v.45

I regissören Jeff Nichols amerikanska söder är det alltid fars dag

Vecka 45 2017 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Patriarkala omsorger

Jacob Lundström om maktfullkomliga och förebildliga filmpappor.

Det är fars dag på söndag (eller ja, åtminstone i Sverige med flera närliggande länder) samtidigt som filmvärldens patriarker faller en efter en. Efter alla avslöjanden om Harvey Weinsteins mångåriga skräckvälde står fler maktmissbrukande män på tur – i veckan grät till exempel en oförstående Peter Aalbæk Jensen ut i Göteborgs-Posten efter att Film Väst brutit samarbetet med honom. Det återstår att se vilka huvuden som kommer att rulla efter vittnesmålen i Svenska Dagbladet, där drygt 500 svenska skådespelerskor samlats i ett upprop mot de tystade övergreppen i film- och teatersverige.

Det kanske är en överdrift att jämföra den amerikanska filmbranschen med en regelrätt sekt men tanken är skrämmande ofrämmande när man läser Ronan Farrows artikel i New Yorker om Weinsteins metoder för att tysta bland andra Rose McGowan. Det är förstås ofrånkomligt att associera till maktfullkomliga fadersfigurer på film. Läs gärna Charlotte Wibergs text om sekttrenden i amerikansk film och tv. Frågan är om skildringarna fångar en längtan efter en stark ledare någonstans i folkdjupet eller om det snarare handlar om skräcken vid tanken på one father to rule them all.

Michael Shannon som katastrofmedveten pappa i Take shelter.

Michael Shannon som katastrofmedveten pappa i Take shelter.

Men hur är det egentligen med faderliga förebilder på vita duken? I det här numret av FLM Weekend skriver Sebastian Lindvall om en sektfilm med både negativa och positiva porträtt av patriarker: Midnight special. Det är knappast förvånande med tanke på att regissören Jeff Nichols mer eller mindre har gjort den beskyddande papparollen till sin nisch, med Take shelter från 2011 som min favorit. Det är vackert så. Utmaningen ligger i att särskilja den från patriarkala omsorger som gör att män håller varandra om ryggen.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLM

Annons





Detta har hänt

Jigsaw i Missouri, Melville och Psycho

Medborgerlig resning?

Samtidigt som den utskällda Jigsaw visas på bio, den senaste i raden av filmer om den ansvarsutkrävande seriemördaren, visas den hyllade Three billboards outside Ebbing, Missouri med en Frances McDormand på krigsstigen på Stockholms filmfestival (ordinarie biopremiär 16 februari). Men hur mycket skiljer egentligen filmerna åt, undrar Richard Brody.

 

Melville 100

Häromveckan var det Jean-Pierre Melvilles 100-årsdag – missa inte den här storyn om hans roll i den franska motståndsrörelsen, minst lika fascinerande som hans egna spänningsrullar (tyvärr finns ingen av dem tillgängliga på svenska strömningssajter).

Klippningsklassiker

Hur gör man en dokumentärfilm om en enda filmscen? Läs den här intervjun med regissören bakom 78/52, som handlar om duschmordssekvensen i Psycho, berömd för sin klippning. Filmen finns nu på vod.


Premiär

The killing of a sacred deer

Fakta

  • Regissör: Giorgos Lanthimos
  • Medverkande: Barry Keoghan, Nicole Kidman, Colin Farrell, Raffey Cassidy
  • Speltid: 121 minuter

”Den var liksom konstig bara för att vara konstig”, tyckte en vän till mig om Giorgos Lanthimos senaste film The killing of a sacred deer. Jag förstår såklart vad han menar, det har hänt att jag tyckt samma sak om en och annan film. Vi vill gärna att brott mot gängse cinematiska normer ska vara motiverade – de ska inte kännas sökta. Filmer ska inte göra sig till. De ska inte utge sig för att vara något de inte kan leva upp till.

Men jag kan inte hålla med om invändningen mot Lanthimos. Och min väns kommentar fick mig att fundera lite över detta med film och konventioner. Vad gäller Lanthimos tycks beskyllningen egentligen inte relevant. Varför anklaga en regissör för att fågla sig, som vi säger i Skåne, när han är en fågel? Han berättar helt enkelt på sitt sätt, sitt speciella språk. För honom kanske det skulle bli tillgjort att vara, som det heter, konventionell. Men att vara konventionell är ju hur som helst också något som kan vändas mot en film, även detta på egentligen rätt oklara grunder. En film ska å ena sidan inte göra väsen av sig och tro att den är något, men om den inte sticker ut är den minsann verkligen inget speciellt att orda om. Det är en ganska smal väg en film har att vandra för att vara ordentligt uppskattad. Kanske för smal.

Varför anklaga en regissör för att fågla sig, som vi säger i Skåne, när han är en fågel?

Nåväl. Hur är nu The killing of a sacred deer? Jo, den är ju en typisk Lanthimos på sätt och vis. En mix mellan absurd humor och chockerande våld är hans kännemärke, och berättelserna har hittills rört sig inom området familj-parbildning. Så även här. Colin Farrell återkommer från The lobster och är tydligen på väg att bli filmvärldens nya Bill Murrey med väl gestaltad deadpanstil. Filmen är klart godkänd i mina ögon. Men den håller publiken på halster lite väl länge. Vad är det som händer mellan tonårskillen och den etablerade kirurgen? Inte mycket, kan man säga under lång sträcka. Humorn är så understated att den precis håller sig ovan vattenytan och det hade behövts fler och grövre våldschocker för att hålla oss alerta. Fortfarande är grekiska Dogtooth och Alper regissörens starkaste filmer.

Charlotte Wiberg


Video

The Post

Förra veckan kom första bilden, nu har första trailern kommit till Steven Spielbergs The Post. Efter floppen Lincoln gjorde Spielberg övertygande comeback med Spionernas bro och den nya filmen verkar onekligen vara mer av samma stabila Tom Hanks-vara.


Video

I love you, daddy

Det går inte riktigt att titta på I love you, daddy-trailern med samma ögon efter New York Times artikel om anklagelserna mot Louis C.K. (även om snacket gått ett bra tag). Kritikern Matt Zoller Seitz menar att vi måste omvärdera hela hans komiska konstnärskap, särskilt mer plumpa eller rentav motbjudande inslag blir iögonfallande problematiska i ljuset av kollegornas berättelser. Den planerade premiärvisningen av I love you, daddy har hur som helst stoppats. Frågan är vad som händer med den planerade svenska biopremiären nästa år.


Evenemangstips
  • 12 Nov

    Lois Weber @ Cinemateket

    På söndag visas den avslutande filmen i Cinematekets Lois Weber-tema på Filmhuset i Stockholm: The blot från 1921.



Artikel

Med pappa mot stjärnorna i Midnight special

Med en sydstatssvettig filmografi Jeff Nichols har skapat sig ett namn som southern gothic-auteur. Sebastian Lindvall skriver om den beskyddande fadersfigurens kärleksfulla grepp i Midnight special.

Artikel

Sekten är värst i amerikansk film

Det tycks finnas en växande fascination för sekter i USA – åtminstone av filmutbudet att döma. Men handlar det om folkets begär efter en dominerande ledare à la Donald Trump eller bara längtan efter genuin andlighet? Charlotte Wiberg undersöker 2010-talets amerikanska tyrannfilmer.

Artikel

Pappa brister i Mahamat-Saleh Harouns filmer

Regissören Mahamat-Saleh Haroun har i flera filmer skildrat komplicerade relationer mellan svikande fäder och oskyldiga söner. I En man som skriker konkurrerar de om samma jobb.

Artikel

Min pappa Toni Erdmann är en briljant uppvisning i bristande taktkänsla

Perukerna till trots en helt fruktansvärt rolig och begåvad film. Rebecka Kärde har sett Maren Ades pappakomedi.

Annons




Tidigare FLM Weekend