v.43

Så har tv-serierna gjort entré i det estetiska finrummet

Vecka 43 2017 Redaktör: Jacob Lundström
Intro

Funny games

Jacob Lundström om konsten att spela åskådaren ett spratt.

I tortyrkomedin Funny games låter Michael Haneke filmens våldsgäster titta in i kameran och utmana åskådarens presumtiva blodtörst. Ja, varför tittar vi egentligen på två unga män som beter sig sådär hemskt mot en till synes oskyldig familj? Varför lämnar vi inte salongen i protest?

Filmskaparen överlåter med andra ord det moraliska ansvaret på publiken. Eller som Charlotte Wiberg skriver i sin omistliga text om Funny games-filmerna: ”Inte ens den torraste filmpedagog med sjuttiotalsteverutor till glasögon torde se publikens reaktioner och identifikationsmönster inför såväl feta rullar med Steven Seagal som Tom och Jerry och Ingmar Bergman på ett så primitivt sätt som hur Haneke gestaltar relationen till publiken i Funny games.”

Tomheten ligger i betraktarens ögon i The square.

Tomheten ligger i betraktarens ögon i The square.

Hon syftar alltså inte på Ruben Östlund, som ju inte bär glasögon, även om han har positionerat sig som ett slags filmpedagog. Han har föreläst i riksdagen om hur filmer skapar beteenden och är numera professor på Akademi Valand. En av hans mest uppenbara inspirationskällor är just Haneke. I debatten efter Play försökte han sig på en retfull Funny games-undanmanöver genom att uppmana publiken att rannsaka sig själv snarare än att ifrågasätta hans konstnärliga val. Och så vidare. I The square fortsätter Östlund gäcka oss med mer eller mindre träffsäkra och välkomponerade insinuationer (jag har tidigare skrivit om filmen här och Sanjin Pejković har gjort detsamma desto mer kritiskt här).

I helgen får The square biopremiär i USA och hos New Yorker noterar Richard Brody just Hanekes inflytande på Östlund i nedslående ordalag: ”Lacking artistic originality to propose or effect a shift in consciousness or a new mode of experience, they offer a constipated realism that rubs others in their filth while keeping their own hands rigorously pristine.” Det är en hård men läsvärd text, oavsett vad man tycker om filmen. Framför allt bidrar Brody med ett annat perspektiv än alla hemmahyllningar av kungen, som filminstitutets vd Anna Serner kallar honom.

Jacob Lundström

Chefredaktör för FLM

Annons





Detta har hänt

Tre filmer på gång

I am Jack's complete lack of surprise

Parallellt med #metoo är det business as usual i filmvärlden. Häromveckan pekade Björk ut en viss dansk filmregissör på Facebook och danska filmkritikern Nanna Frank Rasmussen har skrivit en debattartikel om en viss dansk filmproducent – som inte verkar begripa kritiken. Samtidigt närmar sig premiären för Lars von Triers seriemördarthriller The house that Jack built med Matt Dillon i huvudrollen – en film som bland annat handlar om mäns brutalitet mot kvinnor. Läs mer hos Indiewire.

Övernaturligt från Österrike

En annan av skådespelarna i The house that Jack built är Riley Keough, som på sistone har synts i allt från American honey till tv-serien The girlfriend experience (bilden). Nu är det klart att hon även medverkar i Severin Fialas och Veronica Franz kommande projekt, det övernaturliga dramat The lodge. Den österrikiska regissörsduons förra film var en av de senaste årens bästa skräckisar: Goodnight mommy.

Flykten från helvetet igen

A bigger splash-regissören Luca Guadagninos nya film Call me by your name visas på Stockholms filmfestival och får svensk biopremiär 22 december. Redan nu arbetar Guadagnino för fullt på sin nästkommande film, en remake av landsmannen Dario Argentos skräckklassiker Suspiria (läs mer om den nedan). Eller remake och remake förresten – enligt Tilda Swinton som medverkar i filmen är den bara inspirerad av samma story. Argentos huvudrollsinnehavare Jessica Harper är hur som helst med även denna gång.


FLM rekommenderar

2xVilgot

Älskarinnan

Skepparkransens filmaffischpojke Vilgot Sjöman har åter varit i ropet genom Klas Gustafsons nya bok Nyfikna: Vilgot Sjöman och Lena Nyman i den politiska oskuldens tid. Men innan deras blågula filmsamarbete och censurdebatterade 491 hade Sjöman gjort två andra filmer som nu finns att se på SVT play. Regidebuten kom med Älskarinnan år 1962 som visades på filmfestivalen i Berlin och fick ett fint kritikermottagande här hemma. I USA marknadsfördes den under titeln The Swedish mistress.

Se Älskarinnan på SVT play

Klänningen

Älskarinnan ingick i Vilgot Sjöman-boxen som släpptes häromåret. Hans nästa film, Klänningen från 1964, har däremot varit svårare att få tag på. Medan debuten gjordes efter originalmanus var Klänningen baserad på Ulla Isakssons roman med samma namn. Filmen fick också ett mer splittrat mottagande: ”Den är polerad intill gränsen för det opersonliga”, menade till exempel Aftonbladets Jurgen Schildt.

Se Klänningen på SVT play

Premiär

Suspiria (1977)

Fakta

  • Regissör: Dario Argento
  • Medverkande: Jessica Harper, Stefania Casini, Flavio Bucci
  • Speltid: 98 minuter

Suspiria visas från 31 oktober på väl valda biografer. 

När Johan Croneman i DN avfärdade bioaktuella Annabelle: Creation såg han den som en reflektion av skräckfilmens allmäntillstånd: ”död intill halvdöd, skulle man nog tvingas konstatera om en genre som hade sina bästa år på 60-, 70- och 80-talen”.

Mådde verkligen skräcken bättre förr? Amerikansk genrefilm bortom svenska biografer visar inga större trötthetstecken medan festivaler och vod-tjänster fortsätter servera kvalitetsskräck från oväntade håll.

Men om Cronemans dom stämmer in på något land så är det Italien. Under 60-talet gjordes magnifika kusligheter av Mario Bava, känd för gotiska spökhistorien Djävulsmasken och moderysaren Blod och svarta spetsar, tills han 1977 gjorde sin sista biofilm med den hysteriska hippieskräckisen Shock. Samma år som Bavas sorti bröstade en ny gigant upp sig: Lucio Fulci, gorefilmens Caravaggio, som med giallon Murder in the tune of seven black notes gav en försmak på stämningsbygget i måleriskt våldsamma City of the living dead och The beyond.

Ackompanjerad av Goblins stön-, synth- och slagverksmusik får fotografen Luciano Tovolis hyperstiliserade stänk av primärfärger hela filmen att kännas som en regnbågsfärd mot skuggornas dal.

Men årets viktigaste skräckfilm, i Italien och resten av världen, var Dario Argentos mästerverk Flykten från helvetet – mer känd under vackra originaltiteln Suspiria. Där anländer en amerikansk ballerina till en tysk dansskola som visar sig styras av häxor. Dessförinnan uttrycks hemskheter med giallokonventioner – psykosexuell paranoia och våld ur mördarens perspektiv – som slår över i en ondska av mer övernaturlig karaktär jämfört med Argentos hobbypsykologiska pusseldeckare Ljudet från kristallfågeln, Profondo rosso och Tenebre.

”Måla med ljus” må vara en sliten försköning av filmfoto, men nog finns fog för beskrivningen i Suspiria. Ackompanjerad av Goblins stön-, synth- och slagverksmusik får fotografen Luciano Tovolis hyperstiliserade stänk av primärfärger hela filmen att kännas som en regnbågsfärd mot skuggornas dal.

Filmens bästa scen utspelas i skolans sovsal. Huvudpersonen  är omgiven av personalen, gömda bakom lakan, när hon väcks av visslande snarkningar från en otäck silhuett – en metafilmisk mardrömsversion av en sjukhussyn som sedd i biograf ligger som en duk på duken. En fantasieggande skuggteater som speglar skräckfilm i dess allra mest levande form.

Sebastian Lindvall


Video

Phantom thread

Helt plötsligt dök trailer och amerikanskt premiärdatum (25 december) upp för Paul Thomas Andersons kommande film – som blir Daniel Day-Lewis sista. Förhoppningsvis dröjer inte den svenska premiären alltför länge. Det är svårt att hålla förväntningarna moderata. Så länge finns Andersons HAIM-musikvideor samt den här kortfilmen.


Video

Para knas

Nikeisha Anderssons långfilmsdebut Para knas har dröjt och i skrivande stund är den inte färdigklippt. Men den 15 december blir det till slut både bio- och vod-premiär. Det är den fjärde svenska långfilmen i år med utanförskap i förorten som utgångspunkt efter Måste gitt, Dröm vidare och Den enda vägen. Samtliga handlar om kriminalitet.


Evenemangstips
  • 29 Okt

    Arne Sucksdorff @ Uppsala kortfilmsfestival

    På söndag uppmärksammar Uppsala kortfilmsfestival hundraårsjubilaren Arne Sucksdorff genom att visa några av hans filmer i det kortare formatet – bland annat Oscarsbelönade Människor i stad från 1947.


Instagram

Datoranimering i all ära. Det här stuntet – med Jerry Comeaux bakom båtratten – ur Leva och låta dö från 1973 har ju också något.

Följ FLM på Instagram.

Artikel

Televisionens bildstormare skapar filmisk förhöjning

David Lynchs Twin Peaks – The return har hyllats som tidernas tv-händelse. Men är det verkligen ett genombrott för den bespottade dumburken som bildkonst? Charlotte Wiberg påminner om andra estetiska fullträffar i serieform.

Artikel

Gösta Ekman var mer än bara en dandy

Nu går det att återupptäcka Gösta Ekman den äldre genom en ny dvd-box. Mikaela Kindblom försöker fånga stjärnstoftet av Hasses pappa och Göstas farfar.

Artikel

Ekmania

De flesta fanklubbar är tillägnade Hollywoodskådisar eller popstjärnor. Så icke Ekmansällskapet. Teresa Axner träffar filmhistoriska fangirls som vill lyfta Gösta och Hasse ur Bergmans skugga.

Artikel

Äntligen har Hasse Ekman kommit in från kylan

Fredrik Gustafsson har skrivit en bok om filmmannen från tredje raden. Per Vesterlund läser en välbehövlig överblick av en underutforskad filmskapare.

Annons




Tidigare FLM Weekend