v.46

Joachim Triers Thelma är både förhäxande och olustframkallande

Vecka 46 2017 Redaktör: Sebastian Lindvall
Intro

Världspremiär i soffläge

Sebastian Lindvall om Scorseses kommande Netflixfilm.

Martin Scorseses påkostade maffiacomeback ser ut att bli en av hans dyraste produktioner – men huruvida vi får se den på en duk av matchande storlek återstår att se. Den profilerade cinefilen ska tydligen ha bett Netflix, filmens finansiär och distributör sedan Paramount backade ur, att ge The irishman en mindre biorelease. Om detta vill inte streamingjättens filmpublicist uttala sig om, rapporterar Variety.

Pesci och Scorsese under inspelningen av The irishman.

Pesci och Scorsese under inspelningen av The irishman.

Inget chockerade i sig. Netflix har hostat upp stålarna, ligger i konflikt med flera biografjättar och lär vilja behålla sitt prestigefyllda ”content” så exklusivt som möjligt. Som kritiker kan jag känna det krampa i magen. Inte för att jag är kritisk mot förändring i sig: bara i år har jag villigt tackat ja till att recensera fyra ”Netflix Original Movies”. Problemen uppstod när jag faktiskt skulle se filmerna. En film laggade, en annan led av usel ljudkvalitet och en tredje blev inställd.

Med ”inställd” menar jag att den aldrig tillgängliggjordes i deras digitala visningsrum, där man loggar in med presskonto, bläddrar genom ett mindre urval och – när HDMI-sladden inte vill fungera – streamar filmen på sin laptop.

En filmskapare som har mer positivt att säga om utvecklingen är David Fincher. I ett samtal med Little White Lies, på tal om sin nya tv-serie Mindhunter, sjunger han ”Netflix-modellens” lov. Han jämför det nya, långsiktiga konsumtionsmönstret med hur vi läser litteratur. Bara en sån sak som att man kan lägga ifrån sig tv-kontrollen och fortsätta när andan faller in.

Här menar Fincher specifikt episodiska berättelser, men vore det så långsökt att applicera något liknande på Netflix filmer? Åtminstone för oss kritiker.

Det var något jag tvingades reflektera över i somras. På grund av ett strulande nätverk slutade Death note (läs min recension i veckans Weekend) fungera halvvägs in. Jag startade om modemet, bredde en smörgås, kokade kaffe och gjorde ett nytt försök. Osäker exakt var filmen avslutades blev jag så illa tvungen att spola fram och tillbaka. Om inte annat för att ge bildkvaliteten en chans att hinna gå från standard- till högupplösning.

Det var inte helt olikt den förvirrande frustationen när man bläddrar ikapp en bok man somnat ifrån. Nu måste jag bara se till att torka läsglasögonen och beställa nytt modem innan The irishman läggs upp i pressrummet.

Men för Scorseses, min och alla andra cinefilers skull hoppas jag att The irishman får en chans i biomörkret. 

Sebastian Lindvall

Filmkritiker.

Annons





Detta har hänt

#MeToo, Pikachu och Fincher

Avsnoppad distribution för Louis CK

I förra veckens FLM Weekend frågade sig Jacob Lundström vad som händer med den svenska biopremiären för Louis CK:s I love you, daddy. Svaret: det blir ingen. Inte heller i Frankrike, Israel eller Mellanöstern, rapporterar Variety.

Pikachu pratar!

”Wait a minute, wait a minute, you ain’t heard nothin’ yet!” Repliken i The jazz singer (1927), den första stora ljudfilmen, är legendarisk. Men frågan är om inte chocken var större när den engelskdubbade versionen av Pokémon the movie: I choose you! mötte sin publik.

Tarantino uppvaktas

För somliga är det enklare att gå vidare än för andra. Med Harvey Weinstein ute ur bilden tävlar nu Warner Bros., Sony och Paramount om vem som ska få distribuera Quentin Tarantinos 1969-film.


FLM rekommenderar

Takashi Miike

Blade of the immortal

”Takashi Miikes hundrade film”, menar Stockholms filmfestivals programtidning. Med ”film” måste de även mena tv-serieavsnitt. Hursomhelst: den våldsamma mangafilmatiseringen sägs vara den produktive regissörens bästa på länge.

Se den på Stockholms filmfestival

Shield of straw

Takashi Miikes välfriserade transportthriller nominerades till en Guldpalm. Kanske lite väl konventionell för att vara en Miike-film, men betydligt mer spännande än besläktade amerkanska dussinfilmer som 16 blocks och SWAT.

Se Shield of straw här

Three extremes

Inte helt oväntat är Miikes bidrag, Box, det absolut magstarkaste i denna antologi. Vilket inte säger så lite när de övriga två regissörerna heter Park Chan-wook (Oldboy – hämnden) och Fruit Chan.

Se Three extremes här

Vod

Mannen från Mallorca

Fakta

  • Regissör: Bo Widerberg
  • Medverkande: Sven Wollter, Tomas von Brömssen, Ernst Günther, Håkan Serner, Thomas Hellberg
  • Speltid: 116 minuter

Medan Mannen på taket från 1976 fick en dubbeldiskutgåva med stilig grafik och påkostat extramaterial, släpptes Mannen från Mallorca senare på dvd i ett grådaskigt omslag i en lågpriskampanj tillsammans med filmer som Repmånad och 1939.

Ungefär så kan väl skillnaden mellan Bo Widerbergs båda polisfilmer illustreras. Båda är förvisso väl ansedda, men det har liksom bara funnits ordentlig plats för en svensk snutfilmklassiker. Kanske har Mannen från Mallorca från 1984 fått en otacksam stämpel som uppföljare – trots att förlagan inte är skriven av Sjöwall/Wahlöö utan av Leif G.W. Persson. Förutom regissören och titlarna har filmerna å andra sidan fler saker gemensamt: Sven Wollter i snutroll, Björn J:son Lindhs musik och Dalagatan i Stockholm. Med mera.

Kanske har Mannen från Mallorca från 1984 fått en otacksam stämpel som uppföljare – trots att förlagan inte är skriven av Sjöwall/Wahlöö utan av Leif G.W. Persson.

I Mannen från Mallorca porträtterar Wollter – precis som i tv-serien Profitörerna från året innan – kriminalinspektör Bo Jarnebring. Och han repriserar två år senare rollen i Kjell Sundvalls I lagens namn, en film som jag har skrivit om här.

Dalagatan är den här gången inte måltavla för en takskytt men väl adressen för ett minnesvärt rån mot postkontor i filmens inledning. Och sedan en tid tillbaka går Mannen från Mallorca glädjande nog tillgänglig för hemmabruk – inklusive biljakt och knäckebröd med strömming. Den är faktiskt nästan lika bra som Mannen på taket.

Jacob Lundström


Video

Happy end

Här får vi vänta tills 9 februari innan Michael Hanekes Happy end går upp på bio. Och inte stillas ju hungern av Sonys nysläppta trailer.


Soundtrack

Thelma

Genretrogna stråkar dominerar ljudspåret till Joachim Triers nedtonade skräckupplevelse (läs recension nedan). Det är inte lika mycket blandband över filmens soundtrack den här gången – Oslo, 31 augusti varvade specialskriven musik med Sebastien Tellier och A-Ha, medan Reprise bjöd på allt från Le Tigre och New Order. Men det blir inte bara strängmusik – saknas på det officiella soundtracket till Thelma gör dock bland annat Chelsea Wolfes ”Feral love”.



Evenemangstips
  • 16 Nov

    Tova Mozard @ Cecilia Hillström Gallery

    I sin nya utställning Cops/Actor ger Tova Mozard, vars Stora scenen Guldbaggenominerades för bästa kortfilm, ett spännande perspektiv på Los Angeles-poliser. Från och med 16 november på Cecilia Hillström Gallery i Stockholm.

  • 23 Nov

    Föreställningar om filmbilden @ Filminstitutets bibliotek

    Astrid Söderbergh Widding samtalar med Lars Gustaf Andersson om hennes nya bok Föreställningar om filmbilden på Filmhuset i Stockholm. Ett utdrag ur boken finns i höstnumret av FLM.


Artikel

Thelma är den bästa skandinaviska skräckfilmen sedan Låt den rätte komma in

Efter USA-utflykten med blindgångaren Louder than bombs är Joachim Trier tillbaka i Norge – men testar samtidigt ny genreterräng med Thelma. Jacob Lundström imponeras av en intelligent och olustframkallande film.

Artikel

Amerikanska Death note är både plastig och tam

Adam Wingard har förflyttat Death note till ett Seattle dränkt i neonfärger och gjort animéserien till sin egen. Sebastian Lindvall tycker ändå att resultatet mest känns distanserat.

Artikel

Blicken som gör bilder av det intima

Vissa har menat att Blå är den varmaste färgen iscensätter den lesbiska sexakten med en manlig blick. Anna Sofia Rossholm skriver att Abdellatif Kechiches omdiskuterade Cannesvinnare är mer mångfacetterad än så.

Annons




Tidigare FLM Weekend