fbpx
v.44

Därför borde vi skärpa blicken på Michael Bays explosiva filmkonst

Vecka 44 2019 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Jeanne Dielman är bäst på bio

Jacob Lundström om att underkasta sig tidens gång

”Medan jag skrev den förstod jag mig inte på Jeanne Dielman. Jag förstod inte förrän många år senare: det var också en film om förlorade judiska ritualer, inte bara om en manisk kvinna. Hon är upptagen med saker hela tiden för att hålla ångesten i schack. När hon väl får tid över kommer all hennes ångest upp till ytan”, berättade Chantal Akerman i en intervju med Nicole Brenez 2012.

Man kan få för sig att hon håller i en större smartphone och inte en spegel, Jeanne Dielman. Den fullständiga titeln till Chantal Akermans film påminner förresten om en geotagg: Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce, 1080 Bruxelles.

Jeanne Dielman, 23 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1975)

Jeanne Dielman, 23 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1975)

Men på 1970-talet fanns inte samma distraktionsmedel på 2010-talet. Inte för att en smartphone hade räddat Jeanne Dielman. Det rör sig hur som helst om en biograffilm som fungerar som en återställare i det multitaskande skärmsamhället. Den tvingar åskådaren att underkasta sig tidens gång och försjunka i någonting helt eget. Alltså själva motsatsen till Netflix nyligen läckta planer på valbar uppspelningshastighet.

Den belgiska regissören Chantal Akerman tog sitt liv 2015. Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce, 1080 Bruxelles från 1975 är hennes mest kända film och den 1 november får filmen sent omsider svensk biopremiär via Nonstop. Passa på att logga ut och tillbringa 200 minuter med den om du får chansen. Inga av Akermans oumbärliga filmer finns ändå tillgängliga på strömningstjänsterna.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLMStrax börjar vår bevakning av Stockholms filmfestival. Håll utkik på flm.nu och läs mer i nästa Weekend.

Annons

Video

Dolemite is my name (2019)

Eddie Murphy gör sin bästa huvudroll på ett par decennier i Netflixfilmen Dolemite is my name, som har beskrivits som den afroamerikanska motsvarigheten till Once upon a time in Hollywood. Det är inte helt tokigt eftersom den utspelar sig ungefär samtidigt som Quentin Tarantinos film, men på behörigt avstånd från drömfabriken. Parallellt med att det nya Hollywood växte fram kring decennieskiftet 60-70, började blaxploitationfilmen göra väsen av sig. Vid det här laget hade Sidney Poitier redan hunnit etablera sig som filmstjärna, istället för att vara förvisad till underdåniga biroller, som tidigare generationers svarta skådespelare. Men blaxploitation var någonting helt annat, med publikfriande filmer som inte nödvändigtvis sökte godkännande från etablerade filmbolag eller smakdomare, utan frodades i marginalerna. Dolemite is my name handlar om Rudy Ray Moore som låg bakom en av subgenrens mest osannolika succéer: Dolemite från 1975. Exakt hur osannolik succén var framgår om inte annat av Dolemite is my name, som är ett filmhistoriskt nöje från början till slut.


Evenemangstips
  • 01 nov

    Commander Arian @ Panora

    Den 1 november är World Kobane Day, som arrangeras för att uppmärksamma situationen i det direktdemokratiska projektet i Rojava, som just nu attackeras av Turkiet. På Panora i Malmö visas Alba Sottorras dokumentär från 2018, som handlar om Arian som vigt sitt liv åt att bekämpa Daesh. Efter visningen blir det samtal om lärdomar av den kurdiska frihetsrörelsen. Commander Arian är långt ifrån den enda filmskildringen av kvinnliga bataljoner under inbördeskriget i Syrien. Girls of the sun, A private war och Sisters in arms heter tre spelfilmer som delar samma tematik. Läs Kaly Halkawts och Zanyar Adamis samtal om Girls of the sun.



Artikel

Därför borde vi skärpa blicken på Michael Bays explosiva filmkonst

Det är dumt att avfärda Michael Bays filmografi som stor, dum och högljudd – som om filmkritiken bara borde fördjupa sig i det som är "bra". Oscar Westerholm synar det senaste kvartsseklets mest storskaliga regissör.

Artikel

Så etablerade sig Alice Guy som en av filmens första regissörer

Pamela B. Green ger sig ut i arkivdjungeln för att leta reda på en av filmhistoriens pionjärer. Resultatet präglas av en smittande entusiasm, även om Alice Guy-Blaché inte varit lika bortglömd som Green vill påskina. Jo Widerberg har sett Be natural.

Artikel

Sion Sonos The forest of love är en ultravåldsam bergochdalbana

Den japanske regissören har gjort en utmattande och kompromisslös Netflixfilm, med gott om oförutsägbara humörsvängningar. Sebastian Lindvall har sett ännu ett stycke poetisk punkrock signerat Sion Sono.

Artikel

Halloween vänder uppochned på final girl-konventionen

Hur åldras egentligen en final girl? Jason Meredith skriver om hur en skräckschablon får ett andra liv Halloween-serien.

Annons

Tidigare FLM Weekend