fbpx
v.46

Packade fyrvaktare och poetisk filmkonst på Stockholms filmfestival

Vecka 46 2019 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Svängigt stycke kulturhistoria

Calle Wahlström om Vi har vår egen sång

”Vi har vår egen sång, vi ger väl fan i dom.” Så sjunger Ulf Dageby under aliaset Sillstryparn i låten ”Doin’ the omoralisk Schlagerfestival”. Låten släpptes 1975 som ett svar på att Sverige för första gången skulle arrangera Eurovision – enligt proggens apostlar ett kommersiellt jippo som urholkade kulturen. Motreaktioner uppstod i hela landet och i Stockholm anordnades Alternativfestivalen i ett cirkustält på Storängsbotten mellan 17 och 22 mars.

Rörelsen dokumenterades av Filmkollektivet Ny Film, som bestod av Dick Idestam-Almquist, Jan Lindqvist, Lennart Malmer, Stefan Jarl, Tommy Goldman och Axel Lohmann. Titeln lånades från Dagebys låt som också framförs i filmen. Lite senare hörs Dageby även med Nationalteatern. Bland övriga medverkande proggklenoder kan Kebnekajse och Hoola Bandoola Band nämnas. Men det var inte bara proggrock och resocialiseringsblues på programmet utan även inslag av folkmusik och revy.

Vi har vår egen sång har nu restaurerats för biograf och streaming. År 2019 känns behovet av en egen sång än mer angeläget – och samtidigt mer avlägset. Eurovision har sedan 1975 muterats likt en hydra, till ett dyrt spektakel med en förvirrande mängd delmoment. Man kan fråga sig var proggidén finns då.

Vi har vår egen sång (1976)

Vi har vår egen sång (1976)

Samtidigt vore det fånigt att dödförklara proggen. Idag har politiska budskap nästlat sig in bland betydligt fler musikaliska genrer – inte ens schlagern går säker. Men det är svårt att tala om samma slags rörelse som då.

Alla segment i Vi har vår egen sång har inte åldrats lika väl. När ett musiknummer om en resa till Gambia övergår i sketch solkas skojig etablissemangskritik av ivrigt använda n-ord varpå den politiska kommentaren nästan drunknar i billig buskis. Men den kvalitativa och idémässiga diskrepansen bland filmens framträdanden bidrar till ett osminkat tidsdokument, komplett med ansiktsmålning. Som filmkollektiv ansträngning förlorar filmen ibland rytm och tempo, men sett till de enskilda segmenten är det ändå ett svängigt stycke kulturhistoria.

Calle Wahlström

Filmkritiker.

Annons

Video

Bait (2019)

The lighthouse har inte varit den enda havsnära filmen på Stockholms filmfestival med svartvitt foto. Mark Jenkins Bait filmades dock på 16mm medan Robert Eggers fyrvaktarfilm använde 35mm. En annan skillnad filmerna emellan är att The lighthouse transporterar oss tillbaka till ett fjärran 1800-tal, vilket förstärks av Jarin Blaschkes monokroma bilder, medan Bait utspelar sig här och nu. Filmen handlar om en fiskare utan båt och rymmer referenser till Brexit, men har ett säreget uttryck som gör att åskådaren får betrakta samtiden med andra ögon: den filmades med Bolexkamera från 1970-talet, framkallades av Jenkins själv med bitvis repigt resultat, samt har en postsynkad dialog. Läs en intervju med filmmakaren här.


Artikel

Senromantisk skräckstämning och utsökt dialog i The lighthouse

Robert Eggers följer upp The witch med underhållande öskräck med Willem Dafoe och Robert Pattinson. Det är ett rent nöje att följa deras psykologiska katt och råtta-lek, skriver Calle Wahlström som har sett The lighthouse.

Artikel

Pedro Costa påminner oss om filmmediets potential som konstart

Den portugisiske filmaren har skapat en helt egen estetik, som gör avkall på realismen till förmån för den poetiska rättvisan. Hans senaste film från Lissabon berättar om den mänskliga själens okuvliga värdighet. Kim Ekberg har sett Vitalina Varela på Stockholms filmfestival.

Artikel

Fire will come är en eldfängd upplevelsefilm

Den franska regissören Oliver Laxe prioriterar upphöjd intensitet framför narrativ information, och skapar svårförglömliga ögonblick i sina filmer. Johannes Hagman har sett Fire will come på Stockholms filmfestival.

Artikel

Cineastdagbok från en separation i Just don't think I'll scream

Kan omåttligt filmtittande hålla ångesten stången? I Just don't think I'll scream försöker Frank Beauvais bearbeta en separation med hjälp av rörliga bilder. Kim Ekberg har sett den på Stockholms filmfestival.

Annons

Tidigare FLM Weekend