar Lou Ye en kärlekstragedi i utkanterna av ett labyrintiskt Shanghai. Voyeurism, besatthet, genremedveten lekfullhet och en rad skumma rollfigurer som hämtade från en hårdkokt deckarroman. Fick den svenska titeln Sjöjungfrun i Shanghai.

Finns på dvd.

Inherent vice

Paul Thomas Andersons adaption av Thomas Pynchons roman Inneboende brist är en cannabisrökig dimridå av lögner och omvägar. Excentrisk, bitvis förtvivlande och ofta underhållande kombination av Robert Altmans Långt farväl och Lou Adlers Upp i rök.

Se filmen här.

Gemini

Kändiskultur, mord och mysterier möts i ett neonfärgat Los Angeles där en skådespelarassistent misstänks ha mördat sin arbetsgivare. Mumblecore-marinerad film noir av Dance Party USA-regissören Aaron Katz. Visades på Stockholms filmfestival och lär förhoppningsvis dyka upp på vod-tjänster nästa år.

Se trailern här.

Vod

The last of the unjust (2013)

Fakta

  • Regissör: Claude Lanzmann
  • Speltid: 220 minuter

The last of the unjust släpptes nyligen på vod genom Draken film.

”Du har ingenting sett i Hiroshima. Ingenting.” Den japanske arkitektens öppningsreplik i Alain Resnais Hiroshima – min älskade från 1959 har inte mist sin relevans. Hur mycket kan vi förstå av historien genom film?

Fyra år tidigare hade Resnais gjort Natt och dimma, en dokumentär om nazisternas koncentrationsläger, men han ville att publiken skulle ifrågasätta sin tilltro till filmbilderna. Den franska skådespelerskan i Hiroshima – min älskade svarar att hon har sett allt, och berättar om hur hon besökt museet och drabbats av bilderna, men arkitekten står på sig. ”Du har ingenting sett i Hiroshima.”

Resnais filmer synliggör gränserna för vårt vetande, och vår oförmåga att förstå erfarenheter som trotsar all beskrivning och representation. Samtidigt uppmanar han oss att inte titta bort.

Claude Lanzmann är en av dem som insett att det är vårt ansvar att inte göra det enkelt för oss när vi ska förhålla oss till det förflutna. Hans monumentala Shoah från 1985 är den definitiva dokumentären om Förintelsen, men under filmens drygt nio timmar används inte en enda ruta arkivmaterial. Istället närmar sig Lanzmann traumat genom intervjuer med överlevande. Det är en metod som ekar av den japanske arkitektens ord. Istället för att visa dokumentära bilder från Auschwitz, som inbillar oss att vi någonting sett, väljer Lanzmann att lyssna till dem som faktiskt såg.

Jag tänkte på det när jag såg Lanzmanns film The last of the unjust från 2013 – som nu för första gången tillgänglig på en strömningstjänst. I filmen återvänder Lanzmann till sitt digra material från arbetet med Shoah, närmare bestämt till ett möte som inte givit honom någon ro. Och på en takterrass i exilens Rom år 1975 sitter så Benjamin Murmelstein. Under filmens knappt fyra timmar berättar han om sina erfarenheter som den siste ”judeäldsten” i gettot Theresienstadt i Tjeckien.

Av en tillfällighet hade jag bara någon vecka tidigare sett Hannah Arendt, Margarethe von Trottas biopic om den politiska tänkaren som efter rättegången mot Adolf Eichmann år 1961 myntade begreppet den banala ondskan. Det är en film som ovetande går i dialog med The last of the unjust. När Arendt i filmen utmålar ledande rabbiner i nazisternas getton som anpasslingar, framstår kritiken hon möter som överdriven och hysterisk. Det är helt enkelt en film som tar sin hjältes parti.

The last of the unjust ger den bespottade Murmelstein, som dog 1989, en annan bild. Han var illa tvungen att ha mycket att göra med Eichmann, men liknar mer en taktiker än en krökryggad kollaboratör. Till skillnad från Arendt var han också övertygad om Eichmanns målinriktade antisemitism: ”Er war ein Demon.”

Lanzmann tänker inte göra det lättare för oss att titta tillbaka.

Jacob Lundström

Texten är en något omarbetad version av ledaren i FLM nr 25. 


I huvudet på

Julia Thelin

I våras visades Julia Thelins kortfilm Push it i Cannes. På onsdag får den biopremiär via Folkets bio.

Vad tänker du på?

Berättarformat och hur vi tittar på film i framtiden.

Varför arbetar du med film?

Det är en konstform som ständigt förundrar mig, gör mig nyfiken och ger mig en känsla av att expandera verkligheten och själv bli expanderad.

Vilka är dina förebilder?

Hehe alla som vågar sig ut i det okända. Filmisk tv. Jane Campion, Lena Dunham och nu nyligen Frankie Shaw.

Vilken var din senaste aha-upplevelse på bio?

Såg en Buster Keaton-film. Att jag inte fattat hur grymma saker som gjordes med rörlig bild för 100 år sen.

Vad tycker du om dagens svenska film?

Kanske är det för att jag speciellt har ögonen på de senaste debutanterna och regissörer i min egen generation men jag är väldigt intresserad av vad folk gör och känner mig stimulerad av det som händer runt mig!

Vad gör du om tio år?

Långfilmer och tv som förenar, förnyar och skapar lite skandal.


Video

Peeping Tom vs. Psyscho

Intressant videoessä där Luís Azevedo och Richardo Pinto de Magalhães illustrerar likheterna mellan de voyeuristiska mördarna i Psycho och Peeping Tom – en smygtittare.


Video

Superhjältarna 2

Animationsmogulen John Lasseter, chef för Pixar och Walt Disney Animation Studios, tar tjänstledigt efter anklagelser om sexuella trakasserier. Plötsligt känns teasern till Superhjältarna 2 inte så färsk längre.


Evenemangstips
  • 24 Nov

    Kaskad filmfestival 2017

    Blackebergbiografen Kaskad tar krafttag med en ny kort- och novellfilmsfestival. Billjettintäkterna går till den planerade renoveringen av salongen.


Artikel

Jord, smuts och vit identitetspolitik i Mudbound

I sin tredje långfilm intresserar sig Dee Rees återigen för rebeller. Katarina Hedrén ser rasismen bland leran i Mudbound.

Artikel

Äntligen nypremiär för Julie Dashs visionära Daughters of the dust

Lagom till 25-årsjubileet fick Julie Dashs klassiker Daughters of the dust nypremiär i USA. Det är hög tid att återupptäcka denna visionära milstolpe.

Annons




Tidigare FLM Weekend